Skolorna

.


skulle bli min nästa målgrupp. Mengech hade ju skickat dom första kompakt-Macarna till en skola där han var styrelseordförande, och det hade i sin tur triggat en mängd frågor från andra skolor i och omkring staden. Hittills hade jag avböjt eftersom jag i grunden jobbade med SIDA-pengar, men jag hade i alla fall antecknat de skolor som hade hört av sig. Det var en lista på 121 skolor, allt ifrån secondary-schools till high-schools.

Eftersom inflödet var stort skulle det inte bli några problem att få ihop tillräckligt med Macar, bara jag fick tid på mig och orkade. Men det skulle kunna bli problem med finansieringen. Frakterna skulle ju inte längre betalas med SIDA-pengar.

Mengech löste det problemet. I stället för att dom nya Macarna gick direkt till skolorna, så gick dom via sjukhuset. Han lade beslag på dom allra bästa, bytte ut dom mot dom näst bästa, och så distribuerades dom ut till skolorna. Det var fortfarande fullt kompetenta Macar, körande system 9.1. Kanske lite långsamma, men man har inte så bråttom i Kenya.

Kapsabet var en liten stad några mil från Eldoret. Det var milt sagt en skolstad. Hela samhället, och de flesta innevånarna, var knutna till olika boarding-schools. Det fanns över 30 st skolor på olika nivåer. En del var fina och dyra, en del var lite mindre fina och billigare. Alla som gick där var betalande elever, och alla kenyaner som hade råd skickade sina barn till Kapsabet. Till och med Mr Bii hade gått där när han var liten.

Men hur fina och dyra dom än var så var det ingen som hade några datorer. Förrän nu.

Upplägget blev också lite annorlunda för min del. När Macarna var på plats så samlade vi alla lärare på en av skolorna, och så körde jag en tredagarsutbildning för dom. Gilbert var också med och hjälpte till. När jag var färdig med en skola tog han över supporten och jag vände focus mot nästa skola.

Lärarna i sin tur undervisade sedan barnen med utgångspunkt från vad dom hade lärt sig av mig. Det gick väl lite knackigt i början, men efter en tid så rullade det i de flesta fall på rätt bra.

Mengech lät mig också disponera en lastbil från sjukhuset som såg till att kartongerna kom fram. Han skickade också med ett par gubbar som hjälpte till att packa upp och placera ut grejerna. Efter några uppdrag så blev dom också nästan självgående. Jag behövde inte förklara allting, som att tangentbordet skulle placera framför CPUn, och att sladden skulle in i det hålet.

Det här var nästan roligare än sjukhuset, och roligare skulle det bli. När alla skolor i Kapsabet hade fått datorer, så började den verkliga utmaningen.

Hur fixar man ett datalab med internetuppkoppling på en skola som varken har elektricitet, telefon, eller ens väg fram till skolan.

Det går. Om man bara ger sig fanken på det.