av datorer. Jag var nöjd om det funkade och hade inte ens öppnat en CPU innan det här köret började. Men jag tvingades lära mig, både hårdvara och mjukvare. Med tiden blev jag en riktig hejare på att fixa trasiga Macar, vilket många av mina vänner och bekanta har lärt sig uppskatta. Jag fick även en del nya vänner tack vare denna förmåga.
När det gällde mjukvaran så var MacLin min bästa kunskapskälla. Användargrupper är väl idag en närmast utdöd företeelse, nu är det communities som gäller. Men då var MacLin en aktiv grupp med möten flera gånger i månaden, och jag besökte dom alla.
I föreningen fanns det alltid någon som hade just den kunskap man sökte. Och alla delade gärna med sig av sina kunskaper. Vartannat möte hade ett tema, någon pratade om det han var bra på, och vartannat möte var bara "kom och trivs".
Program som jag annars inte skulle ägnat en sekunds uppmärksamhet blev nu högintressanta. StatView, EndNote, Excel och andra mysko program, jag lärde mig allt jag kunde för att sedan kunna föra kunskaperna vidare.
FileMaker hade jag använt länge, mest för småsaker. Och mallar var jag bekant med. Men hur skapar man ett lager-register för ett helt sjukhus? Herregud, det var ju tiotusentals artiklar som skulle hållas reda på. Var dom fanns, hur många som fanns, vad dom kostade, vem som sålde, vem som rekvirerade, hur man lade in ett larm när lagernivån började bli låg.
Det hade kanske gått att köpa, men det skulle säkert kostat massor. Så det blev att skapa ett själv, med "hjälp" av Mr Bii och hela tiden under nära kontakt med dom som skulle använda det. Hittills hade man använt kortsystem, med flera register. Inte minsta överskådligt, och det hände ofta att saker tog slut.
Översikt, ekonomi, tillgänglighet, parametrar. Det blev det största enskilda projekt jag någonsin jobbat på, och det tog nästan 3 år innan det sattes i drift. Men när vi väl var klara så fungerade det perfekt.
Stolthet är en mycket skön känsla. Fy faan vad jag är bra.
Fast så får man väl inte säga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar