Fabian Esamai var barnläkare. Han hade en stor växt på ena kinden, så stor att få såg honom i ögonen. Jag skulle förstått barn som blivit rädda för honom.
Men han var också sjukhusets trevligaste person. Hans uppfattning om folket i Linköping var jämförbar med min. Hans analys av min uteslutning ur Eldoret-gruppen var också identisk med min.
- Dom var rädda för dig eftersom dom inte kunde styra dig, och när dom fick pengar för datastödet så såg dom en möjlighet till en växande administration i Linköping.
Fabian Esamai var också den förste som verkligen såg potentialen när fakulteten fick sin internet-uppkoppling och han fick en Mac på sitt bord. Omedelbart satte han igång att forska, med sikte på att doktorera. Han var den förste som lärde sig StatView och EndNote, och han lärde sig Excel till fulländning. Fast ibland strulade det förstås.
Eftersom han var den mest avancerade Mac-användaren på fakulteten fanns det ofta ingen hjälp att få. Inte ens av Gilbert. Så han fick vänta på mig.
Det första jag gjorde första dagen jag kom ner var att gå in till honom och se över hans utrustning. Det sista jag gjorde sista dagen var att jag slank in och hörde om det var någonting mer han behövde hjälp med innan jag åkte hem.
Så kom den stora dagen. Doktorsavhandlingen var klar.
CEREBRAL MALARIA IN CHILDREN IN THE HIGHLANDS OF KENYA
I slutet av boken en förteckning över alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat honom. Många säkert ditsatta av ren artighet. Men allra sist stod i alla fall mitt namn.
Det är mig veterligen den enda doktorsavhandling där jag står omnämnd, så den av Fabian signerade boken är en kär ägodel. Jag har i alla fall haft en liten del i att Moi University, Faculty of Health Sciences fick sin första Doctor of medicine.
Jag var naturligtvis inte inbjuden till spektaklet i Linköping, Det var däremot den IT-tekniker från Linköping som inte hade med saken att göra. Men å andra sidan fick han inget signerat exemplar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar