Millenium-buggen

.


spökade över hela världen. Så och i Kenya.

Nu backar jag lite i tiden, för det här är en sidohistoria,

I tidningarna kunde man läsa att flygplan skulle störta, databaser skulle krascha, hissar skulle stanna och samhället skulle upphöra att fungera. Det här var ju ingenting som oroade mig, jag var ju Macare, och det var ju Macar jag skeppade.

Vad milleniumbuggen egentligen var var det inte många som förstod i Eldoret. Jag minns att det var en asiat som pratade med mog på Sirikwa som hävdade att det var en fake. Han hade en kalender i sin Pc, och i den kalendern hade han fört in en post för år 2001, och datorn hade inte exploderat.

Jag å min sida brukade skämta om att det enda som var millenium-säkert var mina Macar och hissarna på Hotel Sirikwa.
-Det finns väl inga hissar på Sirikwa.
-Nä just det.

Även Kenyanska staten var oroad. Dels anade man kanske att man riskerade att bli avstjälpningsplats för all världens odugliga datorer, dels att man i möjligaste mån ville undvika att det skulle bli problem i samhället som så sakteliga höll på att bli datoriserat.

Lösningen var att man köpte en tjänst från världens största företag i kvalitetskontrolls-branchen, Veritas. Allt gods som kom in i landet måste ha ett certifikat att det var millenium-kompatibelt. Fanns inget certifikat vid införseln så måste det få ett sådant av Veritas.

Hur detta certifikat skulle vara utformat sades det ingenting om, det hade man inte tänkt på, så det var upp till godtycke.

Varje sändning från mig fr.o.m. 1998 åtföljdes därför av ett certifikat, utfärdat av CEO Omar Henriksson, GURU MacSupport, Motala, Sweden, där jag intygade att detta var Macintosh-datorer och att dom som sådana inte var påverkade av millenium-buggen. Man borde tycka att ett sådant stort företag skulle ha kompetensen att veta detta, men så var inte fallet. Alla kartonger öppnades av Veritas i tullen, vilket sinkade införseln med flera dagar. Dessutom lade man på en avgift utöver tullen (som var 5% på det värde jag hade angett i frakt-dokumenten) som mottagaren fick betala innan det kunde hämtas ut. Dels tog man en dator ur varje sändning för "extensive testing"

Detta var helt solklart ett korruptionsärende. Om man tog ett ex av allting som passerade tullen och inte lämnade tillbaka det, så hade man ganska snart ett ansenligt lager av allting liggande någonstans.

Detta var "The kenyan way". Kenyanerna själva reagerade inte. Så var det överallt. Om sjukhuset rekvirerade 100 ampuller morfin från centralapoteket i Nairobi så kom det 50. Men på fakturan och fraktsedeln stod det 100. Det var bara att betala. Bråkade man så fick man ingen morfin alls i fortsättningen.

Men jag kunde inte tåla det här. Så jag gick till attack mot Veritas.