Krister Nordstedt är nutidens Michelangelo. Han är ler-ekvilibrist och han är Macare. Han är också min vän sedan många år, och i det här sammanhanget är det en skam att han åtminstone inte är heders-doktor vid Moi University. För han har alltid ställt upp och krökt rygg när det gällt att få iväg Macar till Kenya.
När det var som allra hetsigast, och huset inte räckte till, så fick jag disponera hans konstnärs-verkstad för att lagra och packa datorer. Hur han själv fick plats var en gåta.
Men det var rationellt. Här fanns utrymme som jag inte var van vid. Jag kunde ställa upp 8 Macar i rad och installera på löpande band. Som mest hade jag säkert 24 pallar utställda på golvet. 2 pallar till varje skola. Längs väggarna var Macar travade, och i ett biutrymme stod bildskärmarna. Som mest var det 160 av varje. Dessutom tonvis med tunga laserskrivare. Men som sagt, det gick väldigt lätt att arbeta.
När 8 Macar var klara gick jag runt och stoppade en Mac i en av kartongerna som stod på pallarna. Så var det dags för nästa omgång. När 24 kartonger var packade innehöll varje pall-par en skolsats. 15 stationära och en bärbar, plus skrivare. 12 satser. Därefter var det inplastning av pallarna, och sedan var det dags att ringa speditören.
Eftersom stället hade en lastbrygga, det hade en gång i tiden varit ett slakteri, så behövdes inte en enda kartong lyftas efter den var packad. Det var bara att rulla ut dom direkt på flaket. Smiiidigt.
Jag höll väl till där i nästan 2 år om jag minns rätt. Sedan började jag lugna ner mig, och han fick tillbaka det utrymme han betalade för.
Jag hade aldrig klarat att leverera de volymer jag gjorde om jag inte hade fått denna förmån. Hemifrån källaren blev det sällan mer än 8 pallar i taget. Och dom måste dessutom bäras ut.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar