Sjukhuset behövde inte längre byta upp sig hela tiden, och skolorna hade begränsade resurser. SIDAs pengar användes numera till att avlöna svenska IT-tekniker, och det som blev över hade man bestämt skulle användas för inköp lokalt. Tanken var väl god i teorin, men datorer i Kenya var faktiskt dyrare än i Sverige på grund av en mycket taskig växelkurs. Dessutom översvämmades marknaden av noname Pcs som gick sönder efter en månad. Garanti var ett okänt begrepp i landet, och reservdelar var dyrare än en ny dator. Så i stället för 10 begagnade Macars frakt betalade SIDA för 1 Tulip PC som höll i en månad. Hans Rosling skulle nog inte varit så entusiastisk.
Resterande pengar försökte jag tigga ihop här hemma. Det gick knackigt. Så jag började att samla in mobiltelefoner och PDAs också. Kenya hade just fått ett fungerande mobilnät. Fungerande till skillnad från det fasta nätet. Suget efter telefoner var enormt, för i Kenya var operatörernas strategi omvänd. Svindyra telefoner och snorbilliga samtal.
Här fanns alltså en marknad. Mina mobiler såldes till vanliga kenyaner för en billig penning, och hundratals Palm Pilot såldes till välbeställda asiater och kenyaner för en lite mindre billig penning. Men det räckte inte riktigt ända fram. Inför varje frakt fattades det nästan alltid 5 - 8.000:-, och dom var det bara att hosta upp själv. Annars blev det Mac-stockning hemma i Henrikssons källare.
Mengech ställde ända till slutet sjukhusets lastbil, lokaler och personal till förfogande. Även om sändningen inte innehöll någonting som skulle dit. Han skötte tulldeklarationerna och han såg till att pallarna hämtades på Jomo Kenyatta Airport. Han lät sina tekniker och hjälpredor packa upp sändningarna på sjukhuset, och han såg till att dom kördes ut till skolorna. Där gjorde man halt tills jag kom, och så åkte jag ut med ett par gubbar och oftast Gilbert och satte upp installationen. Utan denna hjälp från Mengech hade projektet kollapsat i sin linda.
Kyrkor, Rotary och Lions hade jag fäst stort hopp vid när det gällde bidrag till frakterna. Det kunde jag glömma. Projekt som inte utfördes i deras namn var man inte intresserade av, hur ömmande dom än var. Jag försökte också få olika former av statligt bistånd. För det mesta föll det på att jag inte var en organisation, jag var bara EN människa. Eller så föll det på att den som satt på pengarna krävde att få inflytande över vad och vart det skulle skickas. En myndighet krävde också att jag skulle skicka Wirus-datorer för att följa "internationell standard på området". Om jag gjorde det kunde man bidra med 300.000:- SKR per år.
Ta er i brasan. Var la jag nu min plånbok...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar