Första resan

.



18 dagar skulle jag vara där. På den tiden skulle jag hinna lära folk att använda datorer på ett vettigt sätt. Folk som aldrig i sitt liv använt eller ens sett en dator förut. Det var främst sekreterare, men även en del höjdare och några studenter. Dessutom skulle jag lära upp en ung sjukhustekniker som heller aldrig sett en dator förut till att ta hand om installationen när jag rest hem.

Tja, då var det bara att börja då. 10 datorer skulle stå i ett datalab med stålgaller för fönster och dörrar. Det skulle vara tillgängligt för studenter och läkare. 5 datorer skulle stå på vissa speciellt utvalda skrivbord som status-symboler. Och resterande 10 skulle användas av sekreterare.

Det hade funnits en dator på fakulteten i ungefär ett år. Den stod på Dekanus skrivbord. Sattes på varje morgon, stängdes av varje kväll. Så långt hade man klurat ut hur den fungerade. Men INGEN visste hur man använde den. Nu skulle alltså ytterligare 5 professorer få varsin dator. Hur skulle det vara om jag faktiskt lärde dom använda dom? Värt ett försök.

I administrationsbyggnaden är alla rum som ingen befinner sig i låsta. En klok policy kan tyckas, men också problematisk. Det innebar också att alla toaletter var låsta. Det första jag måste ta reda på var alltså vem som hade nyckeln till toaletten. För det är varmt i Kenya och man dricker mycket. Och ifall den personen inte var inne, vem hade nyckeln till den andra toan på våningen.

Till saken hör att administrationsbyggnaden hade byggts av kineser som en gåva mellan folken. Av någon anledning ägde kineserna fortfarande byggnaden, och dom hade satt olika lås på alla dörrar. En toanyckel passade alltså bara till ett toa. Och genomgångsnycklar fanns inte. Kineserna fanns kvar på plats, och försvann en nyckel så fick man gå till dom för att få en ny. Det kunde ta veckor, bara på jävelskap. Men viktiga nycklar hade kenyanerna naturligtvis gjort kopior på. Detta efter att man hade fått ställa in alla operationer i tio dagar för att nyckeln till narkosgas-förrådet hade försvunnit.

Enär och ehuru, nu gällde det alltså att dela med sig och sprida kunskap. Jag är normalt en fåordig man, så jag var ganska otränad, men här gällde det alltså att hela tiden prata. Prata prata prata. Förklara förklara förklara. Hur kopplar man en Style-Writer. Hur väljer man skrivare. Vad är en font. Hur och var sparar man. Filtyper. Ordbehandlare. System. AppleTalk. Kontakterna på baksidan. Hur öppnar man en Plus. Felsökning.

Vid aftonen hade jag ont i munnen och teknikern ont i öronen. Och jag visste inte hur mycket han hade fattat.

Fas två var att lära sekreterarna använda Macarna. Ordbehandling kontra mekanisk skrivmaskin. Klippa och klistra. Fonter. Nytt dokument. Filtransport. Och till råga på allt så fanns bara svenska tangentbord, så det blev att måla om alla tangenter som dom inte förstod.

Fas tre blev professorerna. Det blev knepigt. Detta var personer som inte var vana vid att vara illiterata, och dessutom erkänna det för sig själva. I grupp gick det inte, det var för mycket prestige och förlorade ansikten, så jag fick gå över till individuell utbildning. 5 gånger längre tid, men 5 gånger bättre resultat.

Jag somnade mycket tidigt varje kväll.