Spridda minnen 5

.


I utkanten av Eldoret låg resterna av Kenyas en gång blomstrande textilindustri. För 30 år sedan hade 6.000 personer, mestadels kvinnor, haft sin försörjning där.

Så började amerikaner och europeer med dåligt samvete och gott hjärta skicka sina kasserade käder till Afrika, och på några år kollapsade hela textilindustrin. 37.000 människor bara i Kenya blev arbetslösa.

Tanken var väl att kläderna skulle skänkas till dom fattiga, men så skedde aldrig. Dom letade sig ut på marknaderna och såldes billigt. Billigare än vad den inhemska industrin kunde producera för. Men tack vare volymen så blev ändå några hundra kenyaner Mercedes-ägare.

Nu stod industrilokalerna tomma. Eller såg i alla fall ut att vara tomma. Men skenet bedrog.

Där inne sov dagtid dom gatubarn som hade kommit upp i tonåren. På nätterna kom dom ut och spred sig över staden. Rånade, väldtog och gjorde inbrott. Så strax före gryningen var dom tillbaka på fabriken och gick och lade sig.

Åkte man förbi kunde man, om man var uppmärksam, se deras vakter. Unga pojkar som höll koll på omgivningen. Om polisen närmade sig slog dom larm, och deras eldkraft kunde mycket väl mäta sig med polisens. Så polisen höll sig undan. Det var lönlöst att försöka. På nätterna, när dom var utspridda i mindre gäng, kunde man ta några stycken. men alla på en gång? Nej, det vågade man inte.

Sydde man in några kom det nya barn och anslöt sig. För vad hade dom för val egentligen?

Spridda minnen 4

.


När det regnade i Kenya så var det inte som här hemma. Det REGNADE.

Stuprör, takrännor och rännstenar var meterdjupa. Av nödvändighet. Ena stunden sken solen, nästa stund gick det hål på himlen. Vattendropparnas storlek och antal var det tiodubbla mot vad man som europe var van vid. Sirikwas gräsmatta förvandlades till en decimeterdjup sjö på 3 minuter. Vattnet hann inte sjunka undan och hade ingenstans att ta vägen, det var likadant åt alla håll. Vägar spolades bort, lerhyddor rasade av vattentrycket, och så slutade det. Lika abrupt som det börjat.

Befann man sig på balkongen på Sirikwa så var det en enorm upplevelse. Vilket kraft, vilket ursinne, vilken mängd, vilket skådespel.

Befann man sig i ett litet 20-sitsigt flygplan på väg till Nairobi, så var upplevelsen en annan.

Okej någån gång ska man dö. Kanske av ålder, kanske av sjukdom, kanske i en flygolycka. Men ska jag störta så vill jag göra det på Heathrow, Schippol, O´Hare eller Frankfurt. Så att det åtminstone blir lite rubriker.

Över djungeln i Kenya var inte lika lockande. Ena stunden var allt lugnt. Så började flygplanet bokstavligen kastas runt som en vante. Folk skrek, kaffevagnen i mittgången löpte amok. Det lilla fönstret vid min stol fick 10 st centimetertjocka rännilar och motorerna började gå ojämnt. Dörren till cockpit flög upp, och där inne kunde jag se 2 piloter som INTE satt och fikade.

Det varade kanske i 3 minuter. Så var det slut. Solen sken igen, motorena började låta som dom skulle och vattnet på rutan försvann.

I lived to tell. Jag gillar fortfarande häftiga regn. Det ger mig på något konstigt sätt ett inre lugn att titta på. Men det ska upplevas på marken.

Spridda minnen 3

.


Bondfångeri

En kenyan bosatt i Norge levde gott på att samla in pengar från godtrogna för att finansiera barnbyar och "summer-camps" till fattiga barn i Kenya. Hela grejen var en enda stor bluff, han behöll varenda krona.

När han fick reda på min mission så hörde han av sig och erbjöd sig att hjälpa till. Skicka mig 1.000 datorer så ska jag ge dom till barnen i Kenya, skrev han.

Varför ska jag skicka dom till Norge när dom ska till Kenya frågade jag.

För att jag är bättre än dig, svarade han, dock inte i klartext som här.

Han gav sig inte. Jag frågade honom om han visste någonting om datorer, om fraktkostnader, om tullavgifter, om någonting.

Jag har många medarbetare, jag känner många ministrar, svarade han.

Han hade en hemsida. Typ privatabonnemangs undersida på obskyr ISP i Norge. Där fanns dåliga bilder och fantastiska berättelser om vad han uträttade. Han var inte blyg heller. Skulle man tro honom så försörjde han fler barn än någon annan hjälporganisation i Kenya, och han hade "summer-camps" i varenda buske.

När jag hade lekt med en tid bad jag honom slutligen dra åt helvete.

Då skulle han be sin farbror ministern och kusin polischefen att arrestera mig om jag satte min fot i Kenya igen. Han gick in på kenyanska communities i både Europa och Kenya och varnade kenyanerna för mig. Ta inte emot några datorer från denna man.

Resultatet blev att jag fick ännu fler förfrågningar. Som inte heller dom var seriösa.

Han fick hållas. Han skickade ett tiotal mail med hot och uppdateringar om var och vilka han hade varnat för min verksamhet. Till slut upphörde det. Han hade väl hittat någon annan som krävde full uppmärksamhet.

(Bilden visar, utan koppling till texten, ett vägrestaurangkök på Kenyas motsvarighet till Route66)

Spridda minnen 2

.


Förutom Minings terass hade jag ett favoritställe till som jag återvände till så ofta jag kunde.

Trädrestaurangen.

Den drevs av en asiatisk familj som tillhörde en kufisk indisk sekt. En av sektens huvudteser var att när man dog så fick man inte lämna några spår efter sig på jorden. Då skulle själen inte kunna gå vidare utan fastna i det förflutna.

Så inte nog med att restaurangens bord var placerade uppe i trädkronorna, hela anläggningen var byggd så att den kunde rivas på 24 timmar. Genom baren löpte en bäck. Stolar och bord var stenar som fanns där från början. "Byggnaderna" bestod till stor del av blad och träd som redan växte på platsen. Och för att komma till borden var man tvungen att klättra upp på grenarna.

När man beställt tog det två timmar innan maten kom. Först var man tvungen att slå ihjäl ett lamm, sedan grillade man det på spett. Att det tog så lång tid gjorde absolut ingenting. Utsikten, lukterna och ljuden trollband mig. Och så fick man ju tid att samtala.

När lammet kom, balanserat på huvudet på en klättrande servitör, så var det i ett stycke. Sedan fick man samsas och slita ut köttet med fingrarna. Bestick fanns inte. Första gången vi var där hade Mining tagit med kviv och gaffel hemifrån för min räkning, men jag avböjde. Jag hade ingenting emot att äta med händerna.

Till skillnad från byggnader och liknande så tillät sektens tro att man hade en bil. Tur var väl det, för restaurangen låg väldigt avsides, även med kenyanska mått.

I baren fanns öl och sprit. Ölen lagrades i bäcken för att inte bli för varm. Överallt hade backpackers karvat in sina meddelanden. "Lucy and Mike was here 23.4.1973" Det sades att restaurangen var omnämnd i "Bacckpackers guide to the universe", någon slags bibel. Men jag vet inte, det kanske bara var en myt.

Häftigt ställe var det i alla fall.

(Bilden visar fegisbordet, det lägsta som hade brygga upp. Dom andra var svåra att fånga på bild. Dom var i högre träd och allt man såg nerifrån var löv och grenar.)

Spridda minnen 1

.


Ibbe var med mig en gång till. Inte för att det var absolut nödvändigt, utan för att det hade gått så bra första gången.

Men nu höll det på att gå riktigt illa.

Vägsträckan mellan JK Airport och Nairobbbery är beryktad för alla rån, våldtäkter och carjackings. Vi landade vid 8 på kvällen och det var mörkt. Nästa dag skulle vi fortsätta med flyget till Eldoret, men först måste vi övernatta på Hotel Millimani. Taxi alltså.

På vägen fick taxin motorstopp. Mitt ute i nowhere. Chauffören gick för att hämta hjälp. Så där satt jag i mörkret på Kenyas farligaste vägsträcka med min 6-årige son. Oroligt minst sagt. Men efter en halvtimme kom chauffören i en annan taxi, och vi överlevde. Sedan ville både den första och den andra taxichauffören ha betalt. Jag var så lättad att dom fick det.

I Eldoret hade vi kul. Jag hade med mig en trave Kalle Anka-tidningar som Ibbe kunde titta i. Han kunde bokstäverna innan. Under veckan lärde han sig själv att läsa genom att ljuda Kalle Anka.

Vi var hemma hos Francis, och Francis var hos oss. Ibbe visade honom hur man spelade Prince of Persia, och dom badade och hade kul tillsammans, fast dom fortfarande inte kunde prata med varandra. Fast Ibbe kunde ju lite swahili förstås. Hakuna matata.

När vi skulle åka hem var flygplanet överbokat. Så vi fick tillbringa en natt till på Hotel Millimani. Lördag kväll var det musik i trädgården, så det blev inte mycket sömn. På morgonen fick vi lämna rummet och sedan satt vi vid poolen hela dagen. Planet skulle inte gå förrän klockan 22, så det blev många timmar.

På dom timmarna lärde sig Ibbe att simma. Alldeles själv.

Sedan hade han bara två saker kvar att lära sig i livet. Cykla och åka rullskridskor. Men det fick han göra hemma.

Han var lätt att ha med sig, men jag hade insett att det kanske var lite för osäkert.

Sista frakten

.


4:e december 2007.

Kartongerna hade stått färdigpackade i min källare i 4 månader. Jag fick inte fram några pengar. Inte i Sverige, inte i Kenya.

Jag visste att det fanns skolor som ville ha, men med den nya ordningen hade dom inga stålar.

Vad skulle jag göra? Där kunde det ju inte stå och bli obsolet.

Min sajt macs-to-africa.info hade jag tagit ner ett halvår tidigare. På MacNytt hade jag meddelat mitt beslut att lägga av, och erbjudit min kunskap och mina kontakter ifall det fanns någon annan som ville ta upp manteln. Ett litet intresse fanns, men när jag började beskriva vad som krävdes i form av tid och utrymme så backade alla ur. Då hade jag inte ens hunnit börja berätta om det här med pengar.

Det fortsatte att komma erbjudanden av bara farten, men jag tackade nej till 98%. Men några hade jag i alla fall hämtat. MDD dubbelproppar t.ex.

Man ska sluta när man står på topp. Jag hade passerat toppen. Jag var trött, det var motigt och musiken hade börjat locka mer och mer. Jag hade inte varit i Kenya på över ett år.

Till slut, bara för att bli av med det, skickade jag iväg sändningen. Tömde bankkontot. 35.000:-. Meddelade William att grejerna var på väg, och att det var sista lasset. Drog en djup suck. Nu var det slut.

2.182 stycken

Tack och hej, leverpastej.

Sista resan

.



Det här skulle bli sista gången. Det förstod jag när jag kom fram.

Det fanns ingenting att göra. Allting fungerade. Ingen behövde fråga mig om någonting.

Man skjutsade runt mig lite grand. Jag gjorde återbesök på några skolor för att se hur det funkade. Barnen tittade inte ens upp från skärmarna när jag kom in. Man var helt koncentrerad på ett stapeldiagram i Excel eller på ett fontval i PageMaker.

Jag var naturligtvis glad, men också lite sentimental.

Nå, ska det här vara sista gången så ska jag i alla fall göra något minnesvärt av det.

Jag hade 40.000:- KSH i innestående lön. Det tog jag ut. Sedan satte jag igång planeringen.

Med vice hotelchefens hjälp hyrde jag en cirkus-trupp från Nairobi. Clowner och akrobaterr. Sedan gick jag till den nyöppnade stormarknaden USHUMI och köpte pappershattar, ballonger, godispåsar, leksaker, konfetti, bordsfyrverkerier och en massa annat.

Så bokade jag Sirikwas konferenssal. Beställde mat och förfriskningar för 25 personer. Alla som bodde i hus nr 9 i SOS-byn, dvs Francis och hans syskon och husmamma. Minings fru med barn. Gilbert med barn. T.o.m. George med barn.

Sicket tabberas det blev.

Utanför fönstren och i dörröppningarna stod människor och skrattade åt clownerna. Jag fattade ingenting, dom var roliga på swahili. Akrobaterna rev ner applåder som hördes ut till gatan. Jag streamade live hem till min familj i Motala i 4 minuter när Francis och hans syskon sjöng och dansade till Ibbes ära. Bara det kostade 800:- SKR. Snorbilligt eller svindyrt, beroende på vilken nationalitet man har.

Det var ansiktsmålning och lekar. Mat och dricka överflöd. Utdelning av godispåsar och presenter. Jag satte sprätt på varenda Shilling.

Det sista jag såg av Francis var när han satt baklänges på ett lastbilsflak som sakta gled iväg från Sirikwa. Jag såg i hans ögon att han förstod att detta var sista gången.

När han fyllde 16 fick han flytta till ett gruppboende utanför SOS-byn. När han fyller 18 så får han klara sig själv, och min sponsring av honom upphör.

Machjälten

.


MacWorld anordnade en omröstning. Vilken person har gjort mest för Mac i Sverige?

Jag vann. För att jag hade gjort mest för Mac i Kenya.

Jag blev ärligt talat mycket förvånad. Att jag kunde få en och annan röst kunde jag väl ha tänkt mig, men att jag ensam fick över 50%....

Själv röstade jag på Leif i Katrineholm och hans Mac-museum. Har ni varit där? Inte? Då har ni missat mycket nostalgi.

Jag var på Jysk när MacWorld ringde. Jag fick sätta mig ner på en snurrbar skrivbordsstol för 399:-. Driver Ni med mig?

Vi kom överens om att hon skulle ringa dagen efter för en riktig intervju. Kunde jag fixa några bilder? Dottern fick fotografera mig framför en iMac-affish. Det blev en rätt bra bild faktiskt.

Vi pratade i en timme. Hon var hemma med sjukt barn, så det blev en del avbrott i intervjun. Frånsett ett skrivfel och ett mindre sakfel fick hon väl med det mesta.

MacNytt slog också upp det stort. Corren var här. Dom bilderna blev också bra. Jag såg 10 år yngre ut än jag var. Det blev ett par uppslag i MacWorld. Gratulationerna strömmade in.

Men ärligt talat var jag trött. Det började bli motigt med ekonomin. Frakterna kostade mig själv mer och mer. Jag behövdes inte längre i Kenya. Gilbert och William klarade sig själva.Med bravur. Jag hade lyckats. Att media-skolan gick åt pipan var inte mitt fel.

Jag började ana att min tid snart var ute.

GURU Media-school

.


Allt flöt. Saker fungerade. Folk lärde sig. Landet utvecklades.

Då fick jag en idé.

I Kenya fanns det IT-utbildning på Nairobis universitet. Sedan fanns det tusentals bluffmakare som sålde Wirus-support. Kompetensen var ungefär på samma nivå, eftersom inte ens lärarna på IT-fakulteten hade någon kompetens.

Mac-kompetens var ytterst sällsynt. Det fanns dom på Elite Computers i Nairobi, och så fanns det dom jag hade lärt upp i Eldoret.

Det fanns heller inga web-designers i landet. Det hade börjat dyka upp fungerande sajter, och företag började inse behovet av att presentera sig på nätet. Så antingen fick man köpa designen utomlands, eller så fick man anlita någon lokal asiatisk affärsman. Bägge alternativen var lika dyra och oftast dåliga. Det var MS-standard som gällde. Fungerar bara med Explorer osv.

Om man skulle ta och starta en media-skola, baserad på Macar. Är det möjligt?

Allting är möjligt om man bara ger sig fasen på det. Det tar bara lite tid. Men jag hade redan konceptet i huvudet. Ett års utbildning. Mac-baserat. När året är slut får studenten behålla den Mac han använt under året. Då har han både kunskap och verktyg för att kunna starta eget och försörja sig.

Mengech hjälpte mig med lokala kontakter. Hur gör jag? Här hemma använde jag MacNytts community. Kan någon ställa upp som föreläsare i Kenya? Oavlönad. Jag söker kompetens inom foto, film och webdesign.

Halleluja.

No problem. Jag kan åka ner i två veckor. Säg bara till när. Sa 40 personer.

I Kenya manövrerade jag mig fram. Guvernören och utbildningsministern fixade fram pengar till lärarlöner och lokal. Innan jag ens hade kommit så långt började ansökningarna strömma in. En årskurs var tänkt att ha 12 - 15 elever, jag hade redan 100 sökande. Vi jobbade med upplägg och innehåll. En rektorstjänst tillsattes innan ens skolan var byggd. Vi satte ett datum för skolstart. Vi började så smått titta på ansökningarna. Detta skulle bli en stor grej för Rift Valley, presidentens hembygd. (Jag var inte dummare än att jag insåg att det var en av orsakerna till att det gick så lätt)

Jag hade börjat kontakta alla som erbjudit sig att åka ner som gästföreläsare. Dom skulle köra sitt ämne stenhårt i 1 - 2 veckor, sedan skulle dom åka hem. Därefter skulle dom lokala lärarna och eleverna träna på det avsnittet i ett par veckor, och sedan skulle nästa gästföreläsare komma ner och köra sin grej.

Alla var entusiastiska. Mitt namn borgade för att det var seriöst, samtidigt var det ett äventyr som hägrade. Ingen betalning som sagt. Kan Du vecka 16?

Då hände det som jag förbisett. President Moi blev bortvald. President Kibaki blev invald.

Rift Valley var inte längre presidentens hembygd. Kibaki hade lovat fri skolgång till alla barn. Hela utbildningsbudgeten vändes upp och ner.

På en vecka var 2 års arbete förgäves. Media-rektorn fick sparken med omedelbar verkan. Ansökningshandlingarna slängdes. Skolan blev en prep-school.

NATURLIGTVIS ska man glädjas å de kenyanska barnens vägnar. Alla fick rätt och råd att gå i skolan. Att min Medie-skola aldrig blev av är klart synd, men hellre då denna reform.

Kibaki var kung i ett halvår. Sedan kröp korruptionen upp ur sina hålor igen. Den nya skolbudgeten innebar att skolorna inte längre hade några pengar för att köpa svenska Macar för 50 - 300:- stycket. Men det gjorde inte så mycket. Regeringen anslog 20.000.000:- SKR för att ALLA skolor skulle få datorer. Pengarna räckte till 1000 datorer. Och förmodligen 100 Mercedes. Dom flesta skolor såg inte röken av vare sig det ena eller det andrta.

Spik nummer 2.

Svensk-Colombianska föreningen

.


hade 200 medlemmar bara i Linköping. 4 av dom satt i mitt vardagsrum.

Man hade startat ett hjälp-projekt för gatubarn i Colombia. Samlat in pengar, startat skolor, delat ut mat. Nu behövde man datorer till skolorna. 200 stycken tyckte man lät lagom.

Kunde jag hjälpa till? Det var ju sååå behjärtansvärt, och nöden var ju såååå stor. Har ni varit i Kenya någon gång, undrade jag för mig själv.

Ja och nej. Datorer kunde jag fixa. Jag tackade ju redan nej till 90% av alla erbjudanden. Jag kunde också göra i ordning dom. Men jag kunde faan inte hämta dom.

Så vi gjorde en deal. Dom skulle hämta, jag skulle fixa, dom skulle få iväg dom.

Av dom 200 medlemmarna var det ingen som kunde ställa upp och åka till Stockholm. Efter 2 månader var det någon medlem som jobbade på en skyddad verkstad i Söderköping som fick Arbetsmarknadsverket att låna ut en lastbil och en chaufför för ändamålet.

Jag faxade över adresserna där Macarna kunde hämtas. Det var en reklambyrå och det var Spårvägsmuseet, min insamlingsplats för smådonationer.

Så väntade jag på bilen. Jag disponerade min svärmors utrymda lägenhet i Charlottenborg. Hon hade flyttat men lägenheten fanns kvar i ytterligare 2 månader. Det borde räcka för att få in och ut grejerna.

Bilen dröjde. Medan jag väntade fick jag först ett telefonsamtal, sedan ett annat. Det första var från reklambyrån. Dom var förbannade. Det var sista gången jag skulle få någonting från dom. Sedan ringde min vän på Spårvägsmuseet. Han var ännu mer förbannad. Aldrig mer han skulle ställa upp för mig. Och så ville han ha tillbaka sina Macar.

När bilen så kom så fick jag förklaringen. Chauffören man skickat hade hjärtfel, så han kunde inte bära. Han kunde inte ens bära in Macarna i lägenheten, det fick jag göra själv. Men han kunde stå och röka.

På reklambyrån hade han krävt att dom skulle bära ut allting till bilen. Själv hade han rökt. Sedan hade han åkt utan att ens säga tack. På spårvägsmuseet hade inte IT-chefen varit inne. Han hade rökt en stund, men sedan tappat tålamodet och lastat in själv. Han slutade ju vid 5 och måste vara hemma till dess. Så han hade tagit ALLT som fanns i rummet, Även de servrar som tillhörde spårvägsmuseet. Att en del var i gång och att det satt sladdar i dom brydde han sig inte om. Sedan körde han.

Han hade fått instruktioner från någon i föreningen om att först ta vägen om Linköping. Där skulle han lämna alla PowerBooks, eftersom några av medlemmarna skulle åka till Colombia nästa dag. Sedan var det då dags att ta en rökpaus i Motala. Skynda, jag måste vara hemma till 5.

- Är ni helt puckade i huvudet eller?

- Jo men vi tänkte att vi kunde ta med dom direkt eftersom vi skulle åka i morgon. Så att dom kommer igång och så sparar vi lite fraktpengar.

-Tror ni att dom Colombianska gatubarnen kan svenska? Dom där PowerBooksen har svenska system och svenska program.

-Ähum... det tänkte jag inte på.

Nästa dag fick jag i alla fall åka upp till Stockholm och lämna tillbaka spårvägsmuseets servrar. Dom var fortfarande förbannade.

Sedan tog det två månader innan någon av Svensk-Colombianska föreningens 200 medlemmar i Linköping hade årende till Motala och kunde ta med sig PowerBooksen till mig. Då hade lägenheten utrymts och Macarna stod åter i min källare. Först hade dom haft spanskt system, men sedan fick dom engelskt.

Jag bad vänföreningen dra åt helvete. Då hotade dom att stämma mig. Men har man en sådan attityd ska man fanimej inte ha några Macar. Det fanns gatubarn i Kenya också.

Det här, kära LiU, var den första RIKTIGA spiken, skulle det visa sig.

Attack

.


Jag promenerade alltid till sjukhuset på mornarna, efter att ha ätit frukost på Sirikwa. Även om jag sedan skulle ut på någon skola. Chauffören och bilen väntade på parkeringsplatsen. Det var skönt och satte fart på blodomloppet.

Ibland insisterade man på att hämta mig på hotellet på grund av "säkerhetsläget" och då kunde jag låta mig bli hämtad några dagar, men sedan återgick jag till promenaderna. Jag var dock inte så dum att jag gick samma väg varje dag. Ibland gick jag närmsta vägen, den över marknadsplatsen. Där kryllade det av folk från arla morgonstund. Ibland gick jag en omväg genom ett bostadsområde där det var närmast folktomt. Ibland gick jag vägen genom centrum där det var hektiskt och mycket trafik. Alla vägar hade sin tjusning och mycket att titta på.

Den här morgonen gick jag genom bostadsområdet. Jag hörde honom komma, men det tog några sekunder innan jag anade oråd. Fotstegen närmade sig hastigt. Jag vände mig om. I handen hade han en stor kniv.

I min ungdom hade jag tränat judo och aikido. När första barnet ramlade ner hade jag nått brunt bälte i judo och orange i aikido. Sedan blev det bara blöjbyten, och jag satte aldrig mera foten i en DOJO. Men lite fanns kvar i bakhuvudet.

Jag fick tag på hans handled, den han hade kniven i. Sedan knäade jag honom på armbågen. Armbågsleden bröts av bakvänt. Ljudet var otäckt. Han skrek, tappade kniven och så sprang han iväg, fortfarande vrålande av smärta. Jag följde inte efter. Gatan var fortfarande folktom. Ingen hade sett det. Jag tog upp kniven och fortsatte promenaden till sjukhuset. I entrén träffade jag en administratör från mellanskiktet. Vi hälsade och jag berättade vad som hänt och visade kniven. Det blev full aktivitet.

Mengech kom springande. Polisen ryckte ut. Alla sjukhus och kliniker inom en radie på 5 mil larmades. Leta efter en man som kan böja sin arm på bägge hållen.

Sedan spelade det ingen roll vad jag sade eller ville. Bilen kom till Sirikwa varje morgon för att hämta mig. Den kom en halvtimme tidigare till och med, så att jag inte skulle kunna smita. Det var bara att acceptera. Det var slut på promenaderna.

Expressen & Aftonbladet

.


Aftonbladet hade länge varit en donator. Man hade en ständigt pågående uppgradering på gång, och var och varannan gång jag var på hämtresa i Stockholm så fanns det 6-8 Macar att hämta från redaktionens förråd. Dock aldrig några tangentbord. Det var förbrukningsvara. Totalt blev det nog runt 250 Macar, utspritt över 8-9 år som kom därifrån.

Expressen hade en annan strategi. Man körde till det helt enkelt inte gick längre. Då bytte man ut rubbet på ett bräde.

-Vi har 310 st G4:or här. Vill Du ha dom?

Visst ville jag det, men kan jag få ta det i omgångar. Jag hade nu en Renault Ma(c)ster, men inte ens den svalde mer än 65 MDD i taget. och skärmarna var alla 22-tummare, lika tunga som stora. Så det blev 8 resor på 2 månader till Mariebergs-skrapan innan deras källare var tömd. Och min fylld. Som vanligt.

20 e-Macs

.


Sjukhuset blomstrade. Hela ekonomin och administrationen låg nu på Macar. Man kunde upprätta en budget och man kunde när som helst se hur man höll den. Man fick in patient-avgifter, man tog betalt för konsultationer. Dom anställda klarade av att hantera datorerna, men man var inte så smart att man kunde manipulera kontona. Det gick helt enkelt på räls.

William Sang hade blivit duktig. Han och en ny kille skötte Macarna utan att behöva mitt stöd. Fakulteten hade svängt över mot Wirus under ledning av IT-teknikern från Linköping. Mr Bii var bas och han hade hjälp av 4 inkompetenser. Dom försökte hålla liv i datorena på fakulteten. En ganska ojämn kamp trots att dom var fler och datorerna färre. LiU hade fått som dom ville.

20 nya e-Macs köptes in av sjukhuset på ett bräde. Det var dom första nya datorer man hade, och dom var köpta för egna pengar, inte biståndspengar. Tidigare hade DAILY NATION i Nairobi varit Elite Computers största kund. Tidningen var landets näst största Mac-installation med 600 datorer, och dom var köpta av egen kraft. Tidningen hade en upplaga som svenska tidningar bara kunde drömma om.

Jag hade besökt Elite Computers några gånger. Dom var generalagent och samtidigt enda återförsäljare av Macar i Kenya. Jag tyckte att dom borde öppna en branch i Eldoret som varande landets Mac-tätaste stad. Det ville dom inte. Jag förstod långt senare varför dom inte ville. Först trodde jag det var för att dom inte hade sålt en enda av dom Macar som fanns där, och att dom var sura för det. Jag tyckte att det i alla fall borde finnas en service-marknad som dom kunde profitera på, men dom tyckte fortfarande inte det.

Apple lämnade ett års garanti. Det var en unik företeelse. det fanns ingen garanti-lagstiftning i landet så det fanns ingen garanti på någonting egentligen. Detta resulterade i att många producenter bara skeppade sekunda produkter till Kenya. Man satte ett lite lägre pris, och när grejerna gick sönder efter en månad så ryckte man på axlarna. Det gällde datorer, bilar, mobiltelefoner, brödrostar allt. Mercerdes kunde vara generösa och lämna 3 månaders garanti till den som köpte en 280 cs, medan andra kanske hade 1 vecka. Bilmodellerna var oftast snik-versioner för att hålla ner priset. Inget värme-paket, ingen radio, ingen ljud-isolering i motorrummet, inga fack i dörrarna osv.

HP och Dell lämnade 1 månads garanti. Nokia likaså. Tulip och NoName lämnade inte ens en timme.

Elite Computer var inte intresserade av rent ekonomiska skäl. Firmans tekniker servade alla Macar som såldes i hela Kenya, och man utgick från Nairobi. Man debiterade "svenskt", men man avlönade teknikerna kenyanskt. Att ställa en trasig Mac på verkstads-disken kostade lika mycket där som i Linköping. 1.000:- SKR. Om den trasiga Macen befann sig i Eldoret skickade man iväg en tekniker med "Eldoret Express"-bussen på morgonen. Biljetten kostade 20:- SKR. Resan tog hela dagen. Sedan övernattade han på ett sjabbigt hotel för 20:- SKR. Fixade, reste hem. 20:- SKR till . Lönen för 2 dagars arbete var 100:- SKR. Elite debiterade kunden 1.500:-. Så varför skulle man ha en verkstad i Eldoret?

Macarna man sålde var till fullpris. Samma som överallt i världen. Tack vare växelkursen innebar det flera årslöner, även för välavlönade kenyaner. Så Elite Computers hade också ett datalab där Arkitekter kunde hyra in sig per timme för att göra sina ritningar. Det blev billigare än att köpa en egen.

Inte konstigt kanske att jag behandlades med vördnad.

Eldoret International Airport

.


var som sagt byggt för att President Moi hade ett residens i närheten. Resten kom på köpet. Ett litet 20-sitsigt plan gick fram och tillbaka mellan Nairobi och Eldoret 2 gånger om dagen. Ett större fraktplan landade en gång om dagen och tog med blommor till Europa. Så fanns det en hel del små enmotoriga plan som trafikerade flygplatsen, vanligtvis ägda av rika asiater, men också en och annan rik amerikansk missionär som tyckte att det behövdes en ny kyrka någonstans i närheten.

Att märka mitt bagage med ELD på Arlanda avråddes jag ifrån. Bättre då att hämta ut det på JKA International och sedan själv bära väskorna till inrikesterminalen, och checka in dom där.

En gång gjorde jag inte det, så jag fick köpa kalsonger i Eldoret. Efter 5 dagar kom väskan fram.

En gång skickade jag en mindre sändning, bara en pall, till Eldoret International. Tänkte att det var onödigt att sjukhuset skickade en bil till Nairobi för bara en pall.

Den kom inte fram alls. Efter ett år fick jag ut 14.000:- SKR på transportförsäkringen. Efter två år hittade man pallen på Kitale Airport, 10 mil från Eldoret. Där hade den stått hela tiden utan att någon brytt sig. Att bry sig betydde merarbete.

Efter WTC skärptes säkerheten på Eldoret International. På avgångshallen fanns två dörrar. En märkt IN, en märkt UT. Vid dörren märkt in stod det beväpnade vakter och visiterade alla. Det gick långsamt, så det blev kö. I stället för att vänta i kön valde då folk att gå in genom dörren märkt UT. Då slapp dom vänta, för där fanns inga vakter.

Sedan fick man lägga väskan på ett band, och så kom den ut på andra sidan. Jag lade märke till att dom som satt bakom maskinen inte tittade på något särskilt. Och eftersom jag är över 2 meter lång kunde jag kolla över den avskärmning som fanns bakom maskinen. Anledningen till att dom inte tittade på någonting särskilt var att det bara var bandet som fungerade. Bildskärmen var inte på.

När planet från Nairobi landade skulle väskorna lastas i och ur och planet tankas. Vid ett tillfälle steg piloten av planet och uppsökte ankomsthallens toalett. När han skulle återvända till planet blev han stoppad av en beväpnad vakt. Vakten hade skarpa instruktioner att inte låta någon utan boardingpass äntra planet. Passagerarna släpptes på, men inte piloten. Jag skrattade så att jag höll på att dö.

Efter 5-6 minuter upptäckte flygvärdinnan att piloten saknades och började leta. Hon hittade honom i avgångshallen, och sedan tog det 10 minuter innan hon övertalat vakten att, mot reglerna, släppa ombord piloten. Hade hon inte lyckats hade jag väl suttit kvar där än idag.

Flygsäkerhet är ju allvarliga saker.

(F.ö. är det strängeligen förbjudet att fotografera innanför stängslet som löper 2 km utanför själva flygplatsen. Så jag fick ta bilden med dold kamera, med risk för att åka in på 8 år.)

Doktoranden

.


Fabian Esamai var barnläkare. Han hade en stor växt på ena kinden, så stor att få såg honom i ögonen. Jag skulle förstått barn som blivit rädda för honom.

Men han var också sjukhusets trevligaste person. Hans uppfattning om folket i Linköping var jämförbar med min. Hans analys av min uteslutning ur Eldoret-gruppen var också identisk med min.

- Dom var rädda för dig eftersom dom inte kunde styra dig, och när dom fick pengar för datastödet så såg dom en möjlighet till en växande administration i Linköping.

Fabian Esamai var också den förste som verkligen såg potentialen när fakulteten fick sin internet-uppkoppling och han fick en Mac på sitt bord. Omedelbart satte han igång att forska, med sikte på att doktorera. Han var den förste som lärde sig StatView och EndNote, och han lärde sig Excel till fulländning. Fast ibland strulade det förstås.

Eftersom han var den mest avancerade Mac-användaren på fakulteten fanns det ofta ingen hjälp att få. Inte ens av Gilbert. Så han fick vänta på mig.

Det första jag gjorde första dagen jag kom ner var att gå in till honom och se över hans utrustning. Det sista jag gjorde sista dagen var att jag slank in och hörde om det var någonting mer han behövde hjälp med innan jag åkte hem.

Så kom den stora dagen. Doktorsavhandlingen var klar.

CEREBRAL MALARIA IN CHILDREN IN THE HIGHLANDS OF KENYA

I slutet av boken en förteckning över alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat honom. Många säkert ditsatta av ren artighet. Men allra sist stod i alla fall mitt namn.

Det är mig veterligen den enda doktorsavhandling där jag står omnämnd, så den av Fabian signerade boken är en kär ägodel. Jag har i alla fall haft en liten del i att Moi University, Faculty of Health Sciences fick sin första Doctor of medicine.

Jag var naturligtvis inte inbjuden till spektaklet i Linköping, Det var däremot den IT-tekniker från Linköping som inte hade med saken att göra. Men å andra sidan fick han inget signerat exemplar.

Kunskapen

.


om datorer spred sig över landet. Studenterna på fakulteten började komma ut i samhället för att börja jobba. Det innebar nya önskemål, för nu ville man ha Macar lite överallt. Det var bykliniker och medicinska projekt över hela landet som hörde av sig.

Naturligtvis ville jag i möjligaste mån hjälpa till. Det innebar också att jag nu började besöka andra delar av Kenya, inte bara sträckan Nairobi - Eldoret. Mombasa t.ex. Väsenskilt från Rift Valley eftersom det var här turisterna höll till. Det var också 90% muslimer, eftersom araberna i hundratals år hade haft täta kontakter med kustborna.

Det innebar också att mottagarna ofta kunde stå för en större del av fraktkostnaden, vilket naturligtvis var bra. Jag hade tidigare inte varit speciellt intresserad av dom privata sjukhusen i Rift Valley. Dom hade så bra ekonomi att dom kunde köpa sina datorer själva. Men här längs kusten fanns vissa privata sjukhus som inte bara tjänade storkovan, utan också tog emot mindre bemedlade. Betalning efter förmåga. Ingen inkomst, ingen avgift. Stor inkomst, full avgift. Många hade också forskning och laborationer som skulle må bra av datorstöd. Så det blev 4 AIDS-projekt och ett tiotal bykliniker som fick Macar, förutom dom många skolorna. Det blev också Rift Valleys näst största sjukhus, Kitale General.

Nu var det bara G4:or som gällde. Jag tackade nej till 90% av alla erbjudanden av Macar. Ändå skickade jag så mycket jag orkade. Hade jag haft tid, pengar och manpower hade jag kunnat skicka 5.000 om året, lätt. För så känt var nu mitt arbete i Sverige i de kretsar som använde Mac.

Det fina med dom nya mottagarna var alltid att det fanns läkare där som tidigare hade varit studenter i Eldoret. Dom kunde Mac, dom klarade att hålla dom igång och dom visste vad man kunde använda dom till. Underbart, det var lite som att skörda frukten av mitt arbete.

Sjukhuset hade anställt ytterligare en IT-tekniker. William Sang. Han blev mina nya kontaktman. Mr Bii ansvarade för teknikerna från Linköping. Jag var glad att jag slapp Bii, och William påminde lite om Gilbert. Vetgirig, entusiastisk och inte främmande för att fråga och maila om något körde ihop sig. Jag gillade honom skarpt. Så skarpt att han, helt vid sidan om, fick en PB G4 av mig. Den hade trasig skärm, men fungerade perfekt om man kopplade in en extern skärm. Så jag byggde om den åt honom. Tog bort originalskärmen och satte fast en plattskärm i locket på en träväska. Gömde laddaren under en skiva och sågade lite, så var den klar. Slutligen brände jag in hans namn på locket.

Snacka om att bli glad.

Härska genom att söndra

.


Presiden Moi var mästare i denna konst. Ministrar kom och gick i en rasande takt. Utredningar och komitteer startades och lades ner. Befattningshavare anställdes och sparkades.

Nu hade turen kommit till Mengech. Hans fakultet började fungera för bra. Sjukhuset hade börjat få en ordnad ekonomi tack vare datoriseringen, man hade till och med råd att måla om både utsida och insida. M.a.o. klarade man sig hyggligt utan att behöva krypa för centralmakten. Lösningen var att sparka Mengech och sätta in en nybörjare på posten. Den man valde var en av de äldre kirurgerna. Men han ville inte sitta vid ett skrivbord, han stod hellre i operationssalen.

På en månad höll hela sjukhuset att gå omkull. Alla gjorde som dom ville, vilket i de flesta fall var ingenting. Då hände någonting väldigt ovanligt. Linköping, Maastrich och Indiana gick ihop och KRÄVDE att Mengech skulle återinsättas. annars hotade man att dra sig ur.

För att inte förlora ansikten delade President Moi på tjänsten. Kirurgen fick sitta kvar som Dekanus, Mengech fick bli sjukhusdirektör. För mig var det också viktigt att han fanns, och hans stöd kunde fortsätta.

Linköping tänkte till. För att stärka Mengech ställning beslöt man att utnämna honom till hedersdoktor vid LiU. Detta var höjdpunkten i hans karriär, det var inte många kenyaner som fick den äran. Men som vanligt schabblade man bort det till en halvmesyr.

Normalt är att om utländska personer blir hedersdoktorer så brukar man även skicka en inbjudan att närvara vid promoveringen till den personens hemlands-ambassad. Någonting som Byrådirektör XX inte gjorde. Så Mengech blev hedersdoktor i Linköping, men centralmakten i Nairobi fick inte veta det. Han hade behövt det, det sa han själv till mig.

Men inkompetensen hade åter visat sitt beklämmande tryne.

Flykten till Uganda

.


Gilbet var lite av ett födgeni. Fast nu hade det spårat ur.

Det dök upp en tjänst som erbjöd gratis mailadresser. Hur många som helst dessutom. Gilbert hade ju börjat sin karriär på net2000 så han var ju inte obekant med marknaden.

Han började sälja mailadresser för 75:- st. Net2000 tog 200:- extra för en mailadress, utöver själva uppkopplingen, så priset var slagkraftigt. Kunderna strömmade till.

Haken var att alla adresser var knutna till en dator, Wirus faktiskt, som stod på hans kontor. Och han var inte uppkopplad ständigt utan hade ett net2000 abonnemang. Så 2 gånger om dagen måste han koppla upp sig mot mail-tjänsten och tanka ner alla mail, och sedan måste han föra över alla mail till kundernas konton på hans mailserver, en och en.

Ett jobb som tog en timme. Och det måste utföras 2 gånger varje dag.

Efter ett tag hade han över 500 kunder, och antalet växte stadig. Affärerna blomstrade.

Jag varnade honom, men han bara skrattade.

Så en dag hände det jag befarat. Jag vet inte om företaget bakom den gratis mailadressen gick omkull, eller om dom anade oråd att någon hade hundratals mailadresser som gick till samma IP-nummer, men en dag slutade hela korthuset att fungera.

Tillfälligt problem fungerade i någon vecka som ursäkt, men sedan började kunderna bli förbannade och krävde pengarna åter.

Gilbert fick gå i landsflykt, för pengarna var redan förbrukade. Under ett år fick han gömma sig i Uganda, som i och för sig bara låg 5 mil från Eldoret.

Som tur var fanns det nu en annan kille på sjukhuset som jag så sakteliga hade lärt upp, Sam. Assistent till Mr Bii, och den som faktiskt drev installationen på sjukhuset medan Mr Bii var i USA för att lära sig åtminstone någonting.

Med hans hjälp, och det faktum att skolorna själva blev bättre och bättre på att hålla igång sina Macar, så funkade det hela hjälpligt. Jag fick bromsa upp takten med vilken jag levererade, men det var välkommet. Jag var på gränsen att kollapsa, och jag tjänade inte speciellt bra på min verksamhet hemma i Sverige. Jag var ju så sällan hemma.

Dåliga tjejer

.


Det sket sig. Skulle jag åka ner denna gång måste jag ta Ibbe med mig. Det var extra viktigt att jag med på ett möte på sjukhuset, annars kunde vi inte gå vidare. Vi skulle bearbeta regeringen och telefonbolaget så att man insåg behovet av att börja dra bredband även utanför Nairobi. Viktigt inte bara för universitetet utan hela regionen.

Så han tog tappert sina vaccinationer och så fick han flyga för första gången i sitt liv. Han var 5 år, och han skulle följa med pappa till Kenya.

För en gångs skull kunde jag inte jobba stenhårt. Jag slutade klockan 14 och så återvände vi till Sirikwa och poolen. Men så länge vi var igång visade han stort tålamod. Alla farhågor om att han skulle bli gnällig och vara i vägen var felaktiga. Kanske uppfattade han att pappa var en ansedd man som behandlades med vördnad och respekt, kanske tyckte han bara det var kul i största allmänhet.

Han fick också tillfälle att träffa sin "bror" Francis vid ett par tillfällen. Dels var vi ute i SOS-byn, dels hade vi dom på den vanliga söndagsmiddagen på Sirikwa. Ingen av dom pratade speciellt mycket engelska, men barn behöver ju inte så simpla saker som ord för att få kontakt.

Så kom då dagen för det viktiga mötet. Det skulle ske ute på main-campus, och en mängd höjdare skulle vara med. Minister, Guvernör, Chanseller o.s.v. Det gick bara inte att ha en unge med sig i det sällskapet, och det fanns heller ingen som kunde ta hand om honom. Ingen som jag litade på och ingen som kunde svenska.

Så jag parkerade honom utanför möteslokalen vid ett bord med en PowerBook 1400 cs och Prince of Persia, hans favoritspel. Och så började mötet. Och jag glömde totalt bort honom. Efter en timme ryckte jag till. Panik. Herregud, Ibbe...

Jag såg honom inte vid bordet. Faktum är att jag inte ens såg bordet. Allt jag såg var hundra ryggar. Jag trängde mig fram.

Där satt en 5-årig kille och spelade obekymrat Prince of Persia. Bakom honom stod 100 studenter, tysta och med uppspärrade ögon, och följde spelet.

Det var en syn jag aldrig glömmer.

När vi skulle åka hem skulle vi först flyga med commutern från Eldoret till Nairobi. Passagerarna var välbärgade affärsmän och liknande, jag hade aldrig sett ett barn på resan tidigare. Resan tog en timme, men man hann ändå bli serverad kaffe eller te. Något som Ibbe inte drack. Jag frågade om dom inte hade en lemonad eller cola han kunde få i stället för kaffe, men något sådant fanns inte att erbjuda.

I det ögonblicket myntades ett uttryck som använts vid lämpliga tillfällen av familjen Henriksson ända till dags dato.

Med världsvan uppsyn, han hade ju flugit förr, fnyste han:

Litet plan och dåliga tjejer.

F.ö. tog det ytterligare 4 år innan bredbandet började nå utanför Nairobi. 5 år innan det nådde Eldoret, landets fjärde största stad.

En gång vartannat år

.


kom Mengech till Linköping. Det var när det var dags att omförhandla samarbetsavtalet och dra upp riktlinjerna för nästa period.

När svenska professorer och läkare kom till Eldoret blev dom väl omhändertagna. Dels så blev dom ju jämt bjudna på Eldoret Club, men dom blev också varje kväll hembjudna till någon kollega för en bit mat och lite trevlig samvaro.

Nu hade alltså Dekanus kommit till Linköping. Han kom på en lördagskväll. Med tåget från Arlanda. Ingen mötte honom.

På söndag klockan 10 ringde Mining från Kenya. Kunde jag vara snäll och ta ut Mengech och bjuda honom på en bit mat? Han satt på hotellet och var vilsen.

Jag tog mig snabbt till Linköping.

Nu hade han inte bara suttit där och känt sig vilsen. Han hade ringt runt. David Lewis var inte i Sverige, så han var ursäktad. Annars hade nog inte situationen behövt uppstå.

Men byrådirektör XX var trött efter en ansträngande vecka. Professor A måste skjutsa sina barn till ridhuset. Professor B hade planerat att åka skidor med familjen. Professor C skulle på släktmiddag. Professor D måste förbereda någonting.

Då kom jag. Och jag var som sagt utfrusen från inre kretsen. Ändå tog jag ut honom en sväng. Först var vi i Borensberg och tittade på dom frusna slussarna. Detta för att frugan skulle hinna förbereda lunchen. Och hon hade överträffat sig själv. Oxfilé och Hasselbackspotatis, med en creme-fraiche-sås. Han borde ha en viss världsvana tyckte man, men han åt som en häst. Det syntes att han gillade maten. Alla tankar på vikten var som bortblåsta.

Vid 7-tiden skjutsade jag tillbaka honom till Linköping. Då hade det varit kaffe och konjak och glasstårta. Min minsta son hade suttit i hans knä och blivit kittlad. Vi hade diskuterat politik, litteratur och medicinska framsteg. Jag tror att han var nöjd, men jag vet också att han innerst inne var väldigt sårad.

Han sa dock ingenting. Biståndspengarna var viktiga för hans fakultet.

Jag bad om ursäkt. David Lewis bad också om ursäkt, fast han inte ens varit i Sverige. Ingen annan bad om ursäkt. Inte X, inte A, inte B, inte C, inte D. Det behövdes ju inte. Han var ju från Kenya.

Brunnsviks folkhögskola

.


hade alltid kört Mac. IT-chefen var hängiven Macare. Men till slut gick det inte längre. Eleverna var idioter.

IT-chefen läste också LAND. Artikeln om mig kom i ett läge då situationen hade börjat bli ohållbar och han anade vad som komma skulle, så han satte upp artikeln på anslagstavlan i sitt rum.

Då hade den 1000:e diskettdriven och den 500e CD-släden förstörts. För arbetarbarnen och konferensdeltagarna begrep inte att man bara behövde dra ikonen till papperskorgen eller trycka på ett macro så åkte skivan ut. I stället körde man in knivar och skruvmejslar i springan för att få ut grejerna. För det fanns ju ingen knapp man kunde trycka på. Som det gjorde på Wirus-grejer.

Så till slut gav skolan upp och gick över till Wirus.

Det var ett rejält lass. På många av Macarna hade användarna med tushpenna eller kniv skrivt "Jävla CP-dator" eller "Värdelösa skit" Med sådan intellektuell skärpa hos arbetarklassens barn kommer Göran Person i en annan dager.

Det fanns också en radio-studio som skulle skrotas. Den tjingade jag. Jag tänkte mig att studenterna på Moi Universitys media-linje kunde ha glädje av den, och kanske starta en campus-radio. Men The vice Chanseller sade blankt nej. Det fria ordet är inte så fritt i Kenya. Att ge studenterna en kanal skulle kunna bli farligt för etablissemanget.

I donationen fanns också 20 st Color Classic. Näpna små maskiner, men tyvärr alldeles för gamla i sammanhanget. Jag hade ju kommit så långt att jag började få in "Blådårar" och färgade iMacar. Detta löste jag genom att helt enkelt sälja dom små sötnosarna. För pengarna kunde jag betala frakten för resten av donationen. Det kanske inte hade varit tanken från folkhögskolans sida, men till mitt försvar kan jag säga att jag inte tjänade en krona på affärerna.

Om man inte tycker att jag vid denna sändning SLAPP att lägga pengar ur egen ficka för att få iväg sändningen. I så fall tjänade jag minst 5.000:-

Konst & hantverk

.


Krister Nordstedt är nutidens Michelangelo. Han är ler-ekvilibrist och han är Macare. Han är också min vän sedan många år, och i det här sammanhanget är det en skam att han åtminstone inte är heders-doktor vid Moi University. För han har alltid ställt upp och krökt rygg när det gällt att få iväg Macar till Kenya.

När det var som allra hetsigast, och huset inte räckte till, så fick jag disponera hans konstnärs-verkstad för att lagra och packa datorer. Hur han själv fick plats var en gåta.

Men det var rationellt. Här fanns utrymme som jag inte var van vid. Jag kunde ställa upp 8 Macar i rad och installera på löpande band. Som mest hade jag säkert 24 pallar utställda på golvet. 2 pallar till varje skola. Längs väggarna var Macar travade, och i ett biutrymme stod bildskärmarna. Som mest var det 160 av varje. Dessutom tonvis med tunga laserskrivare. Men som sagt, det gick väldigt lätt att arbeta.

När 8 Macar var klara gick jag runt och stoppade en Mac i en av kartongerna som stod på pallarna. Så var det dags för nästa omgång. När 24 kartonger var packade innehöll varje pall-par en skolsats. 15 stationära och en bärbar, plus skrivare. 12 satser. Därefter var det inplastning av pallarna, och sedan var det dags att ringa speditören.

Eftersom stället hade en lastbrygga, det hade en gång i tiden varit ett slakteri, så behövdes inte en enda kartong lyftas efter den var packad. Det var bara att rulla ut dom direkt på flaket. Smiiidigt.

Jag höll väl till där i nästan 2 år om jag minns rätt. Sedan började jag lugna ner mig, och han fick tillbaka det utrymme han betalade för.

Jag hade aldrig klarat att leverera de volymer jag gjorde om jag inte hade fått denna förmån. Hemifrån källaren blev det sällan mer än 8 pallar i taget. Och dom måste dessutom bäras ut.




.

Nu hade jag

.


fler gäster på mina söndags-middagar på Sirikwa. Dels var det Gilbert med familj, men också Francis, hans hus-mamma och 3 av hans "syskon" från huset i SOS-byn. Dom fick turas om att vara med, och efter maten kunde dom bada i poolen och ha roligt. Det var trevliga luncher, jag var verkligen imponerad av SOS-mammans insats. Hon bodde i huset med 10 barn som hon ansvarade för. Det var matlagning, tvätt, läxläsning och omsorg 24/7/365, och lönen...fri mat och husrum.

Jag hade gjort många besök i deras hem i SOS-byn. En gång när jag var där så var det bad-dag. Ett träkar bars in i köket, och så började man värma vatten på vedspisen. 3 ungar fick bada i varje vatten, sedan bytte man. Att värma vatten och bada 10 ungar tog 8 timmar. Och hus-mamman skrubbade allihopa bakom öronen. Tvätten av kläder var också ett ständigt pågående arbete. Även det vattnet skulle värmas. Och så var det matlagningen.

När det gick upp för mig att jag hade innestående lön på sjukhuset, för min professors-tjänst, så visste jag inte vad jag skulle göra. Skita i att ta ut dom låg närmast till hands. Växelkursen var ju värdelös, pengarna var inte värda någonting utanför Kenya. Men så fick jag en idé.

Jag tog ut pengarna och köpte en varmvattenberedare till Francis hus. Den gick att köra på både el och gas. Så slapp mamman att i fortsättningen elda i spisen hela tiden. Bara 2 barn behövde i fortsättningen använda samma vatten, och hela badproceduren var klar på 4 timmar.

Från ingenting till någonting

Bilden visar skolan och sjukhusets 4-hjulsdrivna


Mengech var som sagt styrelseordförande på många skolor. En lägre chef i receptionen var styrelseordförande på en annan skola, den i hans hemby. Det fanns skolor och det fanns skolor.

Den här skolan låg 3 mil utanför staden. Den hade ingen väg som ledde dit. Det behövdes inte eftersom ingen på skolan hade bil. Eleverna sprang till skolan varje morgon.

Det fanns heller ingen elektricitet och ingen telefon. Behövde man ringa sprang man 6 km till byn som låg vid vägen. Där fanns 3 telefoner.

Nu var det dom som stod i tur på min lista. Jag måste säga att det var optimistiskt att ställa sig i kön för Macar, men jag gillade attityden. Frågan var bara hur i helvete jag skulle fixa det här. Här tarvades brain-storming.

Lösningen blev svenska donerade mobiltelefoner. Jag tog med mig och sålde en kartong dylika, men behöll en. För pengarna inköptes solceller och bilbatterier. Solceller är billiga i Kenya, med svenska mått.

Den tekniska biten, att få ström ur anläggningen, hjälpte mig sjukhusteknikern med. Strömmen räckte till att driva 3 Macar med pyttesmå skärmar, 2 timmar per dag. På eftermiddagen när batterierna var fulla.

När det gällde uppkopplingen hängde det på mig. Det mobila telefonnätet hade mycket bra täckning, så det måste bli lösningen. Jag hade aldrig gjort någonting sådant förut, men jag hade läst vad jag kommit över i ämnet. Jag visste att det skulle gå. Och till slut gick det. Med en massa adaptrar och sladdar och fibblande i inställningarna. Och längst ut, utanför fönstret, fäste vi en Nokia mobiltelefon. Med den fick vi kontakt med en modempool i Nairobi. Man, I must be a genius.

Naturligtvis gick det inte så bra att surfa. Det gick, men ack så trögt. Däremot gick det ju bra att maila.

Hemma i Motala ordnade jag så att en klass på Charlottenborgsskolan blev vän-klass till barnen på den väglösa skolan. Dom mailade till varandra och berättade om sina respektive liv i många år, tills klasserna splittrades.

Barnens ögon var min belöning. När jag visade första gruppen hur det fungerade, när det kom upp en startupbild på skärmen.... Jag saknar ord för att beskriva deras ansiktsuttryck och den glädje jag kände inombords.

Jag upprepade bedriften på ytterligare 3 skolor innan min mission gick i graven. Den delen är nog det jag är allra stoltast över. Dom fattigaste fattiga som knappt hade skolböcker eller pengar till skrivböcker, dom hade nu ett data-lab.

Vårdlärare

.


lärde jag mig tidigt i livet att förakta. Det fanns ett talesätt på sjuksköterskeskolan ; "Kan Du inte vårda kan du bli vårdlärare. Kan du inte undervisa heller kan du bli studierektor."

Jag kunde nu lägga till ännu ett steg till en vårldärares inkompetensnivå.

Är du totalt puckad och helt saknar hjärnceller kan du börja med internationellt bistånd.

Linköping / SIDA skickade ner två vårdlärare för att anpassa sjuksköterskeutbildningen i Eldoret till den nya tiden. Dom råkade komma ner när jag var på plats, och jag såg dom på Sirikwa, men jag gav mig inte till känna. Jag föraktade som sagt yrkeskåren generellt. Jag var ju f.ö. bortkopplad från Linköping nu, så det fanns ingen anledning till kontakt heller.

Mining var av en annan uppfattning. Han tyckte att det skulle vara kul o m jag fick träffa ett par andra svenskar, så han bjöd hem oss alla tre till hans hem en kväll. Att jag träffade svenskar i Sverige hörde liksom inte dit.

Så satt vi där i Minings vardagsrum. 2 lågwatts lampor lyste upp rummet, matade med ström från solcells-anläggningen.

- What a nice dim light this is. But can you turn on the lights now, I cant see your home.

Det var alla lampor som fanns. Det fanns också en lampa i matsalen och en i köket, men dom var avslagna för att inte suga ur batterierna.

- Can I have a glass of cold milk please.

Nej men vi kan gå ut och mjölka en get om du vill ha mjölk.

- You dont have a fridge? But how do you store the food? Meat must be stored cold you know.

När vi ska äta kött så går vi ut och slår ihjäl en get.

- But how does Mrs Mining go to work if you only have one car?

Hon åker matatu.

-You cant be serious. That is not safe.

Mining hade med åren lärt sig svenska rätt bra. Han pratade inte, men han förstod.

En av vårdlärarna vände sig mot mig för att konversera.

- I morgon ska vi åka ut och titta på en RIKTIG NEGERBY. Det ska bli spännande.

Minings ansikte reagerade, men han sade ingenting.

Dagen efter bad jag Mining om ursäkt å deras vägnar. Han sa det var OK, det var inte första gången. Han log inte när han sa det.

Gilbert med familj

.


bodde i en nedlagd poliskasern. Den låg vid en vägkorsning 2 mil utanför stan. Vad tanken en gång i tiden varit att placera kasernen där begriper jag inte. men förmodligen var tanken så dålig att poliserna flyttade ut.

Poliser fanns annars överallt. Det var vägspärrar varje mil på alla större vägar, och där stod dom och samlade in pengar från dom som ville passera. Poliserna var på ohotad förstaplats när det gällde korruption.

Men här hade dom som sagt dragit, och 50 familjer hade flyttat in. Gilbert bodde i befälets bostad, för han hade 2 rum. Bägge lika stora som mitt badrum. Köket låg utomhus, liksom toaletten. Toan var faktiskt en vattenklosett, det var bara det att den saknade vatten. Den varan fick hämtas med hinkar ur en brunn mitt i kasernen, och sedan fick man fylla på en behållare som satt på väggen. Därefter kunde man spola.

Alla andra lägenheter hade bara ett rum och ingen vattenklosett.

Här bodde alltså 50 familjer. Här bodde alltså >300 barn. Och nu kommer det obegripliga. Kasernen var så ute i nowhere att inget av barnen, förutom Gilberts, någonsin hade sett en vit man.

Gilbert hade förklarat för George var han bodde, och jag hade fått skjuts dit. När jag sedan klev in i kasernen blev det panik. Dom riktigt små barnen blev rädda och började gråta. Andra blev stumma och stela. Några började springa i cirklar runt mig. Dom vuxna försvann in i husen. Varför vet jag inte. Gilbert räddade mig in i hans bostad.

Fru Simiyu hade ansträngt sig och lyxat till det. En stackars undernärd höna hade stekts, och på tallriken fanns också Ugali, majsgröten som var basvara. Ugalin var god, hönan vill jag helst glömma.

Hem fick jag åka matatu. Bilarna som mutat in en linje och åker när dom är fulla. Gilbert följde mig ut till vägen och vinkade in rätt bil. Jag var en förlustaffär. Jag fick sitta fram hos chauffören. Varje gång han stannade för att plocka upp någon så skakade dom på huvudet när dom såg att det satt en vit man i framsätet. När vi kom fram till Eldoret hade inte en enda passagerare stigit på.

Jag åkte med andra matatus på andra linjer, och där var man mer världsvan. En gång fick jag ha 3 småbarn i mitt knä. Det var enda sittplatsen som fanns. Dom stirrade förskräckta på mig under hela resan, men dom grät i alla fall inte.

Missnöje med varan

.


Jag hade en fosterson som gick på Zederslundsskolan i Motala. Skolan hade en vän-skola i Estland, och vart annat år turades skolorna om att ordna en skolresa till varandra. Barnen inkvarterades hos sina klasskamrater i det andra landet.

Så föll det sig att en estnisk yngling övernattade hos oss. Han blev naturligtvis total-impad av alla datorer som fanns i huset. På engelska förklarade jag vad jag höll på med, och snart hade jag även besök av skolans rektor.

Kunde jag inte dela med mig även till dom? Man hade inte en enda dator på sin skola. Jag ville ju inte verka ogin, så jag sa ja.

120 Macar gjordes i ordning och skickades iväg.

I Estland väntade en nyanställd IT-tekniker på sändningen.Han packade upp, startade den första, och utbrast, på estniska antar jag:

- Vad i helvete är detta. Jag trodde det skulle vara datorer. Det här går ju inte att använda.

Sista meningen, fritt översatt, betyder väl egentligen, det här är alldeles för avancerat för mig. Jag kan bara Wirus, fast min inkompetens vill jag helst inte erkänna.

Så 120 Macar åkte ner i skolans källare och IT-teknikern tog ett annat jobb.

Och om ingenting har hänt så står dom väl där än i dag.

Blåst

.


Väldigt många, både i Linköping och i Eldoret, var med i Rotary. På Sirikwa hölls kvällsmöten varje måndag, Ofta var där även missionärer av många nationaliteter. Det är säkert ett cool brödraskap, men ingenting som lockade mig.

I alla fall fick jag ett mail från Rumänien. En man som kallade sig Professor Constigt Namn, och sade sig känna både David Lewis och Simeon Mining, ville ha 200 Macar till ett skolprojekt för Rumänska gatubarn som Rotary i Rumänien låg bakom. Han kunde stå för frakten.

Eftersom jag hade svårt att hinna leverera i samma takt som det flöt in, så hade jag vid detta tillfälle ett ganska stort lager. Att bli av med 200 utan att behöva tänka på fraktkostnaden tilltalade mig. Ändamålet var behjärtansvärt och Rotary hade ju ett gott renome. Så jag sa ja.

Grejerna gjordes i ordning, och så kom det en Rumänsk långtradare och hämtade pallarna.

Det var det sista jag hörde av det projektet. Mailadressen upphörde att fungera följande dag. Efterforskningar med hjälp av Rotaryaner gav vid handen att det inte existerade någon Professor Constigt Namn i Rumänska Rotarys Rullor. Inte heller pågick det något projekt för gatubarn.

Jag undrar var dom hamnade. Kanske var det Securitate som behövde uppgradera.

Internationell subversiv verksamhet

hann jag också med.


Mitt i den här smeten hände något märkligt. Jag blev kontaktad av Kommunistisk Ungdom. Även dom hade hört talas om mig. Dom ville ha hjälp med 12 st bra Macar till ett tidningsprojekt för indianer i Peru.

Jag talar inte ett ord spanska. Jag visste ingenting om Peru. Klart att jag sa ja.

12 st Macar och 12 st 22"-skärmar packades ner. Enligt uppgift var det allt som behövdes. Installerat var också PageMaker. Ingenting annat. Skulle heller inte vara någonting annat.

KU betalade frakten och min biljett. På flygplatsen i Lima hämtades jag av en person som inte kunde ett ord engelska. Även här var det LandRover som gällde. Vi åkte hela natten, till inte ens LandRovern kunde ta sig fram längre. Sedan blev det åsna. Jag tyckte synd om kräket, för jag är ganska tung. Men den gnetade på, och efter ett par timmar kom vi fram till en liten by. Då hade jag inte sovit på 30 timmar. Det syntes nog, för jag fick en madrass att lägga mig på. Jag slocknade direkt.

Nästa morgon inledde jag och två män till, som inte heller dom kunde engelska, en promenad på cirka 2 timmar. Och så plötsligt var jag framme. Och där, inne i skogen, var mina Macar. Och det fanns också en engelsktalande person.

Tanken hade varit att jag skulle lära indianerna att använda Mac och PageMaker. Jag tror inte att KU hade riktigt koll på läget, för tidningsproduktionen var redan i gång. Ett dieseldrivet elverk försörjde Macarna och en tryckpress, stor som en Volvo 240. Hur dom hade fått dit den övergick mitt förstånd. Och så var det rullarna med papper. varje rulle vägde kanske 200 kilo. Det såg ut att vara minst 100 i lager.

Inga indianer behövde lära sig någonting om någonting, så efter en övernattning vände jag åter till byn. Det var kyligt där ute i skogen. Bättre då att sova i ett riktigt hus. Jag stannade kvar i byn ett par dagar utan att göra annat än att ströva runt. Andra dagen kom en polispatrull till byn, och jag blev petad med en bajonett mellan revbenen. Dom trodde jag var amerikan, men jag kunde visa mitt svenska pass. Då struntade dom i mig. Men först skrek dom en massa saker som jag inte fattade ett dyft av. Jag var ganska skakad.

Jag blev hämtad nästa dag av samme man som hade följt mig dit. Omvänd resa till flygplatsen i Lima. Jag var glad att jag kom därifrån. Jag hade inte känt mig komfortabel en enda timma under min veckolånga vistelse. Inte heller hade jag kunnat duscha eller bruka toalettpapper. Här körde man med blad. Säkert miljövänligt av bara helvete, men dom sprack hela tiden.

Senare fick jag veta att 4 månader senare hade militären hittat redaktionen i skogen och slagit sönder allting. Macar, tryckpress, rubbet. Sedan tände dom eld på resterna. Dom indianska journalisterna hade kommit undan, och snart var tidningen ute igen, nu med annan utgivningsort.

Jag var glad att jag inte blev tillfrågad om att resa dit igen. Jag hade blånekat.

Finansieringen var ett problem

.


Sjukhuset behövde inte längre byta upp sig hela tiden, och skolorna hade begränsade resurser. SIDAs pengar användes numera till att avlöna svenska IT-tekniker, och det som blev över hade man bestämt skulle användas för inköp lokalt. Tanken var väl god i teorin, men datorer i Kenya var faktiskt dyrare än i Sverige på grund av en mycket taskig växelkurs. Dessutom översvämmades marknaden av noname Pcs som gick sönder efter en månad. Garanti var ett okänt begrepp i landet, och reservdelar var dyrare än en ny dator. Så i stället för 10 begagnade Macars frakt betalade SIDA för 1 Tulip PC som höll i en månad. Hans Rosling skulle nog inte varit så entusiastisk.

Resterande pengar försökte jag tigga ihop här hemma. Det gick knackigt. Så jag började att samla in mobiltelefoner och PDAs också. Kenya hade just fått ett fungerande mobilnät. Fungerande till skillnad från det fasta nätet. Suget efter telefoner var enormt, för i Kenya var operatörernas strategi omvänd. Svindyra telefoner och snorbilliga samtal.

Här fanns alltså en marknad. Mina mobiler såldes till vanliga kenyaner för en billig penning, och hundratals Palm Pilot såldes till välbeställda asiater och kenyaner för en lite mindre billig penning. Men det räckte inte riktigt ända fram. Inför varje frakt fattades det nästan alltid 5 - 8.000:-, och dom var det bara att hosta upp själv. Annars blev det Mac-stockning hemma i Henrikssons källare.

Mengech ställde ända till slutet sjukhusets lastbil, lokaler och personal till förfogande. Även om sändningen inte innehöll någonting som skulle dit. Han skötte tulldeklarationerna och han såg till att pallarna hämtades på Jomo Kenyatta Airport. Han lät sina tekniker och hjälpredor packa upp sändningarna på sjukhuset, och han såg till att dom kördes ut till skolorna. Där gjorde man halt tills jag kom, och så åkte jag ut med ett par gubbar och oftast Gilbert och satte upp installationen. Utan denna hjälp från Mengech hade projektet kollapsat i sin linda.

Kyrkor, Rotary och Lions hade jag fäst stort hopp vid när det gällde bidrag till frakterna. Det kunde jag glömma. Projekt som inte utfördes i deras namn var man inte intresserade av, hur ömmande dom än var. Jag försökte också få olika former av statligt bistånd. För det mesta föll det på att jag inte var en organisation, jag var bara EN människa. Eller så föll det på att den som satt på pengarna krävde att få inflytande över vad och vart det skulle skickas. En myndighet krävde också att jag skulle skicka Wirus-datorer för att följa "internationell standard på området". Om jag gjorde det kunde man bidra med 300.000:- SKR per år.

Ta er i brasan. Var la jag nu min plånbok...

Lesson learned

.


Det här gick inte. Mengech fick kalla till ett möte.

Rift Valley Polytechnic hade fått 20 Macar och ett par laserskrivare. Dom var uppkopplade till nätet, och eftersom det var en teknisk skola och Gilbert fanns så förväntade jag mig att det skulle fungera rätt bra.

Tre veckor senare fick jag ett e-mail; Skrivarpappret slut. Skicka mer.

Allt som var gratis hade inget värde. Gick saker sönder väntade man till jag kom. Under tiden stod det stilla.

92 rektorer kallades till sjukhuset. Nu skulle det bli andra bullar. Mitt budskap var:

1: Upprätta en budget för datorerna. Liten eller stor efter förmåga. Den skulle täcka förbrukningsmaterial och Gilberts konsultarvoden om så erfodrades.

2: I fortsättningen ska alla skolor efter förmåga betala för frakten. 5 - 30%, beroende på vad man hade råd med. Frakten för en dator låg på cirka 1.000:- SKR stycket, inklusive bildskärm och en skrivare på var 8:e Mac. Dom fattigaste skolorna skulle alltså betala 50:- SKR per Mac, dom rikaste 300:-

3: Alla skolor skulle skriva ett avtal om att ingenting fick avyttras de första 24 månaderna.

4: Jag å min sida bestämde hur många Macar varje skola skulle få. Grundat på erfarenhet hade jag bestämt att det skulle bli 16 st och 3-4 skrivare. 1 Mac skulle disponeras av rektorn. Det var en eftergift mot status-kulturen. 4 Macar skulle disponeras av lärarna gemensamt, och 10 Macar skulle disponeras av eleverna. Dessutom skulle varje skola få en PowerBook som disponerades av alla, även elever, för t.ex. fältarbete. Ingen skulle få mer, men det var fritt att välja mindre ifall man inte hade råd.

När detta infördes var det som att vända på en hand. Allt fick ett värde och vårdades ömt. Det som inte vårdades kostade pengar att fixa. Gilberts inkomster sjönk.

Jag har pratat med många andra biståndsarbetare om detta fenomen. Alla har varit samstämmiga. Ge inte bort någonting. Sen må det vara datorer eller hela hus. Allt som är gratis har inget värde. Det man betalat för har stort värde.

Hororna

.


fanns överallt. Hotel Sirikwa var arbetsplats för många. En del var heltidsproffs, en del kände man igen som sjuksköterskor och sekreterare från sjukhuset.

Jag nämnde det för Mining, och han svarade lakoniskt att lönen sjukhuset betalde inte var speciellt stor. Barnaskaran där hemma var det dock ofta.

Vit man rik man och kåt man. Satte man sig vid ett bord i restaurangen för att i enskildhet inta ett kvällsmål tog det inte många minuter innan man hade en dam som sällskap. Jag var alltid avvisande och körde bort dom, även om jag hade träffat dom på sjukhuset och visste vad dom hette. Ibland blev det till och med så irriterande att jag sade till kyparna att hålla dom borta från mig. Förmodligen hade kyparna procent på intäkterna för att dom tillät tjejerna att arbeta vid borden, men sade man ifrån så höll dom rent runt mitt bord. I alla fall den kvällen.

En söndag tog jag med mig min PowerBook och satte mig vid ett bord i skuggan vid poolen. Det tog inte lång tid innan jag hade sällskap.

-Cant you see Im busy? I have work to do.

Hon bad om ursäkt och avlägsnade sig. Två timmar senare reste jag mig upp för att gå upp på rummet. Då hörde jag bakom mig;

-Are you finished now darling?

Jag måste säga att jag beundrade hennes tålamod och uthållighet. Hon hade suttit bakom mig hela tiden och väntat på att jag skulle bli tillgänglig för bizniz. Jag kunde inte låta bli att skratta.

En kväll flög fan i mig, och jag svarde ja på frågan om stolen var ledig. Men jag blev besviken. Ingen finess alls.

-And so, what is your story?

Här skulle jag väl svarat att min fru inte förstod mig, att hon jämt hade huvudvärk när jag ville, eller någonting annat. Men jag hade ingen story. Då ville hon bli bjuden på en drink. Jag nekade. Då frågade hon om jag inte tyckte att hon var söt. Jovars. Till slut, när hon insåg att kvällen inte var i hamn, så visade han lite solidaritet mot sina systrar.

-Would you rather have one of them, sade hon och pekade mot ett bord där det satt tre andra fruntimmer.

-Please leave sa jag och vinkade till mig servitören.

En stund senare kom en ung man fram till bordet och frågade om jag kunde bjuda honom på en Tuskar.

Varje gång

.


jag var på sjukhuset så ägnade jag en hel dag åt att kontrollräkna Macarna. Detta hade ett syfte, nämligen att ingenting skulle försvinna. Om det gjorde det hade jag gjort klart för alla att mitt arbete och mina besök skulle upphöra med omedelbar verkan.

Ty så var den krassa verkligheten. Nästan alla var tjuvar på ett eller annat sätt.

Vägen mellan staden och den by där SOS-byn låg skulle asfalteras. Det behövdes verkligen, för potthålen kunde gömma elefanter. Arbetet lades ut på enteprenad. När det var klart kom en inspektör från kommunen och godkände jobbet och pengarna betalades ut. Det var bara det att asfalten sträckte sig precis över det första backkrönet, alltså så långt man kunde se om man stod vid vägens början. Efter backkrönet var potthålen lika stora som förut. Enteprenören tjänade en hacka, inspektören som kontrollerat jobbet likaså. Alla kände till fusket, men det var lönlöst att anmäla. This was the kenyan way.

Mengech kunde ge Mr Bii en rekvisition för att kunna bjuda mig på lunch på stan på fakultetens bekostnad. När jag satt mig vid bordet så var jag plötsligt omgiven av 20 personer som jag aldrig hade sett förut. Alla åt och drack och var trevliga, och sedan signerade Bii notan och överlämnade rekvisitionen. This was the kenyan way.

Jag blev hämtad av George på flygplatsen i Nairobi. På vägen stannade vi vid en vägrestaurang, och jag talade om för George att jag skulle stå för notan. Beställ in vad du vill ha. Kocken slog ihjäl ett lamm, och så blev ytterligare 7 man proppmätta. Jag tror inte ens att George kände dom, för det här var fortfarande 10 mil från Eldoret, men har man en omåttligt rik vit man med sig som står för notan så varför inte låta några medmänniskor få äta sig mätta. This was the kenyan way.

Bli personlig med en kypare, portier eller chaufför, och han ber dig skamlöst att ta med dig någonting nice, en kamera t.ex, nästa gång du kommer till Eldoret. This was the kenyan way.

Utan kontrollräkning hade nog hela installationen fått fötter. But that was the way of the Swede.

Nobody wants to buy this crap

.


Nästa gång jag blev visiterad i tullen hade jag med mig 20 st Mac-möss i resväskan. Det hade kommit till min känndeom att det fattades möss lite här och där, så jag slängde i sista stund ner ett par nävar i väskan innan jag gav mig av.

Aha! En smugglare av datamöss. Vilket kap.

Jag blev tagen åt sidan och satt i ett låst rum. Nu gällde det att värdera mitt smugglingsförsök så att man kunde bestämma införselavgiften. För att kunna göra detta så rekvirerade man tullverkets dataexpert, och efter ett par timmar så anlände han.

Är man en höjdare i tullverket så bär man en stav med försilvrat huvud. Staven håller man på brittiskt officersvis inklämd i höger armhåla så att den pekar rakt upp. En försilvrad fallos-symbol m.a.o.

"Experten" synade kapet. Petade lite på mössen med staven. Så avgav han sitt yttrande.

Hah. You are a fool. These mices have only one button. They are useless. Nobody want to buy this crap here in Kenya. Do you think we are stupid?

Så släpptes jag utan att behöva betala någonting, och mössen fick jag ta med mig.

No I dont think you are stupid. I KNOW it.

Här hemma

.


började jag bli en kändis i datakretsar. Det dök upp artiklar även i Pc-tidningar och i Dagens Nyheter skrev någon en krönika om min mission. Svenska Dagbladet förärade mig med en "Dagens teckning" med anledning av att jag hade blivit professor av dataskrot.

Alla försök att få Apple Sverige att stötta mig misslyckades dock totalt. Man var inte intresserad av annat än att sälja nya Macar. Att detta på sikt kunde innebära ökad försäljning av Macar i Afrika brydde man sig inte om. Inte heller att jag dränerade begagnat-marknaden i Sverige, vilket i sin tur borde stimulera ny-inköp här, insåg man. Det var m.a.o. helt kört på den fronten.

SOS barnby hade ett fotbollslag som spelade mot andra skolor i staden. Barnbyns lag, där Francis spelade med, var det enda laget som spelade barfota. Man hade inte råd att köpa fotbollsskor. Men eftersom jag själv hade en son i samma ålder som spelade för LSW, så visste jag att jag och alla andra föräldrar med barn i den åldern måste köpa nys fotbolls-skor varje år pga växande fötter. Det måste således finnas en massa urvuxna fotbolls.skor i Motala.

Ett antagande som visade sig rätt. Så snart hade jag bipackat 60 par skor i barnstorlek plus en massa dräkter i LSWs färger som skickades till Francis och hans vänner.

En reklambyrå i Stockholm köptes upp av en större byrå. Man var inte intresserade av varken personal eller utrustning, bara kunderna, så Krister och jag åkte upp med varsin hyrd skåpbil med släp som vi fyllde. Det var faxar, skrivare, kopiatorer, servrar, kablar, toners, ritplattor, overheads, mikrovågsugnar, mobiltelefoner, PDAs, skrivarpapper, eldosor, Gud vet allt. Det var naturligtvis också en hel del Macar, portabla och desktops, till och med några Wirus-datorer. Vi bar i princip iväg en hel reklambyrå.

Varje år åkte 12 läkar- och sjuksköterskestuderande ner till Eldoret för att studera situationen under en månad. Kenyanska studenter kom till Linköping i lika stor omfattning. Dessa studenter blev mina "carriers" för att slippa tullen. Alla fick ta med sig en PowerBook i bagaget som personlig tillhörighet, och när dom var framme i Eldoret så fick dom lämna ifrån sig datorerna för vidare distribution.

Vid en av dessa resor var jag med samtidigt. Då hade flygförbindelsen mellan Nairobi och Eldoret kommit igång så man slapp åka LandRover. När vi kom in i ankomsthallen kom flygplatschefen framrusande.

- Welcome back Professor Henriksson. Nice to see you again. Hope you will have a nice visit. Bla bla bla...

Studenterna spärrade upp ögonen. Vem är han egentligen den där drasuten. Sa han inte att han var en avdankad IVA-syrra? Efter en dag i Eldoret så hade dom bilden klar för sig.

Vid ett annat tillfälle hade jag 4 PowerBooks i bagaget. Mina väskor hade aldrig öppnats tidigare, men denna dag fick man ett infall.

-Vafalls? Försöker ni smuggla datorer. Dom här måste vi ta i beslag.

Nu hör det till saken att dom här PowerBooksen var personifierade. På undersidan hade jag med tushpenna märkt dom med namnet på de professorer som de var ämnade för. Den nedersta PBn var märkt Prof Haroun arap Mengech.

Nu hör det till saken att presidenten hette Daniel arap Moi. "arap" var ett tilläggsord i namnet som bara brukades av dom allra förnämsta av kalenjin.

Jag har sett en kenyan rodna. Naturligtvis skulle jag få ta in datorena. Ursäkta, det blev ett litet missförstånd. Have a nice visit.

Dont mess with an "arap".