här hemma i Sverige upphörde aldrig att förvåna mig. Här var då gräddan av vad Sverige kunde uppbringa i hjärnkapacitet, och vad ägnade dom sig åt? Altruism?
Sällan. Dom var upptagna med intriger.
Landstingets kansli hade i alla år kört Mac. Det hade fungerat bra och utan problem till någon idiot kom på att man måste "standardisera". Ut med alla Macar och in med Wirus.
Nå, det var ju ett gyllene tillfälle för mig. Dom Macarna, bl.a 55 st PowerBooks, ville jag ha. Så jag ringde helt sonika upp IT-chefen och sade att jag ville ha dom. Jag berättade också att jag drev ett projekt i samarbete med Hälsouniversitetet, lett av byrådirektör XX.
IT chefen tyckte det lät trevligt, men måste först sanktionera det hos byrådirektör YY som var den som skötte landstingets kontakter med Hälsouniversitetet.
Några dagar senare var jag med ett lass på elektronikskroten i Linköping. (Det fanns ännu ingen sådan i Motala) Och vad hittade jag där. Jo 250 st Macar med LANDSTINGET I ÖSTERGÖTLAND inbränt i platen.
Helvete. Panik. Chefen för tippen vägrade blankt att jag skulle få med mig dom hem. Så jag ringde IT-chefen på landstinget på min mobil. -Du lovade ju...
Då visade det sig att byrådirektör YY inte tålde byrådirektör XX, så för att jävlas beordrade han hela lasset till tippen innan någon hann reagera.
När jag berättade detta för David Lewis så ringde han till några politiker i landstinget som var Rotary-bröder. Det blev et sjuherrans liv, och landstinget tog senare ett beslut om att INGA datorer någonsin fick slängas utan skulle skänkas till projekt liknande mitt.
Men herregud, dom hade ju gått över till Wirus. Vem faan vill samla in sån skit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar