Attack

.


Jag promenerade alltid till sjukhuset på mornarna, efter att ha ätit frukost på Sirikwa. Även om jag sedan skulle ut på någon skola. Chauffören och bilen väntade på parkeringsplatsen. Det var skönt och satte fart på blodomloppet.

Ibland insisterade man på att hämta mig på hotellet på grund av "säkerhetsläget" och då kunde jag låta mig bli hämtad några dagar, men sedan återgick jag till promenaderna. Jag var dock inte så dum att jag gick samma väg varje dag. Ibland gick jag närmsta vägen, den över marknadsplatsen. Där kryllade det av folk från arla morgonstund. Ibland gick jag en omväg genom ett bostadsområde där det var närmast folktomt. Ibland gick jag vägen genom centrum där det var hektiskt och mycket trafik. Alla vägar hade sin tjusning och mycket att titta på.

Den här morgonen gick jag genom bostadsområdet. Jag hörde honom komma, men det tog några sekunder innan jag anade oråd. Fotstegen närmade sig hastigt. Jag vände mig om. I handen hade han en stor kniv.

I min ungdom hade jag tränat judo och aikido. När första barnet ramlade ner hade jag nått brunt bälte i judo och orange i aikido. Sedan blev det bara blöjbyten, och jag satte aldrig mera foten i en DOJO. Men lite fanns kvar i bakhuvudet.

Jag fick tag på hans handled, den han hade kniven i. Sedan knäade jag honom på armbågen. Armbågsleden bröts av bakvänt. Ljudet var otäckt. Han skrek, tappade kniven och så sprang han iväg, fortfarande vrålande av smärta. Jag följde inte efter. Gatan var fortfarande folktom. Ingen hade sett det. Jag tog upp kniven och fortsatte promenaden till sjukhuset. I entrén träffade jag en administratör från mellanskiktet. Vi hälsade och jag berättade vad som hänt och visade kniven. Det blev full aktivitet.

Mengech kom springande. Polisen ryckte ut. Alla sjukhus och kliniker inom en radie på 5 mil larmades. Leta efter en man som kan böja sin arm på bägge hållen.

Sedan spelade det ingen roll vad jag sade eller ville. Bilen kom till Sirikwa varje morgon för att hämta mig. Den kom en halvtimme tidigare till och med, så att jag inte skulle kunna smita. Det var bara att acceptera. Det var slut på promenaderna.