Det här gick inte. Mengech fick kalla till ett möte.
Rift Valley Polytechnic hade fått 20 Macar och ett par laserskrivare. Dom var uppkopplade till nätet, och eftersom det var en teknisk skola och Gilbert fanns så förväntade jag mig att det skulle fungera rätt bra.
Tre veckor senare fick jag ett e-mail; Skrivarpappret slut. Skicka mer.
Allt som var gratis hade inget värde. Gick saker sönder väntade man till jag kom. Under tiden stod det stilla.
92 rektorer kallades till sjukhuset. Nu skulle det bli andra bullar. Mitt budskap var:
1: Upprätta en budget för datorerna. Liten eller stor efter förmåga. Den skulle täcka förbrukningsmaterial och Gilberts konsultarvoden om så erfodrades.
2: I fortsättningen ska alla skolor efter förmåga betala för frakten. 5 - 30%, beroende på vad man hade råd med. Frakten för en dator låg på cirka 1.000:- SKR stycket, inklusive bildskärm och en skrivare på var 8:e Mac. Dom fattigaste skolorna skulle alltså betala 50:- SKR per Mac, dom rikaste 300:-
3: Alla skolor skulle skriva ett avtal om att ingenting fick avyttras de första 24 månaderna.
4: Jag å min sida bestämde hur många Macar varje skola skulle få. Grundat på erfarenhet hade jag bestämt att det skulle bli 16 st och 3-4 skrivare. 1 Mac skulle disponeras av rektorn. Det var en eftergift mot status-kulturen. 4 Macar skulle disponeras av lärarna gemensamt, och 10 Macar skulle disponeras av eleverna. Dessutom skulle varje skola få en PowerBook som disponerades av alla, även elever, för t.ex. fältarbete. Ingen skulle få mer, men det var fritt att välja mindre ifall man inte hade råd.
När detta infördes var det som att vända på en hand. Allt fick ett värde och vårdades ömt. Det som inte vårdades kostade pengar att fixa. Gilberts inkomster sjönk.
Jag har pratat med många andra biståndsarbetare om detta fenomen. Alla har varit samstämmiga. Ge inte bort någonting. Sen må det vara datorer eller hela hus. Allt som är gratis har inget värde. Det man betalat för har stort värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar