Jag hade en fosterson som gick på Zederslundsskolan i Motala. Skolan hade en vän-skola i Estland, och vart annat år turades skolorna om att ordna en skolresa till varandra. Barnen inkvarterades hos sina klasskamrater i det andra landet.
Så föll det sig att en estnisk yngling övernattade hos oss. Han blev naturligtvis total-impad av alla datorer som fanns i huset. På engelska förklarade jag vad jag höll på med, och snart hade jag även besök av skolans rektor.
Kunde jag inte dela med mig även till dom? Man hade inte en enda dator på sin skola. Jag ville ju inte verka ogin, så jag sa ja.
120 Macar gjordes i ordning och skickades iväg.
I Estland väntade en nyanställd IT-tekniker på sändningen.Han packade upp, startade den första, och utbrast, på estniska antar jag:
- Vad i helvete är detta. Jag trodde det skulle vara datorer. Det här går ju inte att använda.
Sista meningen, fritt översatt, betyder väl egentligen, det här är alldeles för avancerat för mig. Jag kan bara Wirus, fast min inkompetens vill jag helst inte erkänna.
Så 120 Macar åkte ner i skolans källare och IT-teknikern tog ett annat jobb.
Och om ingenting har hänt så står dom väl där än i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar