som jag lärde mig att förakta. Utan även en hel del av dom svenska läkarna. David Lewis undantagen. Vi hade en totalt väsenskild agenda.
En svensk professor, klinikchef, centrumchef hade en lön på 50-60.000:- SKR per månad. Utöver detta hade dom ett utlands-taktamente på 1.800:-per dygn plus gratis boende varje gång dom var i Eldoret.
En kenyansk professor hade runt 3.500:- SKR per månad. För att dryga ut matkontot odlade de flesta majs och hade några kor och getter.
Svenskarna var fina i kanten och kunde inte äta på stan eller i personalmatsalen. På direktionens restaurang kunde dom möjligtvis ta en fika. Nej, dom skulle äta på exklusiva Eldoret Club. Men för att bli insläppt där måste man vara medlem, och det kostade 3.000:- per år. Så varje dag fick någon professor från fakulteten följa med dom dit för att äta.
Och tror ni då att svenskarna betalade för målet? Icke. Dom lät sig bjudas av kollegor som hade mindre i lön än vad dom hade i traktamente för 2 dagar.
Jag skämdes å deras vägnar, för dom hade inte vett till det själva.
Jag hade ingen lön och inget traktamente. Faktum är att jag inte hade någon inkomst överhuvudtaget när jag var där, för jag var egenföretagare. Jag brukade räkna på och ta med mig 2.000:- per vecka jag skulle vara på plats. På grund av en magnifik / skrämmande växelkurs så var mina pengar värda 7-8 gånger mer i Kenya. En riktigt fin söndagsmiddag på Sirikwa för mig och mina vänner gick på ungefär 50:- SKR per person.
Trots detta kostnadsläge hade dom alltså mage att låta sig bjudas varenda dag. Jag å min sida bjöd alltid, bortsett från Dekanus. Det skulle ha varit etikettsbrott. Men Mining, Gilbert, Mr Bii och alla andra jag åt ute med behövde aldrig stå för notan.
Hur jävla korkad och snål måste man vara för att bli professor i Sverige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar