Mitt i den här smeten hände något märkligt. Jag blev kontaktad av Kommunistisk Ungdom. Även dom hade hört talas om mig. Dom ville ha hjälp med 12 st bra Macar till ett tidningsprojekt för indianer i Peru.
Jag talar inte ett ord spanska. Jag visste ingenting om Peru. Klart att jag sa ja.
12 st Macar och 12 st 22"-skärmar packades ner. Enligt uppgift var det allt som behövdes. Installerat var också PageMaker. Ingenting annat. Skulle heller inte vara någonting annat.
KU betalade frakten och min biljett. På flygplatsen i Lima hämtades jag av en person som inte kunde ett ord engelska. Även här var det LandRover som gällde. Vi åkte hela natten, till inte ens LandRovern kunde ta sig fram längre. Sedan blev det åsna. Jag tyckte synd om kräket, för jag är ganska tung. Men den gnetade på, och efter ett par timmar kom vi fram till en liten by. Då hade jag inte sovit på 30 timmar. Det syntes nog, för jag fick en madrass att lägga mig på. Jag slocknade direkt.
Nästa morgon inledde jag och två män till, som inte heller dom kunde engelska, en promenad på cirka 2 timmar. Och så plötsligt var jag framme. Och där, inne i skogen, var mina Macar. Och det fanns också en engelsktalande person.
Tanken hade varit att jag skulle lära indianerna att använda Mac och PageMaker. Jag tror inte att KU hade riktigt koll på läget, för tidningsproduktionen var redan i gång. Ett dieseldrivet elverk försörjde Macarna och en tryckpress, stor som en Volvo 240. Hur dom hade fått dit den övergick mitt förstånd. Och så var det rullarna med papper. varje rulle vägde kanske 200 kilo. Det såg ut att vara minst 100 i lager.
Inga indianer behövde lära sig någonting om någonting, så efter en övernattning vände jag åter till byn. Det var kyligt där ute i skogen. Bättre då att sova i ett riktigt hus. Jag stannade kvar i byn ett par dagar utan att göra annat än att ströva runt. Andra dagen kom en polispatrull till byn, och jag blev petad med en bajonett mellan revbenen. Dom trodde jag var amerikan, men jag kunde visa mitt svenska pass. Då struntade dom i mig. Men först skrek dom en massa saker som jag inte fattade ett dyft av. Jag var ganska skakad.
Jag blev hämtad nästa dag av samme man som hade följt mig dit. Omvänd resa till flygplatsen i Lima. Jag var glad att jag kom därifrån. Jag hade inte känt mig komfortabel en enda timma under min veckolånga vistelse. Inte heller hade jag kunnat duscha eller bruka toalettpapper. Här körde man med blad. Säkert miljövänligt av bara helvete, men dom sprack hela tiden.
Senare fick jag veta att 4 månader senare hade militären hittat redaktionen i skogen och slagit sönder allting. Macar, tryckpress, rubbet. Sedan tände dom eld på resterna. Dom indianska journalisterna hade kommit undan, och snart var tidningen ute igen, nu med annan utgivningsort.
Jag var glad att jag inte blev tillfrågad om att resa dit igen. Jag hade blånekat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar