hann jag ge ut en tidning. Muggen. Jag var ju ordförande i MacSverige också, och eftersom jag var den ende som jobbade med föreningen, jag menar jobbade, inte bara satt på styrelsemöten, så blev det en hel del tid avsatt även till detta ändamål. Tur att jag inte kräver så mycket sömn.
Men tidningen var en bra plattform. Många hörde av sig och ville donera en dator, men jag kunde faktiskt inte åka runt och plocka upp en och en. Det blev ingen ekonomi i det. Men det löste sig i och med att folk hjälpte mig att sätta upp insamlings-depåer. Jag hade en i Linköping, en i Katrineholm, en i Lund och så den största, i Stockholm. Det var IT-chefen på Spårvägsmuseet som ställde upp och lät folk lämna in sina Macar där. Sedan kunde jag hämta allt på en gång när jag var uppe i Stockholm.
Och det blev snurr på verksamheten vill jag lova. Stora reklambyråer gjorde sig av med fina maskiner och Aftonbladet gjorde samma sak. Fast ibland gick man ju på minor.
Jag skulle få hämta 50 st kloner på en byrå, men jag hade bara ett par dagar på mig. Man behövde utrymmet. Så det var ut med sätena och iväg vid fyra på morgonen. Jag måste nämligen vara tillbaka i Motala före 13oo då barnen kom hem från skolan. När jag kommer fram finns det ingenting att hämta. Någon hade irriterat sig på traven med datorer och ringt efter en sopbil dagen innan. Denne någon hade inte blivit informerad om att jag skulle komma nästa morgon.
Liknande situationer var när någon ringde och vi kom överens om att jag skulle hämta ett lass. Så stod jag där vid 8:30. "_Nää, han har flextid. Han brukar komma in vid 11-tiden" Och jag måste som vanligt vara tillbaka i Motala vid 13oo. Det blev flera sådana tomresor under åren.
Man kunde heller inte ställa sig och sortera när man kom för att hämta. Hade dom travat upp 20 Plusar och 5 st G4or så fick man ta alltihopa, tacka och bocka. När man kom hem fick man sortera ut det man inte ville ha. Jag hade alltid en trave datorer utanför garaget. Fast det var också en lärorik period. Om man fick in 20 Macar kunde 5 av dom vara trasiga. Eftersom dom inte kostade någonting fanns det heller ingenting att förlora genom att öppna dom. Så jag blev en hejare på hårdvara. Av tre trasiga Macar kunde jag få ihop 2 fungerande. Dom här kunskaperna kunde jag sedan ta med mig vidare i livet. Senast för en månad sedan grävde jag mig in i en ett år gammal MacBook och lyckades få igång den. För jag har ganska klart för mig hur det ska gå yill rent generellt.
På ett sätt hade jag också lite tur med timingen. "Blådåren" hade dykt upp, och reklambyråerna uppgraderade i parti och minut. En gång räknade jag till 212 SCSI-terminatorer i en enda donation. Och eftersom reklambyråer inte hade någon möjlighet att rensa, göra i ordning och sälja sina gamla Macar, det skulle kosta mer än vad det gav, så fick jag dom rakt av. Det första halvåret måste jag erkänna att jag kollade vad som fanns på varje hårddisk innan jag formaterade. Men sedan blev det helt enkelt för mycket. Löpande band var det som gällde. Jag ställde upp 5 Macar på rad och rensade, installerade och testade från vänster till höger. Sedan var det dags för nästa 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar