Det här är avslutet på min historia om Macs-to-Kenya. Men eftersom bloggen ligger i den följd den är skriven, så måste man backa tillbaka till första inlägget för att få det i rätt ordning.
De tio åren jag jobbade med projektet är jag väldigt stolt över. Det var roligt, intressant, lärorikt, jobbigt och oerhört kostsamt. Grovt räknad, över åren, lade jag nog ut drygt 400.000:-. Och jag räknar då inte in några kostnader för min tid och eventuellt uteblivna inkomster då jag var borta från brödfödan.
Det var frakter, hämtningar, hotel, förpackningsmaterial, bilreparationer m.m. Jag fick aldrig några sändningar att gå ihop, men det var ju heller aldrig meningen att jag skulle tjäna några pengar på projektet. Det var tvättäkta ideellt arbete.
Vad som skiljer det här projektet från andra är väl annars mest att jag gjorde 99% helt ensam. Jag brukade få hjälp av Krister att lasta kartonger när jag skulle åka till flygplatsen, och ett par gånger körde han och jag med två bilar när det var stora hämtningar. Men annars var jag som sagt helt ensam. (Andra "dator-hjälps-organisationer" brukar bestå av många många personer. Och så brukar dom bara exportera Pc)
2.182 Macar. Det är svårt även för mig att föreställa sig hur mycket det är. Sedan var det skrivare, skärmar och annan kringutrustning, vilket gjorde att varje sändning var på mellan 1 - 2 ton. Hur många sändningar det blev har jag ingen koll på, men när det flöt som bäst var det nog 6 - 7 gånger per år. Och varje gång 12 - 16 pallar, lastade till högsta tillåtna höjd.
Eldoret i Kenya var under några år den Mac-tätaste staden i hela Afrika. Och det var inte Apples förtjänst. Det var min. Så något har jag väl åstadkommit under min tid på jorden.
Jag låter den här historien ligga kvar så länge den får. Jag kommer inte att göra några ytterligare inlägg, utan det här får ses som min historia som jag minns den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar