Presiden Moi var mästare i denna konst. Ministrar kom och gick i en rasande takt. Utredningar och komitteer startades och lades ner. Befattningshavare anställdes och sparkades.
Nu hade turen kommit till Mengech. Hans fakultet började fungera för bra. Sjukhuset hade börjat få en ordnad ekonomi tack vare datoriseringen, man hade till och med råd att måla om både utsida och insida. M.a.o. klarade man sig hyggligt utan att behöva krypa för centralmakten. Lösningen var att sparka Mengech och sätta in en nybörjare på posten. Den man valde var en av de äldre kirurgerna. Men han ville inte sitta vid ett skrivbord, han stod hellre i operationssalen.
På en månad höll hela sjukhuset att gå omkull. Alla gjorde som dom ville, vilket i de flesta fall var ingenting. Då hände någonting väldigt ovanligt. Linköping, Maastrich och Indiana gick ihop och KRÄVDE att Mengech skulle återinsättas. annars hotade man att dra sig ur.
För att inte förlora ansikten delade President Moi på tjänsten. Kirurgen fick sitta kvar som Dekanus, Mengech fick bli sjukhusdirektör. För mig var det också viktigt att han fanns, och hans stöd kunde fortsätta.
Linköping tänkte till. För att stärka Mengech ställning beslöt man att utnämna honom till hedersdoktor vid LiU. Detta var höjdpunkten i hans karriär, det var inte många kenyaner som fick den äran. Men som vanligt schabblade man bort det till en halvmesyr.
Normalt är att om utländska personer blir hedersdoktorer så brukar man även skicka en inbjudan att närvara vid promoveringen till den personens hemlands-ambassad. Någonting som Byrådirektör XX inte gjorde. Så Mengech blev hedersdoktor i Linköping, men centralmakten i Nairobi fick inte veta det. Han hade behövt det, det sa han själv till mig.
Men inkompetensen hade åter visat sitt beklämmande tryne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar