Här hemma

.


började jag bli en kändis i datakretsar. Det dök upp artiklar även i Pc-tidningar och i Dagens Nyheter skrev någon en krönika om min mission. Svenska Dagbladet förärade mig med en "Dagens teckning" med anledning av att jag hade blivit professor av dataskrot.

Alla försök att få Apple Sverige att stötta mig misslyckades dock totalt. Man var inte intresserad av annat än att sälja nya Macar. Att detta på sikt kunde innebära ökad försäljning av Macar i Afrika brydde man sig inte om. Inte heller att jag dränerade begagnat-marknaden i Sverige, vilket i sin tur borde stimulera ny-inköp här, insåg man. Det var m.a.o. helt kört på den fronten.

SOS barnby hade ett fotbollslag som spelade mot andra skolor i staden. Barnbyns lag, där Francis spelade med, var det enda laget som spelade barfota. Man hade inte råd att köpa fotbollsskor. Men eftersom jag själv hade en son i samma ålder som spelade för LSW, så visste jag att jag och alla andra föräldrar med barn i den åldern måste köpa nys fotbolls-skor varje år pga växande fötter. Det måste således finnas en massa urvuxna fotbolls.skor i Motala.

Ett antagande som visade sig rätt. Så snart hade jag bipackat 60 par skor i barnstorlek plus en massa dräkter i LSWs färger som skickades till Francis och hans vänner.

En reklambyrå i Stockholm köptes upp av en större byrå. Man var inte intresserade av varken personal eller utrustning, bara kunderna, så Krister och jag åkte upp med varsin hyrd skåpbil med släp som vi fyllde. Det var faxar, skrivare, kopiatorer, servrar, kablar, toners, ritplattor, overheads, mikrovågsugnar, mobiltelefoner, PDAs, skrivarpapper, eldosor, Gud vet allt. Det var naturligtvis också en hel del Macar, portabla och desktops, till och med några Wirus-datorer. Vi bar i princip iväg en hel reklambyrå.

Varje år åkte 12 läkar- och sjuksköterskestuderande ner till Eldoret för att studera situationen under en månad. Kenyanska studenter kom till Linköping i lika stor omfattning. Dessa studenter blev mina "carriers" för att slippa tullen. Alla fick ta med sig en PowerBook i bagaget som personlig tillhörighet, och när dom var framme i Eldoret så fick dom lämna ifrån sig datorerna för vidare distribution.

Vid en av dessa resor var jag med samtidigt. Då hade flygförbindelsen mellan Nairobi och Eldoret kommit igång så man slapp åka LandRover. När vi kom in i ankomsthallen kom flygplatschefen framrusande.

- Welcome back Professor Henriksson. Nice to see you again. Hope you will have a nice visit. Bla bla bla...

Studenterna spärrade upp ögonen. Vem är han egentligen den där drasuten. Sa han inte att han var en avdankad IVA-syrra? Efter en dag i Eldoret så hade dom bilden klar för sig.

Vid ett annat tillfälle hade jag 4 PowerBooks i bagaget. Mina väskor hade aldrig öppnats tidigare, men denna dag fick man ett infall.

-Vafalls? Försöker ni smuggla datorer. Dom här måste vi ta i beslag.

Nu hör det till saken att dom här PowerBooksen var personifierade. På undersidan hade jag med tushpenna märkt dom med namnet på de professorer som de var ämnade för. Den nedersta PBn var märkt Prof Haroun arap Mengech.

Nu hör det till saken att presidenten hette Daniel arap Moi. "arap" var ett tilläggsord i namnet som bara brukades av dom allra förnämsta av kalenjin.

Jag har sett en kenyan rodna. Naturligtvis skulle jag få ta in datorena. Ursäkta, det blev ett litet missförstånd. Have a nice visit.

Dont mess with an "arap".