Intryck

.


Varande första gången i Afrika var det naturligtvis många intryck som var nya. Det mest chockerande var naturligtvis gatubarnen. Redan då hade AIDS skördat många liv, och eftersom socialt skyddsnät inte existerade i landet så var det upp till alla barn att klara sig själva om föräldrarna dog. Om dom sedan var 3 eller 13 hade ingen betydelse. Var man vit man hade man alltid ett följe efter sig, och det gällde att ha fickan full med mynt. För 10 öre kunde dom köpa sig ett mål mat, för 50 öre ett par skor gjorda av gamla bildäck.

Nästa intryck var antalet kyrkor. Det fanns hur många som helst. Stora flotta kyrkor och träskjuls-kyrkor. Vart man gick på söndagarna berodde på hur mycket pengar man hade. Fattiga var inte välkomna i dom flotta kyrkorna. På söndags-mornarna startade en kakafoni av gospels över hela staden, och dom som hördes mest var dom flotta kyrkorna som hade ljudanläggningar.

Det tredje var närvaron av alla amerikanska missionärer. Dom ansåg att vad kenyanerna behövde var inte bröd, det var Gud. På vardagarna såg man dom överallt i staden, stående på mer eller mindre flotta podier skrikande ut sitt budskap. På söndagarna såg man dom på exklusiva Eldoret Club där dom avnjöt flotta middagar tillsammans med sina familjer. Jag lärde mig snart att förakta dom.

Amerikaner var också närvarande på sjukhuset. Indiana Universisty, och University of Maastricht, hade också samarbetsavtal med fakulteten. Holländarna hyrde hus, men amerikanerna hade köpt ett helt kvarter som dom hade inhägnat med ett 3 meter högt taggtråds-stängsel och massor med vakter. Där hade man ett flott kontor och där bodde alla vita amerikanska läkare när dom gästade Kenya. Svenskarna bodde alltid på Sirikwa.

Andra intryck var alla gatuförsäljare och matatus. Kenya har ingen kommunal transportorganisation, man hade matatus. Oftast var det ombyggda Peugeut 404, som måste ha varit en synnerligen bra bilmodell, men även japanska minibussar var vanliga. Varje matatu var privatägd och hade mutat in en egen linje. Från by A till stad B. Tidtabeller fanns inte, när bilen var full körde man. Priset kunde vara 50 öre för 1 mil, så det gällde att man hade minst 20 passagerare för att körningen skulle ge vinst. 20 passagerare i en Peugeot 404 var vardag, det mesta jag såg var 28.

Eldoret hade alltså cirka 100.000 innevånare nattetid. Dagtid minst 250.000. 150.000 människor skulle alltså ta sig in till staden varje morgon i gryningen. Det blev många matatus och cyklar, men dom fattigaste sprang. Eldoret är världens medalj-tätaste stad för långdistans-löpare. Sprang gjorde också barnen till skolorna. Ibland så långt som 2 mil. Själv hade jag svårt med trapporna på Sirikwa.

Summa summarum, Eldoret var ett livligt ställe dagtid.