En gång vartannat år

.


kom Mengech till Linköping. Det var när det var dags att omförhandla samarbetsavtalet och dra upp riktlinjerna för nästa period.

När svenska professorer och läkare kom till Eldoret blev dom väl omhändertagna. Dels så blev dom ju jämt bjudna på Eldoret Club, men dom blev också varje kväll hembjudna till någon kollega för en bit mat och lite trevlig samvaro.

Nu hade alltså Dekanus kommit till Linköping. Han kom på en lördagskväll. Med tåget från Arlanda. Ingen mötte honom.

På söndag klockan 10 ringde Mining från Kenya. Kunde jag vara snäll och ta ut Mengech och bjuda honom på en bit mat? Han satt på hotellet och var vilsen.

Jag tog mig snabbt till Linköping.

Nu hade han inte bara suttit där och känt sig vilsen. Han hade ringt runt. David Lewis var inte i Sverige, så han var ursäktad. Annars hade nog inte situationen behövt uppstå.

Men byrådirektör XX var trött efter en ansträngande vecka. Professor A måste skjutsa sina barn till ridhuset. Professor B hade planerat att åka skidor med familjen. Professor C skulle på släktmiddag. Professor D måste förbereda någonting.

Då kom jag. Och jag var som sagt utfrusen från inre kretsen. Ändå tog jag ut honom en sväng. Först var vi i Borensberg och tittade på dom frusna slussarna. Detta för att frugan skulle hinna förbereda lunchen. Och hon hade överträffat sig själv. Oxfilé och Hasselbackspotatis, med en creme-fraiche-sås. Han borde ha en viss världsvana tyckte man, men han åt som en häst. Det syntes att han gillade maten. Alla tankar på vikten var som bortblåsta.

Vid 7-tiden skjutsade jag tillbaka honom till Linköping. Då hade det varit kaffe och konjak och glasstårta. Min minsta son hade suttit i hans knä och blivit kittlad. Vi hade diskuterat politik, litteratur och medicinska framsteg. Jag tror att han var nöjd, men jag vet också att han innerst inne var väldigt sårad.

Han sa dock ingenting. Biståndspengarna var viktiga för hans fakultet.

Jag bad om ursäkt. David Lewis bad också om ursäkt, fast han inte ens varit i Sverige. Ingen annan bad om ursäkt. Inte X, inte A, inte B, inte C, inte D. Det behövdes ju inte. Han var ju från Kenya.