bodde i en nedlagd poliskasern. Den låg vid en vägkorsning 2 mil utanför stan. Vad tanken en gång i tiden varit att placera kasernen där begriper jag inte. men förmodligen var tanken så dålig att poliserna flyttade ut.
Poliser fanns annars överallt. Det var vägspärrar varje mil på alla större vägar, och där stod dom och samlade in pengar från dom som ville passera. Poliserna var på ohotad förstaplats när det gällde korruption.
Men här hade dom som sagt dragit, och 50 familjer hade flyttat in. Gilbert bodde i befälets bostad, för han hade 2 rum. Bägge lika stora som mitt badrum. Köket låg utomhus, liksom toaletten. Toan var faktiskt en vattenklosett, det var bara det att den saknade vatten. Den varan fick hämtas med hinkar ur en brunn mitt i kasernen, och sedan fick man fylla på en behållare som satt på väggen. Därefter kunde man spola.
Alla andra lägenheter hade bara ett rum och ingen vattenklosett.
Här bodde alltså 50 familjer. Här bodde alltså >300 barn. Och nu kommer det obegripliga. Kasernen var så ute i nowhere att inget av barnen, förutom Gilberts, någonsin hade sett en vit man.
Gilbert hade förklarat för George var han bodde, och jag hade fått skjuts dit. När jag sedan klev in i kasernen blev det panik. Dom riktigt små barnen blev rädda och började gråta. Andra blev stumma och stela. Några började springa i cirklar runt mig. Dom vuxna försvann in i husen. Varför vet jag inte. Gilbert räddade mig in i hans bostad.
Fru Simiyu hade ansträngt sig och lyxat till det. En stackars undernärd höna hade stekts, och på tallriken fanns också Ugali, majsgröten som var basvara. Ugalin var god, hönan vill jag helst glömma.
Hem fick jag åka matatu. Bilarna som mutat in en linje och åker när dom är fulla. Gilbert följde mig ut till vägen och vinkade in rätt bil. Jag var en förlustaffär. Jag fick sitta fram hos chauffören. Varje gång han stannade för att plocka upp någon så skakade dom på huvudet när dom såg att det satt en vit man i framsätet. När vi kom fram till Eldoret hade inte en enda passagerare stigit på.
Jag åkte med andra matatus på andra linjer, och där var man mer världsvan. En gång fick jag ha 3 småbarn i mitt knä. Det var enda sittplatsen som fanns. Dom stirrade förskräckta på mig under hela resan, men dom grät i alla fall inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar