efter min första leverans fanns det en Mac i varenda rum på fakulteten och sjukhuset. 380 stycken. Och dom Macar som levererades blev bättre och bättre, så dom första kompakt-macarna började försvinna från skrivborden.
Man hade Macar på lab, på apoteket, i förrådet, i receptionen, på mottagningarna, på avdelningarna, i jourrummen, överallt. Jag, Gilbert och Bii hade skapat små nätverk överallt, men vi hade ännu inte kopplat ihop hela installationen. Det berodde mest på mig, jag hade ingen kunskap eller erfarenhet av ett sådant stort nätverk. Men det fanns ju disketter. Alla anställda hade fått varsin personlig diskett som man kunde använda för att flytta dokument från en plats till en annan.
Utmaningarna var enorma. Mycket av det jag gjorde hade jag hittills inte haft någon erfarenhet av, men jag fixade det på något sätt. FileMaker räckte långt, men även HyperCard var användbart. Och kunskaperna började tränga ut till användarna.
En labassistent t.ex. gjorde egna stackar i HyperCard för sina experiment. Det var en himmelsk glädje för mig när han visade mig vad han hade gjort.
Det började fungera!
Jag ville också placera Macar, lämpligen dom gamla kompakt-Macarna i studenthemmet tvärs över gatan. En Mac i varje rum och en skrivare i varje korridor var min tanke. Då kunde studenterna jobba med sina arbeten även efter det att datasalarna hade stängt vid 18oo. Men där gick jag på pumpen. Dekanus lade in sitt veto. Jag förstår än idag inte varför, men det var inte lönt att ta strid. Inte mot Mengech.
I stället skickades dom allra äldsta Macarna till en skola i Kapsabet. En skola där Mengech råkade vara styrelseordförande. Detta skulle trigga nästa fas i min mission.
En Mac till alla skolbarn i Eldoret. Wow! Vilken grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar