1996 - 2007

Det här är avslutet på min historia om Macs-to-Kenya. Men eftersom bloggen ligger i den följd den är skriven, så måste man backa tillbaka till första inlägget för att få det i rätt ordning.

De tio åren jag jobbade med projektet är jag väldigt stolt över. Det var roligt, intressant, lärorikt, jobbigt och oerhört kostsamt. Grovt räknad, över åren, lade jag nog ut drygt 400.000:-. Och jag räknar då inte in några kostnader för min tid och eventuellt uteblivna inkomster då jag var borta från brödfödan.

Det var frakter, hämtningar, hotel, förpackningsmaterial, bilreparationer m.m. Jag fick aldrig några sändningar att gå ihop, men det var ju heller aldrig meningen att jag skulle tjäna några pengar på projektet. Det var tvättäkta ideellt arbete.

Vad som skiljer det här projektet från andra är väl annars mest att jag gjorde 99% helt ensam. Jag brukade få hjälp av Krister att lasta kartonger när jag skulle åka till flygplatsen, och ett par gånger körde han och jag med två bilar när det var stora hämtningar. Men annars var jag som sagt helt ensam. (Andra "dator-hjälps-organisationer" brukar bestå av många många personer. Och så brukar dom bara exportera Pc)

2.182 Macar. Det är svårt även för mig att föreställa sig hur mycket det är. Sedan var det skrivare, skärmar och annan kringutrustning, vilket gjorde att varje sändning var på mellan 1 - 2 ton. Hur många sändningar det blev har jag ingen koll på, men när det flöt som bäst var det nog 6 - 7 gånger per år. Och varje gång 12 - 16 pallar, lastade till högsta tillåtna höjd.

Eldoret i Kenya var under några år den Mac-tätaste staden i hela Afrika. Och det var inte Apples förtjänst. Det var min. Så något har jag väl åstadkommit under min tid på jorden.

Jag låter den här historien ligga kvar så länge den får. Jag kommer inte att göra några ytterligare inlägg, utan det här får ses som min historia som jag minns den.

Spridda minnen 5

.


I utkanten av Eldoret låg resterna av Kenyas en gång blomstrande textilindustri. För 30 år sedan hade 6.000 personer, mestadels kvinnor, haft sin försörjning där.

Så började amerikaner och europeer med dåligt samvete och gott hjärta skicka sina kasserade käder till Afrika, och på några år kollapsade hela textilindustrin. 37.000 människor bara i Kenya blev arbetslösa.

Tanken var väl att kläderna skulle skänkas till dom fattiga, men så skedde aldrig. Dom letade sig ut på marknaderna och såldes billigt. Billigare än vad den inhemska industrin kunde producera för. Men tack vare volymen så blev ändå några hundra kenyaner Mercedes-ägare.

Nu stod industrilokalerna tomma. Eller såg i alla fall ut att vara tomma. Men skenet bedrog.

Där inne sov dagtid dom gatubarn som hade kommit upp i tonåren. På nätterna kom dom ut och spred sig över staden. Rånade, väldtog och gjorde inbrott. Så strax före gryningen var dom tillbaka på fabriken och gick och lade sig.

Åkte man förbi kunde man, om man var uppmärksam, se deras vakter. Unga pojkar som höll koll på omgivningen. Om polisen närmade sig slog dom larm, och deras eldkraft kunde mycket väl mäta sig med polisens. Så polisen höll sig undan. Det var lönlöst att försöka. På nätterna, när dom var utspridda i mindre gäng, kunde man ta några stycken. men alla på en gång? Nej, det vågade man inte.

Sydde man in några kom det nya barn och anslöt sig. För vad hade dom för val egentligen?

Spridda minnen 4

.


När det regnade i Kenya så var det inte som här hemma. Det REGNADE.

Stuprör, takrännor och rännstenar var meterdjupa. Av nödvändighet. Ena stunden sken solen, nästa stund gick det hål på himlen. Vattendropparnas storlek och antal var det tiodubbla mot vad man som europe var van vid. Sirikwas gräsmatta förvandlades till en decimeterdjup sjö på 3 minuter. Vattnet hann inte sjunka undan och hade ingenstans att ta vägen, det var likadant åt alla håll. Vägar spolades bort, lerhyddor rasade av vattentrycket, och så slutade det. Lika abrupt som det börjat.

Befann man sig på balkongen på Sirikwa så var det en enorm upplevelse. Vilket kraft, vilket ursinne, vilken mängd, vilket skådespel.

Befann man sig i ett litet 20-sitsigt flygplan på väg till Nairobi, så var upplevelsen en annan.

Okej någån gång ska man dö. Kanske av ålder, kanske av sjukdom, kanske i en flygolycka. Men ska jag störta så vill jag göra det på Heathrow, Schippol, O´Hare eller Frankfurt. Så att det åtminstone blir lite rubriker.

Över djungeln i Kenya var inte lika lockande. Ena stunden var allt lugnt. Så började flygplanet bokstavligen kastas runt som en vante. Folk skrek, kaffevagnen i mittgången löpte amok. Det lilla fönstret vid min stol fick 10 st centimetertjocka rännilar och motorerna började gå ojämnt. Dörren till cockpit flög upp, och där inne kunde jag se 2 piloter som INTE satt och fikade.

Det varade kanske i 3 minuter. Så var det slut. Solen sken igen, motorena började låta som dom skulle och vattnet på rutan försvann.

I lived to tell. Jag gillar fortfarande häftiga regn. Det ger mig på något konstigt sätt ett inre lugn att titta på. Men det ska upplevas på marken.

Spridda minnen 3

.


Bondfångeri

En kenyan bosatt i Norge levde gott på att samla in pengar från godtrogna för att finansiera barnbyar och "summer-camps" till fattiga barn i Kenya. Hela grejen var en enda stor bluff, han behöll varenda krona.

När han fick reda på min mission så hörde han av sig och erbjöd sig att hjälpa till. Skicka mig 1.000 datorer så ska jag ge dom till barnen i Kenya, skrev han.

Varför ska jag skicka dom till Norge när dom ska till Kenya frågade jag.

För att jag är bättre än dig, svarade han, dock inte i klartext som här.

Han gav sig inte. Jag frågade honom om han visste någonting om datorer, om fraktkostnader, om tullavgifter, om någonting.

Jag har många medarbetare, jag känner många ministrar, svarade han.

Han hade en hemsida. Typ privatabonnemangs undersida på obskyr ISP i Norge. Där fanns dåliga bilder och fantastiska berättelser om vad han uträttade. Han var inte blyg heller. Skulle man tro honom så försörjde han fler barn än någon annan hjälporganisation i Kenya, och han hade "summer-camps" i varenda buske.

När jag hade lekt med en tid bad jag honom slutligen dra åt helvete.

Då skulle han be sin farbror ministern och kusin polischefen att arrestera mig om jag satte min fot i Kenya igen. Han gick in på kenyanska communities i både Europa och Kenya och varnade kenyanerna för mig. Ta inte emot några datorer från denna man.

Resultatet blev att jag fick ännu fler förfrågningar. Som inte heller dom var seriösa.

Han fick hållas. Han skickade ett tiotal mail med hot och uppdateringar om var och vilka han hade varnat för min verksamhet. Till slut upphörde det. Han hade väl hittat någon annan som krävde full uppmärksamhet.

(Bilden visar, utan koppling till texten, ett vägrestaurangkök på Kenyas motsvarighet till Route66)

Spridda minnen 2

.


Förutom Minings terass hade jag ett favoritställe till som jag återvände till så ofta jag kunde.

Trädrestaurangen.

Den drevs av en asiatisk familj som tillhörde en kufisk indisk sekt. En av sektens huvudteser var att när man dog så fick man inte lämna några spår efter sig på jorden. Då skulle själen inte kunna gå vidare utan fastna i det förflutna.

Så inte nog med att restaurangens bord var placerade uppe i trädkronorna, hela anläggningen var byggd så att den kunde rivas på 24 timmar. Genom baren löpte en bäck. Stolar och bord var stenar som fanns där från början. "Byggnaderna" bestod till stor del av blad och träd som redan växte på platsen. Och för att komma till borden var man tvungen att klättra upp på grenarna.

När man beställt tog det två timmar innan maten kom. Först var man tvungen att slå ihjäl ett lamm, sedan grillade man det på spett. Att det tog så lång tid gjorde absolut ingenting. Utsikten, lukterna och ljuden trollband mig. Och så fick man ju tid att samtala.

När lammet kom, balanserat på huvudet på en klättrande servitör, så var det i ett stycke. Sedan fick man samsas och slita ut köttet med fingrarna. Bestick fanns inte. Första gången vi var där hade Mining tagit med kviv och gaffel hemifrån för min räkning, men jag avböjde. Jag hade ingenting emot att äta med händerna.

Till skillnad från byggnader och liknande så tillät sektens tro att man hade en bil. Tur var väl det, för restaurangen låg väldigt avsides, även med kenyanska mått.

I baren fanns öl och sprit. Ölen lagrades i bäcken för att inte bli för varm. Överallt hade backpackers karvat in sina meddelanden. "Lucy and Mike was here 23.4.1973" Det sades att restaurangen var omnämnd i "Bacckpackers guide to the universe", någon slags bibel. Men jag vet inte, det kanske bara var en myt.

Häftigt ställe var det i alla fall.

(Bilden visar fegisbordet, det lägsta som hade brygga upp. Dom andra var svåra att fånga på bild. Dom var i högre träd och allt man såg nerifrån var löv och grenar.)

Spridda minnen 1

.


Ibbe var med mig en gång till. Inte för att det var absolut nödvändigt, utan för att det hade gått så bra första gången.

Men nu höll det på att gå riktigt illa.

Vägsträckan mellan JK Airport och Nairobbbery är beryktad för alla rån, våldtäkter och carjackings. Vi landade vid 8 på kvällen och det var mörkt. Nästa dag skulle vi fortsätta med flyget till Eldoret, men först måste vi övernatta på Hotel Millimani. Taxi alltså.

På vägen fick taxin motorstopp. Mitt ute i nowhere. Chauffören gick för att hämta hjälp. Så där satt jag i mörkret på Kenyas farligaste vägsträcka med min 6-årige son. Oroligt minst sagt. Men efter en halvtimme kom chauffören i en annan taxi, och vi överlevde. Sedan ville både den första och den andra taxichauffören ha betalt. Jag var så lättad att dom fick det.

I Eldoret hade vi kul. Jag hade med mig en trave Kalle Anka-tidningar som Ibbe kunde titta i. Han kunde bokstäverna innan. Under veckan lärde han sig själv att läsa genom att ljuda Kalle Anka.

Vi var hemma hos Francis, och Francis var hos oss. Ibbe visade honom hur man spelade Prince of Persia, och dom badade och hade kul tillsammans, fast dom fortfarande inte kunde prata med varandra. Fast Ibbe kunde ju lite swahili förstås. Hakuna matata.

När vi skulle åka hem var flygplanet överbokat. Så vi fick tillbringa en natt till på Hotel Millimani. Lördag kväll var det musik i trädgården, så det blev inte mycket sömn. På morgonen fick vi lämna rummet och sedan satt vi vid poolen hela dagen. Planet skulle inte gå förrän klockan 22, så det blev många timmar.

På dom timmarna lärde sig Ibbe att simma. Alldeles själv.

Sedan hade han bara två saker kvar att lära sig i livet. Cykla och åka rullskridskor. Men det fick han göra hemma.

Han var lätt att ha med sig, men jag hade insett att det kanske var lite för osäkert.

Sista frakten

.


4:e december 2007.

Kartongerna hade stått färdigpackade i min källare i 4 månader. Jag fick inte fram några pengar. Inte i Sverige, inte i Kenya.

Jag visste att det fanns skolor som ville ha, men med den nya ordningen hade dom inga stålar.

Vad skulle jag göra? Där kunde det ju inte stå och bli obsolet.

Min sajt macs-to-africa.info hade jag tagit ner ett halvår tidigare. På MacNytt hade jag meddelat mitt beslut att lägga av, och erbjudit min kunskap och mina kontakter ifall det fanns någon annan som ville ta upp manteln. Ett litet intresse fanns, men när jag började beskriva vad som krävdes i form av tid och utrymme så backade alla ur. Då hade jag inte ens hunnit börja berätta om det här med pengar.

Det fortsatte att komma erbjudanden av bara farten, men jag tackade nej till 98%. Men några hade jag i alla fall hämtat. MDD dubbelproppar t.ex.

Man ska sluta när man står på topp. Jag hade passerat toppen. Jag var trött, det var motigt och musiken hade börjat locka mer och mer. Jag hade inte varit i Kenya på över ett år.

Till slut, bara för att bli av med det, skickade jag iväg sändningen. Tömde bankkontot. 35.000:-. Meddelade William att grejerna var på väg, och att det var sista lasset. Drog en djup suck. Nu var det slut.

2.182 stycken

Tack och hej, leverpastej.

Sista resan

.



Det här skulle bli sista gången. Det förstod jag när jag kom fram.

Det fanns ingenting att göra. Allting fungerade. Ingen behövde fråga mig om någonting.

Man skjutsade runt mig lite grand. Jag gjorde återbesök på några skolor för att se hur det funkade. Barnen tittade inte ens upp från skärmarna när jag kom in. Man var helt koncentrerad på ett stapeldiagram i Excel eller på ett fontval i PageMaker.

Jag var naturligtvis glad, men också lite sentimental.

Nå, ska det här vara sista gången så ska jag i alla fall göra något minnesvärt av det.

Jag hade 40.000:- KSH i innestående lön. Det tog jag ut. Sedan satte jag igång planeringen.

Med vice hotelchefens hjälp hyrde jag en cirkus-trupp från Nairobi. Clowner och akrobaterr. Sedan gick jag till den nyöppnade stormarknaden USHUMI och köpte pappershattar, ballonger, godispåsar, leksaker, konfetti, bordsfyrverkerier och en massa annat.

Så bokade jag Sirikwas konferenssal. Beställde mat och förfriskningar för 25 personer. Alla som bodde i hus nr 9 i SOS-byn, dvs Francis och hans syskon och husmamma. Minings fru med barn. Gilbert med barn. T.o.m. George med barn.

Sicket tabberas det blev.

Utanför fönstren och i dörröppningarna stod människor och skrattade åt clownerna. Jag fattade ingenting, dom var roliga på swahili. Akrobaterna rev ner applåder som hördes ut till gatan. Jag streamade live hem till min familj i Motala i 4 minuter när Francis och hans syskon sjöng och dansade till Ibbes ära. Bara det kostade 800:- SKR. Snorbilligt eller svindyrt, beroende på vilken nationalitet man har.

Det var ansiktsmålning och lekar. Mat och dricka överflöd. Utdelning av godispåsar och presenter. Jag satte sprätt på varenda Shilling.

Det sista jag såg av Francis var när han satt baklänges på ett lastbilsflak som sakta gled iväg från Sirikwa. Jag såg i hans ögon att han förstod att detta var sista gången.

När han fyllde 16 fick han flytta till ett gruppboende utanför SOS-byn. När han fyller 18 så får han klara sig själv, och min sponsring av honom upphör.

Machjälten

.


MacWorld anordnade en omröstning. Vilken person har gjort mest för Mac i Sverige?

Jag vann. För att jag hade gjort mest för Mac i Kenya.

Jag blev ärligt talat mycket förvånad. Att jag kunde få en och annan röst kunde jag väl ha tänkt mig, men att jag ensam fick över 50%....

Själv röstade jag på Leif i Katrineholm och hans Mac-museum. Har ni varit där? Inte? Då har ni missat mycket nostalgi.

Jag var på Jysk när MacWorld ringde. Jag fick sätta mig ner på en snurrbar skrivbordsstol för 399:-. Driver Ni med mig?

Vi kom överens om att hon skulle ringa dagen efter för en riktig intervju. Kunde jag fixa några bilder? Dottern fick fotografera mig framför en iMac-affish. Det blev en rätt bra bild faktiskt.

Vi pratade i en timme. Hon var hemma med sjukt barn, så det blev en del avbrott i intervjun. Frånsett ett skrivfel och ett mindre sakfel fick hon väl med det mesta.

MacNytt slog också upp det stort. Corren var här. Dom bilderna blev också bra. Jag såg 10 år yngre ut än jag var. Det blev ett par uppslag i MacWorld. Gratulationerna strömmade in.

Men ärligt talat var jag trött. Det började bli motigt med ekonomin. Frakterna kostade mig själv mer och mer. Jag behövdes inte längre i Kenya. Gilbert och William klarade sig själva.Med bravur. Jag hade lyckats. Att media-skolan gick åt pipan var inte mitt fel.

Jag började ana att min tid snart var ute.

GURU Media-school

.


Allt flöt. Saker fungerade. Folk lärde sig. Landet utvecklades.

Då fick jag en idé.

I Kenya fanns det IT-utbildning på Nairobis universitet. Sedan fanns det tusentals bluffmakare som sålde Wirus-support. Kompetensen var ungefär på samma nivå, eftersom inte ens lärarna på IT-fakulteten hade någon kompetens.

Mac-kompetens var ytterst sällsynt. Det fanns dom på Elite Computers i Nairobi, och så fanns det dom jag hade lärt upp i Eldoret.

Det fanns heller inga web-designers i landet. Det hade börjat dyka upp fungerande sajter, och företag började inse behovet av att presentera sig på nätet. Så antingen fick man köpa designen utomlands, eller så fick man anlita någon lokal asiatisk affärsman. Bägge alternativen var lika dyra och oftast dåliga. Det var MS-standard som gällde. Fungerar bara med Explorer osv.

Om man skulle ta och starta en media-skola, baserad på Macar. Är det möjligt?

Allting är möjligt om man bara ger sig fasen på det. Det tar bara lite tid. Men jag hade redan konceptet i huvudet. Ett års utbildning. Mac-baserat. När året är slut får studenten behålla den Mac han använt under året. Då har han både kunskap och verktyg för att kunna starta eget och försörja sig.

Mengech hjälpte mig med lokala kontakter. Hur gör jag? Här hemma använde jag MacNytts community. Kan någon ställa upp som föreläsare i Kenya? Oavlönad. Jag söker kompetens inom foto, film och webdesign.

Halleluja.

No problem. Jag kan åka ner i två veckor. Säg bara till när. Sa 40 personer.

I Kenya manövrerade jag mig fram. Guvernören och utbildningsministern fixade fram pengar till lärarlöner och lokal. Innan jag ens hade kommit så långt började ansökningarna strömma in. En årskurs var tänkt att ha 12 - 15 elever, jag hade redan 100 sökande. Vi jobbade med upplägg och innehåll. En rektorstjänst tillsattes innan ens skolan var byggd. Vi satte ett datum för skolstart. Vi började så smått titta på ansökningarna. Detta skulle bli en stor grej för Rift Valley, presidentens hembygd. (Jag var inte dummare än att jag insåg att det var en av orsakerna till att det gick så lätt)

Jag hade börjat kontakta alla som erbjudit sig att åka ner som gästföreläsare. Dom skulle köra sitt ämne stenhårt i 1 - 2 veckor, sedan skulle dom åka hem. Därefter skulle dom lokala lärarna och eleverna träna på det avsnittet i ett par veckor, och sedan skulle nästa gästföreläsare komma ner och köra sin grej.

Alla var entusiastiska. Mitt namn borgade för att det var seriöst, samtidigt var det ett äventyr som hägrade. Ingen betalning som sagt. Kan Du vecka 16?

Då hände det som jag förbisett. President Moi blev bortvald. President Kibaki blev invald.

Rift Valley var inte längre presidentens hembygd. Kibaki hade lovat fri skolgång till alla barn. Hela utbildningsbudgeten vändes upp och ner.

På en vecka var 2 års arbete förgäves. Media-rektorn fick sparken med omedelbar verkan. Ansökningshandlingarna slängdes. Skolan blev en prep-school.

NATURLIGTVIS ska man glädjas å de kenyanska barnens vägnar. Alla fick rätt och råd att gå i skolan. Att min Medie-skola aldrig blev av är klart synd, men hellre då denna reform.

Kibaki var kung i ett halvår. Sedan kröp korruptionen upp ur sina hålor igen. Den nya skolbudgeten innebar att skolorna inte längre hade några pengar för att köpa svenska Macar för 50 - 300:- stycket. Men det gjorde inte så mycket. Regeringen anslog 20.000.000:- SKR för att ALLA skolor skulle få datorer. Pengarna räckte till 1000 datorer. Och förmodligen 100 Mercedes. Dom flesta skolor såg inte röken av vare sig det ena eller det andrta.

Spik nummer 2.

Svensk-Colombianska föreningen

.


hade 200 medlemmar bara i Linköping. 4 av dom satt i mitt vardagsrum.

Man hade startat ett hjälp-projekt för gatubarn i Colombia. Samlat in pengar, startat skolor, delat ut mat. Nu behövde man datorer till skolorna. 200 stycken tyckte man lät lagom.

Kunde jag hjälpa till? Det var ju sååå behjärtansvärt, och nöden var ju såååå stor. Har ni varit i Kenya någon gång, undrade jag för mig själv.

Ja och nej. Datorer kunde jag fixa. Jag tackade ju redan nej till 90% av alla erbjudanden. Jag kunde också göra i ordning dom. Men jag kunde faan inte hämta dom.

Så vi gjorde en deal. Dom skulle hämta, jag skulle fixa, dom skulle få iväg dom.

Av dom 200 medlemmarna var det ingen som kunde ställa upp och åka till Stockholm. Efter 2 månader var det någon medlem som jobbade på en skyddad verkstad i Söderköping som fick Arbetsmarknadsverket att låna ut en lastbil och en chaufför för ändamålet.

Jag faxade över adresserna där Macarna kunde hämtas. Det var en reklambyrå och det var Spårvägsmuseet, min insamlingsplats för smådonationer.

Så väntade jag på bilen. Jag disponerade min svärmors utrymda lägenhet i Charlottenborg. Hon hade flyttat men lägenheten fanns kvar i ytterligare 2 månader. Det borde räcka för att få in och ut grejerna.

Bilen dröjde. Medan jag väntade fick jag först ett telefonsamtal, sedan ett annat. Det första var från reklambyrån. Dom var förbannade. Det var sista gången jag skulle få någonting från dom. Sedan ringde min vän på Spårvägsmuseet. Han var ännu mer förbannad. Aldrig mer han skulle ställa upp för mig. Och så ville han ha tillbaka sina Macar.

När bilen så kom så fick jag förklaringen. Chauffören man skickat hade hjärtfel, så han kunde inte bära. Han kunde inte ens bära in Macarna i lägenheten, det fick jag göra själv. Men han kunde stå och röka.

På reklambyrån hade han krävt att dom skulle bära ut allting till bilen. Själv hade han rökt. Sedan hade han åkt utan att ens säga tack. På spårvägsmuseet hade inte IT-chefen varit inne. Han hade rökt en stund, men sedan tappat tålamodet och lastat in själv. Han slutade ju vid 5 och måste vara hemma till dess. Så han hade tagit ALLT som fanns i rummet, Även de servrar som tillhörde spårvägsmuseet. Att en del var i gång och att det satt sladdar i dom brydde han sig inte om. Sedan körde han.

Han hade fått instruktioner från någon i föreningen om att först ta vägen om Linköping. Där skulle han lämna alla PowerBooks, eftersom några av medlemmarna skulle åka till Colombia nästa dag. Sedan var det då dags att ta en rökpaus i Motala. Skynda, jag måste vara hemma till 5.

- Är ni helt puckade i huvudet eller?

- Jo men vi tänkte att vi kunde ta med dom direkt eftersom vi skulle åka i morgon. Så att dom kommer igång och så sparar vi lite fraktpengar.

-Tror ni att dom Colombianska gatubarnen kan svenska? Dom där PowerBooksen har svenska system och svenska program.

-Ähum... det tänkte jag inte på.

Nästa dag fick jag i alla fall åka upp till Stockholm och lämna tillbaka spårvägsmuseets servrar. Dom var fortfarande förbannade.

Sedan tog det två månader innan någon av Svensk-Colombianska föreningens 200 medlemmar i Linköping hade årende till Motala och kunde ta med sig PowerBooksen till mig. Då hade lägenheten utrymts och Macarna stod åter i min källare. Först hade dom haft spanskt system, men sedan fick dom engelskt.

Jag bad vänföreningen dra åt helvete. Då hotade dom att stämma mig. Men har man en sådan attityd ska man fanimej inte ha några Macar. Det fanns gatubarn i Kenya också.

Det här, kära LiU, var den första RIKTIGA spiken, skulle det visa sig.

Attack

.


Jag promenerade alltid till sjukhuset på mornarna, efter att ha ätit frukost på Sirikwa. Även om jag sedan skulle ut på någon skola. Chauffören och bilen väntade på parkeringsplatsen. Det var skönt och satte fart på blodomloppet.

Ibland insisterade man på att hämta mig på hotellet på grund av "säkerhetsläget" och då kunde jag låta mig bli hämtad några dagar, men sedan återgick jag till promenaderna. Jag var dock inte så dum att jag gick samma väg varje dag. Ibland gick jag närmsta vägen, den över marknadsplatsen. Där kryllade det av folk från arla morgonstund. Ibland gick jag en omväg genom ett bostadsområde där det var närmast folktomt. Ibland gick jag vägen genom centrum där det var hektiskt och mycket trafik. Alla vägar hade sin tjusning och mycket att titta på.

Den här morgonen gick jag genom bostadsområdet. Jag hörde honom komma, men det tog några sekunder innan jag anade oråd. Fotstegen närmade sig hastigt. Jag vände mig om. I handen hade han en stor kniv.

I min ungdom hade jag tränat judo och aikido. När första barnet ramlade ner hade jag nått brunt bälte i judo och orange i aikido. Sedan blev det bara blöjbyten, och jag satte aldrig mera foten i en DOJO. Men lite fanns kvar i bakhuvudet.

Jag fick tag på hans handled, den han hade kniven i. Sedan knäade jag honom på armbågen. Armbågsleden bröts av bakvänt. Ljudet var otäckt. Han skrek, tappade kniven och så sprang han iväg, fortfarande vrålande av smärta. Jag följde inte efter. Gatan var fortfarande folktom. Ingen hade sett det. Jag tog upp kniven och fortsatte promenaden till sjukhuset. I entrén träffade jag en administratör från mellanskiktet. Vi hälsade och jag berättade vad som hänt och visade kniven. Det blev full aktivitet.

Mengech kom springande. Polisen ryckte ut. Alla sjukhus och kliniker inom en radie på 5 mil larmades. Leta efter en man som kan böja sin arm på bägge hållen.

Sedan spelade det ingen roll vad jag sade eller ville. Bilen kom till Sirikwa varje morgon för att hämta mig. Den kom en halvtimme tidigare till och med, så att jag inte skulle kunna smita. Det var bara att acceptera. Det var slut på promenaderna.

Expressen & Aftonbladet

.


Aftonbladet hade länge varit en donator. Man hade en ständigt pågående uppgradering på gång, och var och varannan gång jag var på hämtresa i Stockholm så fanns det 6-8 Macar att hämta från redaktionens förråd. Dock aldrig några tangentbord. Det var förbrukningsvara. Totalt blev det nog runt 250 Macar, utspritt över 8-9 år som kom därifrån.

Expressen hade en annan strategi. Man körde till det helt enkelt inte gick längre. Då bytte man ut rubbet på ett bräde.

-Vi har 310 st G4:or här. Vill Du ha dom?

Visst ville jag det, men kan jag få ta det i omgångar. Jag hade nu en Renault Ma(c)ster, men inte ens den svalde mer än 65 MDD i taget. och skärmarna var alla 22-tummare, lika tunga som stora. Så det blev 8 resor på 2 månader till Mariebergs-skrapan innan deras källare var tömd. Och min fylld. Som vanligt.

20 e-Macs

.


Sjukhuset blomstrade. Hela ekonomin och administrationen låg nu på Macar. Man kunde upprätta en budget och man kunde när som helst se hur man höll den. Man fick in patient-avgifter, man tog betalt för konsultationer. Dom anställda klarade av att hantera datorerna, men man var inte så smart att man kunde manipulera kontona. Det gick helt enkelt på räls.

William Sang hade blivit duktig. Han och en ny kille skötte Macarna utan att behöva mitt stöd. Fakulteten hade svängt över mot Wirus under ledning av IT-teknikern från Linköping. Mr Bii var bas och han hade hjälp av 4 inkompetenser. Dom försökte hålla liv i datorena på fakulteten. En ganska ojämn kamp trots att dom var fler och datorerna färre. LiU hade fått som dom ville.

20 nya e-Macs köptes in av sjukhuset på ett bräde. Det var dom första nya datorer man hade, och dom var köpta för egna pengar, inte biståndspengar. Tidigare hade DAILY NATION i Nairobi varit Elite Computers största kund. Tidningen var landets näst största Mac-installation med 600 datorer, och dom var köpta av egen kraft. Tidningen hade en upplaga som svenska tidningar bara kunde drömma om.

Jag hade besökt Elite Computers några gånger. Dom var generalagent och samtidigt enda återförsäljare av Macar i Kenya. Jag tyckte att dom borde öppna en branch i Eldoret som varande landets Mac-tätaste stad. Det ville dom inte. Jag förstod långt senare varför dom inte ville. Först trodde jag det var för att dom inte hade sålt en enda av dom Macar som fanns där, och att dom var sura för det. Jag tyckte att det i alla fall borde finnas en service-marknad som dom kunde profitera på, men dom tyckte fortfarande inte det.

Apple lämnade ett års garanti. Det var en unik företeelse. det fanns ingen garanti-lagstiftning i landet så det fanns ingen garanti på någonting egentligen. Detta resulterade i att många producenter bara skeppade sekunda produkter till Kenya. Man satte ett lite lägre pris, och när grejerna gick sönder efter en månad så ryckte man på axlarna. Det gällde datorer, bilar, mobiltelefoner, brödrostar allt. Mercerdes kunde vara generösa och lämna 3 månaders garanti till den som köpte en 280 cs, medan andra kanske hade 1 vecka. Bilmodellerna var oftast snik-versioner för att hålla ner priset. Inget värme-paket, ingen radio, ingen ljud-isolering i motorrummet, inga fack i dörrarna osv.

HP och Dell lämnade 1 månads garanti. Nokia likaså. Tulip och NoName lämnade inte ens en timme.

Elite Computer var inte intresserade av rent ekonomiska skäl. Firmans tekniker servade alla Macar som såldes i hela Kenya, och man utgick från Nairobi. Man debiterade "svenskt", men man avlönade teknikerna kenyanskt. Att ställa en trasig Mac på verkstads-disken kostade lika mycket där som i Linköping. 1.000:- SKR. Om den trasiga Macen befann sig i Eldoret skickade man iväg en tekniker med "Eldoret Express"-bussen på morgonen. Biljetten kostade 20:- SKR. Resan tog hela dagen. Sedan övernattade han på ett sjabbigt hotel för 20:- SKR. Fixade, reste hem. 20:- SKR till . Lönen för 2 dagars arbete var 100:- SKR. Elite debiterade kunden 1.500:-. Så varför skulle man ha en verkstad i Eldoret?

Macarna man sålde var till fullpris. Samma som överallt i världen. Tack vare växelkursen innebar det flera årslöner, även för välavlönade kenyaner. Så Elite Computers hade också ett datalab där Arkitekter kunde hyra in sig per timme för att göra sina ritningar. Det blev billigare än att köpa en egen.

Inte konstigt kanske att jag behandlades med vördnad.

Eldoret International Airport

.


var som sagt byggt för att President Moi hade ett residens i närheten. Resten kom på köpet. Ett litet 20-sitsigt plan gick fram och tillbaka mellan Nairobi och Eldoret 2 gånger om dagen. Ett större fraktplan landade en gång om dagen och tog med blommor till Europa. Så fanns det en hel del små enmotoriga plan som trafikerade flygplatsen, vanligtvis ägda av rika asiater, men också en och annan rik amerikansk missionär som tyckte att det behövdes en ny kyrka någonstans i närheten.

Att märka mitt bagage med ELD på Arlanda avråddes jag ifrån. Bättre då att hämta ut det på JKA International och sedan själv bära väskorna till inrikesterminalen, och checka in dom där.

En gång gjorde jag inte det, så jag fick köpa kalsonger i Eldoret. Efter 5 dagar kom väskan fram.

En gång skickade jag en mindre sändning, bara en pall, till Eldoret International. Tänkte att det var onödigt att sjukhuset skickade en bil till Nairobi för bara en pall.

Den kom inte fram alls. Efter ett år fick jag ut 14.000:- SKR på transportförsäkringen. Efter två år hittade man pallen på Kitale Airport, 10 mil från Eldoret. Där hade den stått hela tiden utan att någon brytt sig. Att bry sig betydde merarbete.

Efter WTC skärptes säkerheten på Eldoret International. På avgångshallen fanns två dörrar. En märkt IN, en märkt UT. Vid dörren märkt in stod det beväpnade vakter och visiterade alla. Det gick långsamt, så det blev kö. I stället för att vänta i kön valde då folk att gå in genom dörren märkt UT. Då slapp dom vänta, för där fanns inga vakter.

Sedan fick man lägga väskan på ett band, och så kom den ut på andra sidan. Jag lade märke till att dom som satt bakom maskinen inte tittade på något särskilt. Och eftersom jag är över 2 meter lång kunde jag kolla över den avskärmning som fanns bakom maskinen. Anledningen till att dom inte tittade på någonting särskilt var att det bara var bandet som fungerade. Bildskärmen var inte på.

När planet från Nairobi landade skulle väskorna lastas i och ur och planet tankas. Vid ett tillfälle steg piloten av planet och uppsökte ankomsthallens toalett. När han skulle återvända till planet blev han stoppad av en beväpnad vakt. Vakten hade skarpa instruktioner att inte låta någon utan boardingpass äntra planet. Passagerarna släpptes på, men inte piloten. Jag skrattade så att jag höll på att dö.

Efter 5-6 minuter upptäckte flygvärdinnan att piloten saknades och började leta. Hon hittade honom i avgångshallen, och sedan tog det 10 minuter innan hon övertalat vakten att, mot reglerna, släppa ombord piloten. Hade hon inte lyckats hade jag väl suttit kvar där än idag.

Flygsäkerhet är ju allvarliga saker.

(F.ö. är det strängeligen förbjudet att fotografera innanför stängslet som löper 2 km utanför själva flygplatsen. Så jag fick ta bilden med dold kamera, med risk för att åka in på 8 år.)

Doktoranden

.


Fabian Esamai var barnläkare. Han hade en stor växt på ena kinden, så stor att få såg honom i ögonen. Jag skulle förstått barn som blivit rädda för honom.

Men han var också sjukhusets trevligaste person. Hans uppfattning om folket i Linköping var jämförbar med min. Hans analys av min uteslutning ur Eldoret-gruppen var också identisk med min.

- Dom var rädda för dig eftersom dom inte kunde styra dig, och när dom fick pengar för datastödet så såg dom en möjlighet till en växande administration i Linköping.

Fabian Esamai var också den förste som verkligen såg potentialen när fakulteten fick sin internet-uppkoppling och han fick en Mac på sitt bord. Omedelbart satte han igång att forska, med sikte på att doktorera. Han var den förste som lärde sig StatView och EndNote, och han lärde sig Excel till fulländning. Fast ibland strulade det förstås.

Eftersom han var den mest avancerade Mac-användaren på fakulteten fanns det ofta ingen hjälp att få. Inte ens av Gilbert. Så han fick vänta på mig.

Det första jag gjorde första dagen jag kom ner var att gå in till honom och se över hans utrustning. Det sista jag gjorde sista dagen var att jag slank in och hörde om det var någonting mer han behövde hjälp med innan jag åkte hem.

Så kom den stora dagen. Doktorsavhandlingen var klar.

CEREBRAL MALARIA IN CHILDREN IN THE HIGHLANDS OF KENYA

I slutet av boken en förteckning över alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat honom. Många säkert ditsatta av ren artighet. Men allra sist stod i alla fall mitt namn.

Det är mig veterligen den enda doktorsavhandling där jag står omnämnd, så den av Fabian signerade boken är en kär ägodel. Jag har i alla fall haft en liten del i att Moi University, Faculty of Health Sciences fick sin första Doctor of medicine.

Jag var naturligtvis inte inbjuden till spektaklet i Linköping, Det var däremot den IT-tekniker från Linköping som inte hade med saken att göra. Men å andra sidan fick han inget signerat exemplar.

Kunskapen

.


om datorer spred sig över landet. Studenterna på fakulteten började komma ut i samhället för att börja jobba. Det innebar nya önskemål, för nu ville man ha Macar lite överallt. Det var bykliniker och medicinska projekt över hela landet som hörde av sig.

Naturligtvis ville jag i möjligaste mån hjälpa till. Det innebar också att jag nu började besöka andra delar av Kenya, inte bara sträckan Nairobi - Eldoret. Mombasa t.ex. Väsenskilt från Rift Valley eftersom det var här turisterna höll till. Det var också 90% muslimer, eftersom araberna i hundratals år hade haft täta kontakter med kustborna.

Det innebar också att mottagarna ofta kunde stå för en större del av fraktkostnaden, vilket naturligtvis var bra. Jag hade tidigare inte varit speciellt intresserad av dom privata sjukhusen i Rift Valley. Dom hade så bra ekonomi att dom kunde köpa sina datorer själva. Men här längs kusten fanns vissa privata sjukhus som inte bara tjänade storkovan, utan också tog emot mindre bemedlade. Betalning efter förmåga. Ingen inkomst, ingen avgift. Stor inkomst, full avgift. Många hade också forskning och laborationer som skulle må bra av datorstöd. Så det blev 4 AIDS-projekt och ett tiotal bykliniker som fick Macar, förutom dom många skolorna. Det blev också Rift Valleys näst största sjukhus, Kitale General.

Nu var det bara G4:or som gällde. Jag tackade nej till 90% av alla erbjudanden av Macar. Ändå skickade jag så mycket jag orkade. Hade jag haft tid, pengar och manpower hade jag kunnat skicka 5.000 om året, lätt. För så känt var nu mitt arbete i Sverige i de kretsar som använde Mac.

Det fina med dom nya mottagarna var alltid att det fanns läkare där som tidigare hade varit studenter i Eldoret. Dom kunde Mac, dom klarade att hålla dom igång och dom visste vad man kunde använda dom till. Underbart, det var lite som att skörda frukten av mitt arbete.

Sjukhuset hade anställt ytterligare en IT-tekniker. William Sang. Han blev mina nya kontaktman. Mr Bii ansvarade för teknikerna från Linköping. Jag var glad att jag slapp Bii, och William påminde lite om Gilbert. Vetgirig, entusiastisk och inte främmande för att fråga och maila om något körde ihop sig. Jag gillade honom skarpt. Så skarpt att han, helt vid sidan om, fick en PB G4 av mig. Den hade trasig skärm, men fungerade perfekt om man kopplade in en extern skärm. Så jag byggde om den åt honom. Tog bort originalskärmen och satte fast en plattskärm i locket på en träväska. Gömde laddaren under en skiva och sågade lite, så var den klar. Slutligen brände jag in hans namn på locket.

Snacka om att bli glad.

Härska genom att söndra

.


Presiden Moi var mästare i denna konst. Ministrar kom och gick i en rasande takt. Utredningar och komitteer startades och lades ner. Befattningshavare anställdes och sparkades.

Nu hade turen kommit till Mengech. Hans fakultet började fungera för bra. Sjukhuset hade börjat få en ordnad ekonomi tack vare datoriseringen, man hade till och med råd att måla om både utsida och insida. M.a.o. klarade man sig hyggligt utan att behöva krypa för centralmakten. Lösningen var att sparka Mengech och sätta in en nybörjare på posten. Den man valde var en av de äldre kirurgerna. Men han ville inte sitta vid ett skrivbord, han stod hellre i operationssalen.

På en månad höll hela sjukhuset att gå omkull. Alla gjorde som dom ville, vilket i de flesta fall var ingenting. Då hände någonting väldigt ovanligt. Linköping, Maastrich och Indiana gick ihop och KRÄVDE att Mengech skulle återinsättas. annars hotade man att dra sig ur.

För att inte förlora ansikten delade President Moi på tjänsten. Kirurgen fick sitta kvar som Dekanus, Mengech fick bli sjukhusdirektör. För mig var det också viktigt att han fanns, och hans stöd kunde fortsätta.

Linköping tänkte till. För att stärka Mengech ställning beslöt man att utnämna honom till hedersdoktor vid LiU. Detta var höjdpunkten i hans karriär, det var inte många kenyaner som fick den äran. Men som vanligt schabblade man bort det till en halvmesyr.

