Partylife

Jag började bli någon man ville vara kompis med. Jag fick inbjudningar hem till professorer, och fakulteten bjöd på middagar på stadens finare restauranger. Och med på dessa bjudningar var alltid minst 20 personer utöver värden.

Man ville snacka "computers". Man visste så lite, man trodde så mycket. Så trots att jag bara var en simpel IVA-syrra så var jag hela tiden omgiven av professorer. Alla ville sitta nära mig.

Jag lärde mig också att tillställningar i Kenya är väldigt korta. Man startar vid 19 och man slutar vid 21. För alla ville vara hemma till 21:30 och låsa dörren om sig och släppa ut hundarna.

Efter 22:00 var hela staden stendöd. Ingen biltrafik, inget folk på stan. Restaurangerna stängda, och grindarna på Hotel Sirikwa igenbommade. För efter 22 var det farligt att vistas ute. Då kunde man, speciellt om man var vit, bli ihjälslagen för några shilling. Körde man bil blev man car-jackad.

Så man åt, snackade en timme och så blev man hemskjutsad i hög fart.

På sätt och vis var det skönt. Det blev lite tröttsamt i längden att bara snacka "computers", eftersom det hela tiden var en envägskommunikation. Men man hann inte bli utmattad i alla fall, innan det var dags att bryta upp.

Lika frapperande var frånvaron av sprit. Ingen drack som sedan skulle ta sig hem. Det berodde nog inte så mycket på att man var rädd för att förlora körkortet, det var mera att man måste vara skärpt och alert ifall det uppstod en situation.

Men jag fick se många finare hem. Alla med ståldörrar och galler för fönstren, och alla utrustade med ett safe-room. Ett rum man kunde låsa in sig i ifall huset blev attackerat.

Senare skulle jag också få se vanliga kenyaners hem. Det var en viss skillnad i standard, men med en enorm gästfrihet.