stod fortfarande uppställt i datasalen. Jag fick många frågor om jag inte kunde fixa dom också, men jag slog ifrån mig. Men varför kunde jag inte installera ett Mac-system på dom också? Jag hade ju disketter.
På fakulteten fanns en heltidsanställd doktor från Maastricht. Hon var utsänd för att se till att det holländska biståndet användes på bästa möjliga sätt. Att hennes lön och traktamente lade beslag på en tredjedel av hela bistånds-summan var väl antagligen irrelevant. Dessutom var hon snorkig och illa omtyckt av de flesta. Hon drog sig inte ens för att tillrättavisa dekanus framför studenterna, vilket var det värsta etikettsbrott man kunde tänka sig. Men ville man ha biståndet så fick man bita ihop.
Men jag hade ingen anledning att frukta henne. Faktum är att jag drev med henne rätt hårt, med anledning av elektronik-tippen som holländarna hade upprättat på fakulteten. Jag tror inte att hon gillade mig speciellt mycket, men hon märkte också att jag inte brydde mig om hennes sarkasmer, så hon teg och svalde.
Doktorerna från Indiana University uppskattade dock Macarna. Visserligen var dom lite till åren komna, men alla hade erfarenhet av Macar och gillade dom skarpt. Alla utom koordinatorn, som var PC-nisse.
Jag hade också tagit med mig en Mac med svenskt system som jag ställde i det rum som folket från LiU disponerade när dom var där. Den blev mycket uppskattad och välanvänd, och eftersom den var på svenska så var det heller ingen annan som försökte använda den när ingen svensk var på plats.
Den andra resan avslutades inte med en safari, men väl en afton på Minigs terass. Det kom att bli mitt absoluta favoritställe, och det blev också en tradition att avsluta varje vistelse just där.
Dr Mining hade ett litet hus omkring en mil utanför stan. Ingen el, inget vatten men faktiskt en telefon. På taket hade han några solceller, och batterierna dom laddade under dagen orkade driva två lågwatts-lampor ungefär 3 timmar varje kväll.
Runt huset bredde bushen ut sig. För att komma dit krävdes fyrhjulsdrift och njurbälte. Bakom huset låg en liten gruppering med lerhyddor, och där bodde människor som Gud hade glömt. Dom såg man dock inte från terassen. Vad man såg var en främmande kristallklar stjärnhimmel, en skogsdunge och en slätt. Vad man hörde och luktade var Afrika. Rovdjur på avstånd, apor och fåglar i träden. Tamboskap brölande i fjärran mot staden till. Jag älskade dom timmarna i mörkret, med en ljummen Tuskar i handen.
Men som vanligt tog allt slut vid 21.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar