Svensk-Colombianska föreningen

.


hade 200 medlemmar bara i Linköping. 4 av dom satt i mitt vardagsrum.

Man hade startat ett hjälp-projekt för gatubarn i Colombia. Samlat in pengar, startat skolor, delat ut mat. Nu behövde man datorer till skolorna. 200 stycken tyckte man lät lagom.

Kunde jag hjälpa till? Det var ju sååå behjärtansvärt, och nöden var ju såååå stor. Har ni varit i Kenya någon gång, undrade jag för mig själv.

Ja och nej. Datorer kunde jag fixa. Jag tackade ju redan nej till 90% av alla erbjudanden. Jag kunde också göra i ordning dom. Men jag kunde faan inte hämta dom.

Så vi gjorde en deal. Dom skulle hämta, jag skulle fixa, dom skulle få iväg dom.

Av dom 200 medlemmarna var det ingen som kunde ställa upp och åka till Stockholm. Efter 2 månader var det någon medlem som jobbade på en skyddad verkstad i Söderköping som fick Arbetsmarknadsverket att låna ut en lastbil och en chaufför för ändamålet.

Jag faxade över adresserna där Macarna kunde hämtas. Det var en reklambyrå och det var Spårvägsmuseet, min insamlingsplats för smådonationer.

Så väntade jag på bilen. Jag disponerade min svärmors utrymda lägenhet i Charlottenborg. Hon hade flyttat men lägenheten fanns kvar i ytterligare 2 månader. Det borde räcka för att få in och ut grejerna.

Bilen dröjde. Medan jag väntade fick jag först ett telefonsamtal, sedan ett annat. Det första var från reklambyrån. Dom var förbannade. Det var sista gången jag skulle få någonting från dom. Sedan ringde min vän på Spårvägsmuseet. Han var ännu mer förbannad. Aldrig mer han skulle ställa upp för mig. Och så ville han ha tillbaka sina Macar.

När bilen så kom så fick jag förklaringen. Chauffören man skickat hade hjärtfel, så han kunde inte bära. Han kunde inte ens bära in Macarna i lägenheten, det fick jag göra själv. Men han kunde stå och röka.

På reklambyrån hade han krävt att dom skulle bära ut allting till bilen. Själv hade han rökt. Sedan hade han åkt utan att ens säga tack. På spårvägsmuseet hade inte IT-chefen varit inne. Han hade rökt en stund, men sedan tappat tålamodet och lastat in själv. Han slutade ju vid 5 och måste vara hemma till dess. Så han hade tagit ALLT som fanns i rummet, Även de servrar som tillhörde spårvägsmuseet. Att en del var i gång och att det satt sladdar i dom brydde han sig inte om. Sedan körde han.

Han hade fått instruktioner från någon i föreningen om att först ta vägen om Linköping. Där skulle han lämna alla PowerBooks, eftersom några av medlemmarna skulle åka till Colombia nästa dag. Sedan var det då dags att ta en rökpaus i Motala. Skynda, jag måste vara hemma till 5.

- Är ni helt puckade i huvudet eller?

- Jo men vi tänkte att vi kunde ta med dom direkt eftersom vi skulle åka i morgon. Så att dom kommer igång och så sparar vi lite fraktpengar.

-Tror ni att dom Colombianska gatubarnen kan svenska? Dom där PowerBooksen har svenska system och svenska program.

-Ähum... det tänkte jag inte på.

Nästa dag fick jag i alla fall åka upp till Stockholm och lämna tillbaka spårvägsmuseets servrar. Dom var fortfarande förbannade.

Sedan tog det två månader innan någon av Svensk-Colombianska föreningens 200 medlemmar i Linköping hade årende till Motala och kunde ta med sig PowerBooksen till mig. Då hade lägenheten utrymts och Macarna stod åter i min källare. Först hade dom haft spanskt system, men sedan fick dom engelskt.

Jag bad vänföreningen dra åt helvete. Då hotade dom att stämma mig. Men har man en sådan attityd ska man fanimej inte ha några Macar. Det fanns gatubarn i Kenya också.

Det här, kära LiU, var den första RIKTIGA spiken, skulle det visa sig.