Normalt är att om utländska personer blir hedersdoktorer så brukar man även skicka en inbjudan att närvara vid promoveringen till den personens hemlands-ambassad. Någonting som Byrådirektör XX inte gjorde. Så Mengech blev hedersdoktor i Linköping, men centralmakten i Nairobi fick inte veta det. Han hade behövt det, det sa han själv till mig.

Men inkompetensen hade åter visat sitt beklämmande tryne.

Flykten till Uganda

.


Gilbet var lite av ett födgeni. Fast nu hade det spårat ur.

Det dök upp en tjänst som erbjöd gratis mailadresser. Hur många som helst dessutom. Gilbert hade ju börjat sin karriär på net2000 så han var ju inte obekant med marknaden.

Han började sälja mailadresser för 75:- st. Net2000 tog 200:- extra för en mailadress, utöver själva uppkopplingen, så priset var slagkraftigt. Kunderna strömmade till.

Haken var att alla adresser var knutna till en dator, Wirus faktiskt, som stod på hans kontor. Och han var inte uppkopplad ständigt utan hade ett net2000 abonnemang. Så 2 gånger om dagen måste han koppla upp sig mot mail-tjänsten och tanka ner alla mail, och sedan måste han föra över alla mail till kundernas konton på hans mailserver, en och en.

Ett jobb som tog en timme. Och det måste utföras 2 gånger varje dag.

Efter ett tag hade han över 500 kunder, och antalet växte stadig. Affärerna blomstrade.

Jag varnade honom, men han bara skrattade.

Så en dag hände det jag befarat. Jag vet inte om företaget bakom den gratis mailadressen gick omkull, eller om dom anade oråd att någon hade hundratals mailadresser som gick till samma IP-nummer, men en dag slutade hela korthuset att fungera.

Tillfälligt problem fungerade i någon vecka som ursäkt, men sedan började kunderna bli förbannade och krävde pengarna åter.

Gilbert fick gå i landsflykt, för pengarna var redan förbrukade. Under ett år fick han gömma sig i Uganda, som i och för sig bara låg 5 mil från Eldoret.

Som tur var fanns det nu en annan kille på sjukhuset som jag så sakteliga hade lärt upp, Sam. Assistent till Mr Bii, och den som faktiskt drev installationen på sjukhuset medan Mr Bii var i USA för att lära sig åtminstone någonting.

Med hans hjälp, och det faktum att skolorna själva blev bättre och bättre på att hålla igång sina Macar, så funkade det hela hjälpligt. Jag fick bromsa upp takten med vilken jag levererade, men det var välkommet. Jag var på gränsen att kollapsa, och jag tjänade inte speciellt bra på min verksamhet hemma i Sverige. Jag var ju så sällan hemma.

Dåliga tjejer

.


Det sket sig. Skulle jag åka ner denna gång måste jag ta Ibbe med mig. Det var extra viktigt att jag med på ett möte på sjukhuset, annars kunde vi inte gå vidare. Vi skulle bearbeta regeringen och telefonbolaget så att man insåg behovet av att börja dra bredband även utanför Nairobi. Viktigt inte bara för universitetet utan hela regionen.

Så han tog tappert sina vaccinationer och så fick han flyga för första gången i sitt liv. Han var 5 år, och han skulle följa med pappa till Kenya.

För en gångs skull kunde jag inte jobba stenhårt. Jag slutade klockan 14 och så återvände vi till Sirikwa och poolen. Men så länge vi var igång visade han stort tålamod. Alla farhågor om att han skulle bli gnällig och vara i vägen var felaktiga. Kanske uppfattade han att pappa var en ansedd man som behandlades med vördnad och respekt, kanske tyckte han bara det var kul i största allmänhet.

Han fick också tillfälle att träffa sin "bror" Francis vid ett par tillfällen. Dels var vi ute i SOS-byn, dels hade vi dom på den vanliga söndagsmiddagen på Sirikwa. Ingen av dom pratade speciellt mycket engelska, men barn behöver ju inte så simpla saker som ord för att få kontakt.

Så kom då dagen för det viktiga mötet. Det skulle ske ute på main-campus, och en mängd höjdare skulle vara med. Minister, Guvernör, Chanseller o.s.v. Det gick bara inte att ha en unge med sig i det sällskapet, och det fanns heller ingen som kunde ta hand om honom. Ingen som jag litade på och ingen som kunde svenska.

Så jag parkerade honom utanför möteslokalen vid ett bord med en PowerBook 1400 cs och Prince of Persia, hans favoritspel. Och så började mötet. Och jag glömde totalt bort honom. Efter en timme ryckte jag till. Panik. Herregud, Ibbe...

Jag såg honom inte vid bordet. Faktum är att jag inte ens såg bordet. Allt jag såg var hundra ryggar. Jag trängde mig fram.

Där satt en 5-årig kille och spelade obekymrat Prince of Persia. Bakom honom stod 100 studenter, tysta och med uppspärrade ögon, och följde spelet.

Det var en syn jag aldrig glömmer.

När vi skulle åka hem skulle vi först flyga med commutern från Eldoret till Nairobi. Passagerarna var välbärgade affärsmän och liknande, jag hade aldrig sett ett barn på resan tidigare. Resan tog en timme, men man hann ändå bli serverad kaffe eller te. Något som Ibbe inte drack. Jag frågade om dom inte hade en lemonad eller cola han kunde få i stället för kaffe, men något sådant fanns inte att erbjuda.

I det ögonblicket myntades ett uttryck som använts vid lämpliga tillfällen av familjen Henriksson ända till dags dato.

Med världsvan uppsyn, han hade ju flugit förr, fnyste han:

Litet plan och dåliga tjejer.

F.ö. tog det ytterligare 4 år innan bredbandet började nå utanför Nairobi. 5 år innan det nådde Eldoret, landets fjärde största stad.