Mengech var som sagt styrelseordförande på många skolor. En lägre chef i receptionen var styrelseordförande på en annan skola, den i hans hemby. Det fanns skolor och det fanns skolor.
Den här skolan låg 3 mil utanför staden. Den hade ingen väg som ledde dit. Det behövdes inte eftersom ingen på skolan hade bil. Eleverna sprang till skolan varje morgon.
Det fanns heller ingen elektricitet och ingen telefon. Behövde man ringa sprang man 6 km till byn som låg vid vägen. Där fanns 3 telefoner.
Nu var det dom som stod i tur på min lista. Jag måste säga att det var optimistiskt att ställa sig i kön för Macar, men jag gillade attityden. Frågan var bara hur i helvete jag skulle fixa det här. Här tarvades brain-storming.
Lösningen blev svenska donerade mobiltelefoner. Jag tog med mig och sålde en kartong dylika, men behöll en. För pengarna inköptes solceller och bilbatterier. Solceller är billiga i Kenya, med svenska mått.
Den tekniska biten, att få ström ur anläggningen, hjälpte mig sjukhusteknikern med. Strömmen räckte till att driva 3 Macar med pyttesmå skärmar, 2 timmar per dag. På eftermiddagen när batterierna var fulla.
När det gällde uppkopplingen hängde det på mig. Det mobila telefonnätet hade mycket bra täckning, så det måste bli lösningen. Jag hade aldrig gjort någonting sådant förut, men jag hade läst vad jag kommit över i ämnet. Jag visste att det skulle gå. Och till slut gick det. Med en massa adaptrar och sladdar och fibblande i inställningarna. Och längst ut, utanför fönstret, fäste vi en Nokia mobiltelefon. Med den fick vi kontakt med en modempool i Nairobi. Man, I must be a genius.
Naturligtvis gick det inte så bra att surfa. Det gick, men ack så trögt. Däremot gick det ju bra att maila.
Hemma i Motala ordnade jag så att en klass på Charlottenborgsskolan blev vän-klass till barnen på den väglösa skolan. Dom mailade till varandra och berättade om sina respektive liv i många år, tills klasserna splittrades.
Barnens ögon var min belöning. När jag visade första gruppen hur det fungerade, när det kom upp en startupbild på skärmen.... Jag saknar ord för att beskriva deras ansiktsuttryck och den glädje jag kände inombords.
Jag upprepade bedriften på ytterligare 3 skolor innan min mission gick i graven. Den delen är nog det jag är allra stoltast över. Dom fattigaste fattiga som knappt hade skolböcker eller pengar till skrivböcker, dom hade nu ett data-lab.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar