hade det också hänt saker. MacSverige hade startats och MacPower likså. Det visade sig vara utmärkta plattformar för att föra ut mitt budskap: U-landsbistånd i dataåldern.
Jag tog varje tillfälle i akt att propagera för min insamling, eftersom jag hade fått veta att man ville ha mer Macar i Eldoret. Till en början hade jag varit ganska nöjd med vad jag åstadkommit, 25 kompakt-Macar och en upplevelseresa till Afrika.
Hälsouniversitetet hade också önskningar. Hittills hade man kommunicerat med Kenya via brev och fax. Fax var synnerligen opålitligt, eftersom hela telefon-grejen i Kenya för det mesta var icke fungerande. Kunde jag möjligtvis fixa så att dom fick e-mail på fakulteten?
Jag bjöds också in att bli medlem i den s.k. Eldoret-gruppen på LiU. Den bestod av en grupp läkare och administratörer som satt och snackade ungefär varannan månad. Jag kom in som enda icke-akademiker och icke-anställde, och naturligtvis skakade jag om i gruppen en hel del. Jag tänkte ju utanför boxen. Men i alla fall kom man fram till att mitt arbete var så pass betydelsefullt att man ordnade fram ett konto för finansieringen av framtida frakter och resor.
Så ganska snart hade jag fått ihop 80 Macar till. Och några hundra kilo laserskrivare. Dessutom donerade jag min egen Performa 5200 som hade ett inbyggt 14.4-modem. Den skulle alltså äntligen få en uppgift den klarade av. Den skulle bli fakultetens mail-maskin.
Jag lade också ut mycket pengar på porto. Dels skickade jag tiggarbrev till alla reklambyråer i 08-området, dels skickade jag tiggarbrev till en mängd software-företag. Hos reklambyråerna tiggde jag Macar, hos dom andra tiggde jag program-licenser. Jag lyckades ganska bra med bägge delarna. Jag fick många site-licenser på gamla versioner som funkade bra på gamla Macar, med det förbehållet att dom inte var uppgraderingsbara. Jag hade ju förklarat att det gällde ett stackars fattigt sjuhus i Afrika. Ibland krävdes det många brev och många telefonsamtal, men det gick. Utom i ett fall.
Microsoft var fullständigt kallsinniga. Jag gick så långt som till att kontakta Redmond, men överallt fick jag veta att man inte sysslade med sådant. Men jag kunde få köpa en site-licens för ett antal tusen dollar med 5 procents rabatt.
Fuck you Microsoft. För att hålla min egen mission ren, inga piratkopior skulle finnas på dom Macar jag levererade, så förlade jag en skiva med Office 5 på ett kontor på sjukhuset. Det kan möjligen ha varit på teknikerns kontor. Om dom sedan hittade skivan och installerade den på alla Macar i närheten det vet inte jag. Det kunde ju heller inte vara mitt ansvar.
Annars var det PageMaker, FileMaker, EndNote, StatView och liknande. Fullt legala och registrerade, och väl lämpade för 68030 och 68040-maskiner. Heder till dom företagen.
Heder också till DataDistribution i Stockholm. Dom första två åren var dom min absolut största donator. Det föll sig nämligen så väl att man hade haft ett leasing-program på nästan 600 Macar som höll på att löpa ut. Företagen som hade leasat maskinerna i 3 år lämnade nu tillbaka dom, och 3 år gamla datorer är som bekant ekonomiskt ointressanta. Det skulle kosta mer att göra iordning dom och sälja dom än vad man kunde få för dom, så i stället fick jag dom. En bra affär för bägge parter, eftersom elektronik-skrot på den tiden kostade pengar att deponera. Jag hämtade dom gratis, och slog sannolikt också världsrekord i hur många Macar man kunde få in i en Ford Scorpio. 82 stycken. Baksätet uttaget, framsätet fyllt och dessutom med två i knät körde jag från Medborgarplatsen i Stockholm till Gästgivarevägen i Nykyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar