Blodprovet

.


Den här gången hade jag även en medicinsk mission.

På tropikmedicinska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping hade man fått veta att det fanns en man, en massai, boende några mil ifrån Eldoret, som var den ende som överlevt Ebola-Sudan. Någonsin. Ebola-Sudan är den variant av Ebola-viruset som har absolut högst mortalitet, 99,99%.

Nu ville man gärna studera de antikroppar som denne man hade bildat, för att om möjligt komma närmare gåtans lösning. Man hade försökt tidigare. Dels hade man spårat mannen, dels hade man försökt få honom att lämna blod. En gång hade man lyckats, men då hade MTRH inte laboratorie-faciliteterna för att kunna göra några analyser.

Så, mitt uppdrag var att få hem ett blodprov till Sverige.

En halv dag gick åt till att leta reda på honom. Det var LandRover ut i vildmarken. Sedan inträdde förhandlingsskedet. Det var knepigare. För blod, det är en del av själen. Tar man blod från någon för testning så vill dom helst ha tillbaka det efteråt.

Vad hade jag då att förhandla med? Jo, 20.000 KSH, ungefär 1.800:- SKR. Sedan återstod en sak. Provet fick inte vara för gammalt när det kom till Linköping. Helst skulle det inte vara äldre än 24 timmar. Och dessutom måste det transporteras nedkylt. Logistiska problem m.a.o.

Till slut gick han med på att lämna provet. Då hade jag klippt sedelbunten mitt itu och gett honom ena bunten. Den andra hälften, och en tejprulle, skulle han få när jag hade fått provet. Kanske hjälpte det att jag kunde se honom rakt i ögonen. Massaierna är nämligen alla runt 2 meter långa, och inte många vita män på plats kan mäta sig med dom. Men jag kunde, och tolken översatte hans positiva kommentar om detta.

Det var lite pirrigt när jag skulle åka hem. Men där stod han utanför Jomo Kenyatta Airport. På ett ben, stödjande sig på en vandringspinne. Nu hade jag ingen tolk med mig, men jag lyckades i alla fall få in honom på en toalett och där tog jag provet, med en svensk vaccutainer. Så fick han sin bunthalva, tejprullen och så gick han. Jag hade fått en liten behållare fylld med kolsyreis från MTRH, och där stoppade jag ner provröret.

Det var lite fjärilar i magen när jag passerade incheckningen, både i Nairobi och på Schippol, för att inte tala om tullen på Arlanda. Men ingen bad att få se på mitt handbagage.

Isen hade smält under de 15 timmarnas flygresa, men det var vinter så jag lade provröret i bagageluckan på min bil, och så hastade jag till Linköping. 19 timmar gammalt fick man sitt blodprov och kunde göra sina analyser. En vecka senare fick jag ett tackbrev från professorn på LiU.

Ingen av dom svenska läkare som reste till Eldoret flera gånger om året hade klarat av den här bedriften. Det krävdes en 2-meters IVA-syrra för det.