Sista resan

.



Det här skulle bli sista gången. Det förstod jag när jag kom fram.

Det fanns ingenting att göra. Allting fungerade. Ingen behövde fråga mig om någonting.

Man skjutsade runt mig lite grand. Jag gjorde återbesök på några skolor för att se hur det funkade. Barnen tittade inte ens upp från skärmarna när jag kom in. Man var helt koncentrerad på ett stapeldiagram i Excel eller på ett fontval i PageMaker.

Jag var naturligtvis glad, men också lite sentimental.

Nå, ska det här vara sista gången så ska jag i alla fall göra något minnesvärt av det.

Jag hade 40.000:- KSH i innestående lön. Det tog jag ut. Sedan satte jag igång planeringen.

Med vice hotelchefens hjälp hyrde jag en cirkus-trupp från Nairobi. Clowner och akrobaterr. Sedan gick jag till den nyöppnade stormarknaden USHUMI och köpte pappershattar, ballonger, godispåsar, leksaker, konfetti, bordsfyrverkerier och en massa annat.

Så bokade jag Sirikwas konferenssal. Beställde mat och förfriskningar för 25 personer. Alla som bodde i hus nr 9 i SOS-byn, dvs Francis och hans syskon och husmamma. Minings fru med barn. Gilbert med barn. T.o.m. George med barn.

Sicket tabberas det blev.

Utanför fönstren och i dörröppningarna stod människor och skrattade åt clownerna. Jag fattade ingenting, dom var roliga på swahili. Akrobaterna rev ner applåder som hördes ut till gatan. Jag streamade live hem till min familj i Motala i 4 minuter när Francis och hans syskon sjöng och dansade till Ibbes ära. Bara det kostade 800:- SKR. Snorbilligt eller svindyrt, beroende på vilken nationalitet man har.

Det var ansiktsmålning och lekar. Mat och dricka överflöd. Utdelning av godispåsar och presenter. Jag satte sprätt på varenda Shilling.

Det sista jag såg av Francis var när han satt baklänges på ett lastbilsflak som sakta gled iväg från Sirikwa. Jag såg i hans ögon att han förstod att detta var sista gången.

När han fyllde 16 fick han flytta till ett gruppboende utanför SOS-byn. När han fyller 18 så får han klara sig själv, och min sponsring av honom upphör.