WOW! IT GOT SOUND!!!

.


Det holländska skrotet hade ännu inte kommit i gång. På fakulteten visste man ännu inte vad DOS var, men man hade kommit igång med Macarna. Datasalen med Plus:arna var hela tiden fylld av studenter och underläkare som producerade dokument som dom sedan skrev ut på hålat papper med Image-Writers och nålspets-teknologi. Dom mera avancerade Style-Writers var förbehållna sekreterarna. Jag hade kopplat ihop Plusarna via en hub till skrivarna, och alla var lyriska och hänförda över nymodigheterna.

Ryktet om att jag skulle koppla upp en Performa till nätet hade nått alla. Det var ett enormt tryck på mig, alla frågade om det var klart snart.

ISPn skickade en man med inloggningsuppgifterna. Han hette Gilbert Simiyu, och var den som för en spottstyver håvade in storkovan till ägarna. Han kunde DOS, och hade också lite erfarenhet av Windows 3.1. Men det här...

Så satte vi oss framför Performan och jag startade den.

TJOOOONG

Wow! It got sound!

Det här var alltså på den tiden då ljudkort till Pc var extratillbehör. Och väldigt få hade råd eller behov av ljudkort. Och här var alltså en Performa 5200 som tjongade igång i stereo via dom inbyggda högtalarna. Snacka om imp-faktor.

Gilbert hade en anteckningsbok med nödvändiga inloggningsuppgifter. Adressen skulle bli mtrh@net2000.co.ke. Konfigurerade, loggade in och skickade ett mail till LiU. Efter en timme kom svaret. Det funkade. Yippiii.

Gilbert var så imponerad att han stannade kvar hela dagen. Frågade och frågade. Jag hade fullt sjå med att försöka få sjukhusteknikern att förstå hur man loggade in och skickade mail, men det var så främmande att jag lika gärna hade kunnat prata kinesiska. Det syntes i hela hans ansikte att detta var långt över hans kompetens. Och hela tiden stod det 30-40 studenter bakom oss och fascinerades. Det var trångt på Dekanus för-kontor.

Det bestämdes att studenterna skulle få maila mellan 12 och 13 samt 16 till 17 varje dag. Detta för att Dekanus skulle få lugn. Det var ju hans ide att Performan skulle stå där, och priset skulle vara högt. Dessutom skulle teknikern vara närvarande när studenterna var där, för att se till att allting fungerade. Att en del studenter kunde mer än teknikern var ju lite besvärande, men men.

Innan jag reste hem hade jag ett samtal med Dekanus. Man måste anställa en riktig IT-tekniker. Sjukhusteknikern hade ingen IT-utbildning, och dessutom stal detta nästan all hans tid. Traven av oreparerade blodtrycksmanchetter på hans kontor hade växt oroväckande. Dekanus lovade att så skulle ske.

Gilbert kom även nästa dag. Och nästa. Det här beteendet var någonting jag skulle få vänja mig vid. Folk som ville lära sig någonting, ville sola sig eller ville ha förmåner, dom bara hängde på. Utan vidare förklaringar. Mot slutet av min andra vistelse hade jag 6 personer som i princip följde mig till min hotelrums-dörr på kvällen. Och som väntade på mig vid sjukhusets entre nästa dag. Kul att dom var intresserade, men att jag inte ens kunde pinka enskilt var aningen irriterande.