om datorer spred sig över landet. Studenterna på fakulteten började komma ut i samhället för att börja jobba. Det innebar nya önskemål, för nu ville man ha Macar lite överallt. Det var bykliniker och medicinska projekt över hela landet som hörde av sig.
Naturligtvis ville jag i möjligaste mån hjälpa till. Det innebar också att jag nu började besöka andra delar av Kenya, inte bara sträckan Nairobi - Eldoret. Mombasa t.ex. Väsenskilt från Rift Valley eftersom det var här turisterna höll till. Det var också 90% muslimer, eftersom araberna i hundratals år hade haft täta kontakter med kustborna.
Det innebar också att mottagarna ofta kunde stå för en större del av fraktkostnaden, vilket naturligtvis var bra. Jag hade tidigare inte varit speciellt intresserad av dom privata sjukhusen i Rift Valley. Dom hade så bra ekonomi att dom kunde köpa sina datorer själva. Men här längs kusten fanns vissa privata sjukhus som inte bara tjänade storkovan, utan också tog emot mindre bemedlade. Betalning efter förmåga. Ingen inkomst, ingen avgift. Stor inkomst, full avgift. Många hade också forskning och laborationer som skulle må bra av datorstöd. Så det blev 4 AIDS-projekt och ett tiotal bykliniker som fick Macar, förutom dom många skolorna. Det blev också Rift Valleys näst största sjukhus, Kitale General.
Nu var det bara G4:or som gällde. Jag tackade nej till 90% av alla erbjudanden av Macar. Ändå skickade jag så mycket jag orkade. Hade jag haft tid, pengar och manpower hade jag kunnat skicka 5.000 om året, lätt. För så känt var nu mitt arbete i Sverige i de kretsar som använde Mac.
Det fina med dom nya mottagarna var alltid att det fanns läkare där som tidigare hade varit studenter i Eldoret. Dom kunde Mac, dom klarade att hålla dom igång och dom visste vad man kunde använda dom till. Underbart, det var lite som att skörda frukten av mitt arbete.
Sjukhuset hade anställt ytterligare en IT-tekniker. William Sang. Han blev mina nya kontaktman. Mr Bii ansvarade för teknikerna från Linköping. Jag var glad att jag slapp Bii, och William påminde lite om Gilbert. Vetgirig, entusiastisk och inte främmande för att fråga och maila om något körde ihop sig. Jag gillade honom skarpt. Så skarpt att han, helt vid sidan om, fick en PB G4 av mig. Den hade trasig skärm, men fungerade perfekt om man kopplade in en extern skärm. Så jag byggde om den åt honom. Tog bort originalskärmen och satte fast en plattskärm i locket på en träväska. Gömde laddaren under en skiva och sågade lite, så var den klar. Slutligen brände jag in hans namn på locket.
Snacka om att bli glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar