då många redaktioner blev intresserade av min verksamhet. Inte bara data-tidningar, utan även en del andra konstiga publikationer.
Tidningen Land var väl inte den första man tänkte på när man skulle föra ut sitt budskap, men dom var så klart välkomna. Det blev ett helt mittuppslag. Sedan var det Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och även nyhetsbyråer gjorde reportage som sedan publicerades i lokaltidningar över hela landet. Öst-Nytt var hemma och gjorde ett 10-minutersinslag, och telefonintervjuer hörde till vardagen.
LAND var märkligt nog den tidning som gav mest genomslag. Det verkar som alla IT-avdelningar läser LAND. Ibland frågade man ju av nyfikenhet hur man hade fått reda på min adress. Då visade det sig ofta att man helt enkelt hade rivit ut mittuppslaget på LAND och sparat det, och när det 1, 2 eller 3 år senare var dags att uppgradera så letade man reda på artikeln och ringde upp mig.
Jag la även upp en policy för donatorer som jag försökte hålla mig till under hela resans gång.
För det första så var det dom som gjorde mig en tjänst. När jag hämtade så stod jag aldrig och valde vad jag ville ha. Jag tog rubbet. Jag var tacksam för bärhjälp, men om dom inte hade tid så var det ingenting jag propsade på. Det kunde bli väldigt svettig. Förvånansvärt många reklambyråer huserar i ett gårdshus i Gamla Stan, på 5:e våningen.
För det andra var det feedback. Man skulle inte bara donera och sedan aldrig höra mer från mig. Jag försökte ha koll på var huvuddelen av deras grejer hamnade, och sedan skrev jag ett brev och om möjlig skickade ett par bilder på lyckliga kenyanska barn sittande framför reklambyråns gamla Quadra 800. Det i sin tur resulterade i ännu mer exponering, eftersom det återpublicerades på byråernas websidor och i deras kundtidningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar