SIDA

.


finansierade alltså samarbetet och kunskapsutbytet mellan fakulteterna i Linköping och Eldoret. Men vad fick man egentligen för pengarna?

För att reda ut den saken skickade man ut Hans Rosling för att undersöka saken.

Ur Wikipedia:
Hans Rosling född i Uppsala den 27 juli 1948, är professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet. Han är framför allt känd som en av grundarna av Läkare utan gränsers Sverigesektion 1993, för sitt arbete med webbplatsen Gapminder samt för sina pedagogiska och optimistiska föredrag om global hälsa.
Rosling har i över 25 år arbetat med global hälsa som föreläsare vid Uppsala universitet och Karolinska Institutet. Han studerade medicin vid Uppsala universitet och blev 1975 legitimerad läkare. Efter specialistutbildning i medicin i Hudiksvall och Uppsala disputerade han 1986 och blev docent i invärtes medicin 1990. Han arbetade fram till 1996 som lärare i u-landshälsovård vid Uppsala universitet och sedan dess som universitetslektor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Rosling arbetade 1979-1981 som distriktsläkare i norra Moçambique. Därifrån beskrev han i sin avhandling förlamningssjukdomen konzo och dess samband med blåsyraexposition från kassavaroten. Han undervisar vid flera universitet om globala variationer i hälsa och har startat kursen i global hälsa vid Karolinska Institutet. Rosling utnämndes till, från den 17 juni 1997 , biträdande professor i internationell hälsa och från den 1 januari 1999 professor i samma ämne vid Karolinska Institutet.
Han har varit rådgivare åt bland annat Sida och WHO och är även en av grundarna till stiftelsen Gapminder 2005, som skall bidra till en god global utveckling genom att göra statistik lättare att använda och förstå.


Projektet hade sina svagheter, men inget som inte kunde rättas till. Han förordade att det forsatte på inslagen väg med smärre justeringar.

DOCK hade han lagt märke till en sak som inte ingick i hans granskningsuppdrag. Det fanns en massa Macar på sjukhuset, och dom användes mycket flitigt och adekvat. Så han tog reda på hur dom hade kommit dit, och vad det hade kostat. Han fick veta att det fanns en herre som hette Omar, och att SIDA hade betalat frakten. Men herregud, det hade ju nästan inte kostat någonting!

Så två hela A4 ägnades åt detta, inte som en bilaga utan mitt i rapporten, och han öste lovord över projektet. Fungerande, kostnadseffektivt, genialiskt. Och så avslutade han med att SIDA utöver det vanliga anslaget måste lägga till en rejäl summa för att detta arbete skulle kunna fortgå och utvecklas.

Det var natuirligtvis väldigt smickrande för mig, och när han fick klart för sig att jag var närvarande på det seminarium där rapporten presenterades, så tog han upp en applåd från podiet.

Tyvärr blev det en Judas-kyss. När SIDAS bidrag trädde i kraft drygt ett år senare, fanns det ett rejält anslag för IT-stöd med. Det i sin tur innebar att Hälsouniversitetet kunde anställa ett par IT-tekniker i Sverige som fick lön och traktamente och karriär tack vare SIDAs pengar. Jag kopplades helt sonika ifrån projektet, fick inte längre några kallelser till arbetsgruppens möten och ombads helt sonika att inte lägga mig i vad som försigick i Eldoret.

Det spelade egentligen ingen roll. Professor Mengech fortsatte att betala mina resor med sina SIDA-pengar. Enda skillnaden var att jag inte kunde vara där samtidigt som den svenske IT-teknikern från LiU.

Men det var egentligen inte rapporten i sig som fick LiU att gå i taket. Det var någonting mycket mycket värre i deras ögon.