Ja det var alltså min devis här hemma i Sverige. Men om man vill så kan man lägga in en omvänd mening i uttrycket. För många av biståndsgivarna verkade rent underutvecklade i biståndsarbetet.
Maastricht skickade allså datorer som hörde hemma på elektronikskroten. Indiana skickade kirurger som utförde komplicerade ingrepp som det inte fanns resurser att ta hand om postoperativt. Andra länder skickade tandläkare som provade ut helproteser, trots att ingen hade råd att köpa dyra importerade fästmedel eller rengöringstabletter. Italienarna skickade en 4-hjulsdriven poliklinikbuss som inte hade någon generalagent i Kenya, och följdaktligen heller inte gick att reparera.
Sverige var inte ett dugg bättre. På LiU satt en arbetsgrupp och bestämde vad man ville hjälpa med. Vad kenyanerna hade för behov var irrelevant. Följdaktligen satsades det på områden som de östgötska doktorerna var kunniga i och intresserade av. Om det var vad som behövdes brydde man sig inte om.
Jag inbjöds efter ett tag att sitta med i den där gruppen. Antagligen med tanken att få någon sorts kontroll över min verksamhet. Jag var den ende i gruppen som inte var anställd på US eller LiU, och jag var dessutom den ende icke-akademikern.
Jag blev chockad över hur man resonerade, men när det gällde den medicinska biten så kunde jag ju inte lägga mig i. Min bit var ju datorerna. Men så efter ett tag så kom Dr Mining på sitt årliga besök, och då passade man på att hålla ett möte med Mining och arbetsgruppen. På detta möte talade man helt sonika om vad det var man hade tänkt att göra under det kommande året. Det var första gången Mining hörde om vad planerna var.
Då kände jag mig tvungen att höja min röst.
- Är det någon som har frågat om det är detta MTRH vill ha hjälp med? Är det inte dom som ska önska sig och vi som ska försöka effektuera deras önskemål?
Detta yttrande blev första spiken i min kista. Inom ett år var jag persona non grata och fick inte längre några inbjudningar till mötena.
Men det spelade ingen större roll. I stället började fakulteten i Eldoret betala för mina resor och frakter. Med pengarna som kom från SIDA. För dom ville ha mig.
En rejäl knäpp på näsan på dom vita doktorerna från Sverige. Det skulle bli fler.
(Personerna på bilden behöver inte nödvändigtvis vara dom jag åsyftar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar