När det regnade i Kenya så var det inte som här hemma. Det REGNADE.
Stuprör, takrännor och rännstenar var meterdjupa. Av nödvändighet. Ena stunden sken solen, nästa stund gick det hål på himlen. Vattendropparnas storlek och antal var det tiodubbla mot vad man som europe var van vid. Sirikwas gräsmatta förvandlades till en decimeterdjup sjö på 3 minuter. Vattnet hann inte sjunka undan och hade ingenstans att ta vägen, det var likadant åt alla håll. Vägar spolades bort, lerhyddor rasade av vattentrycket, och så slutade det. Lika abrupt som det börjat.
Befann man sig på balkongen på Sirikwa så var det en enorm upplevelse. Vilket kraft, vilket ursinne, vilken mängd, vilket skådespel.
Befann man sig i ett litet 20-sitsigt flygplan på väg till Nairobi, så var upplevelsen en annan.
Okej någån gång ska man dö. Kanske av ålder, kanske av sjukdom, kanske i en flygolycka. Men ska jag störta så vill jag göra det på Heathrow, Schippol, O´Hare eller Frankfurt. Så att det åtminstone blir lite rubriker.
Över djungeln i Kenya var inte lika lockande. Ena stunden var allt lugnt. Så började flygplanet bokstavligen kastas runt som en vante. Folk skrek, kaffevagnen i mittgången löpte amok. Det lilla fönstret vid min stol fick 10 st centimetertjocka rännilar och motorerna började gå ojämnt. Dörren till cockpit flög upp, och där inne kunde jag se 2 piloter som INTE satt och fikade.
Det varade kanske i 3 minuter. Så var det slut. Solen sken igen, motorena började låta som dom skulle och vattnet på rutan försvann.
I lived to tell. Jag gillar fortfarande häftiga regn. Det ger mig på något konstigt sätt ett inre lugn att titta på. Men det ska upplevas på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar