Förutom Minings terass hade jag ett favoritställe till som jag återvände till så ofta jag kunde.
Trädrestaurangen.
Den drevs av en asiatisk familj som tillhörde en kufisk indisk sekt. En av sektens huvudteser var att när man dog så fick man inte lämna några spår efter sig på jorden. Då skulle själen inte kunna gå vidare utan fastna i det förflutna.
Så inte nog med att restaurangens bord var placerade uppe i trädkronorna, hela anläggningen var byggd så att den kunde rivas på 24 timmar. Genom baren löpte en bäck. Stolar och bord var stenar som fanns där från början. "Byggnaderna" bestod till stor del av blad och träd som redan växte på platsen. Och för att komma till borden var man tvungen att klättra upp på grenarna.
När man beställt tog det två timmar innan maten kom. Först var man tvungen att slå ihjäl ett lamm, sedan grillade man det på spett. Att det tog så lång tid gjorde absolut ingenting. Utsikten, lukterna och ljuden trollband mig. Och så fick man ju tid att samtala.
När lammet kom, balanserat på huvudet på en klättrande servitör, så var det i ett stycke. Sedan fick man samsas och slita ut köttet med fingrarna. Bestick fanns inte. Första gången vi var där hade Mining tagit med kviv och gaffel hemifrån för min räkning, men jag avböjde. Jag hade ingenting emot att äta med händerna.
Till skillnad från byggnader och liknande så tillät sektens tro att man hade en bil. Tur var väl det, för restaurangen låg väldigt avsides, även med kenyanska mått.
I baren fanns öl och sprit. Ölen lagrades i bäcken för att inte bli för varm. Överallt hade backpackers karvat in sina meddelanden. "Lucy and Mike was here 23.4.1973" Det sades att restaurangen var omnämnd i "Bacckpackers guide to the universe", någon slags bibel. Men jag vet inte, det kanske bara var en myt.
Häftigt ställe var det i alla fall.
(Bilden visar fegisbordet, det lägsta som hade brygga upp. Dom andra var svåra att fånga på bild. Dom var i högre träd och allt man såg nerifrån var löv och grenar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar