En gång vartannat år

.


kom Mengech till Linköping. Det var när det var dags att omförhandla samarbetsavtalet och dra upp riktlinjerna för nästa period.

När svenska professorer och läkare kom till Eldoret blev dom väl omhändertagna. Dels så blev dom ju jämt bjudna på Eldoret Club, men dom blev också varje kväll hembjudna till någon kollega för en bit mat och lite trevlig samvaro.

Nu hade alltså Dekanus kommit till Linköping. Han kom på en lördagskväll. Med tåget från Arlanda. Ingen mötte honom.

På söndag klockan 10 ringde Mining från Kenya. Kunde jag vara snäll och ta ut Mengech och bjuda honom på en bit mat? Han satt på hotellet och var vilsen.

Jag tog mig snabbt till Linköping.

Nu hade han inte bara suttit där och känt sig vilsen. Han hade ringt runt. David Lewis var inte i Sverige, så han var ursäktad. Annars hade nog inte situationen behövt uppstå.

Men byrådirektör XX var trött efter en ansträngande vecka. Professor A måste skjutsa sina barn till ridhuset. Professor B hade planerat att åka skidor med familjen. Professor C skulle på släktmiddag. Professor D måste förbereda någonting.

Då kom jag. Och jag var som sagt utfrusen från inre kretsen. Ändå tog jag ut honom en sväng. Först var vi i Borensberg och tittade på dom frusna slussarna. Detta för att frugan skulle hinna förbereda lunchen. Och hon hade överträffat sig själv. Oxfilé och Hasselbackspotatis, med en creme-fraiche-sås. Han borde ha en viss världsvana tyckte man, men han åt som en häst. Det syntes att han gillade maten. Alla tankar på vikten var som bortblåsta.

Vid 7-tiden skjutsade jag tillbaka honom till Linköping. Då hade det varit kaffe och konjak och glasstårta. Min minsta son hade suttit i hans knä och blivit kittlad. Vi hade diskuterat politik, litteratur och medicinska framsteg. Jag tror att han var nöjd, men jag vet också att han innerst inne var väldigt sårad.

Han sa dock ingenting. Biståndspengarna var viktiga för hans fakultet.

Jag bad om ursäkt. David Lewis bad också om ursäkt, fast han inte ens varit i Sverige. Ingen annan bad om ursäkt. Inte X, inte A, inte B, inte C, inte D. Det behövdes ju inte. Han var ju från Kenya.

Brunnsviks folkhögskola

.


hade alltid kört Mac. IT-chefen var hängiven Macare. Men till slut gick det inte längre. Eleverna var idioter.

IT-chefen läste också LAND. Artikeln om mig kom i ett läge då situationen hade börjat bli ohållbar och han anade vad som komma skulle, så han satte upp artikeln på anslagstavlan i sitt rum.

Då hade den 1000:e diskettdriven och den 500e CD-släden förstörts. För arbetarbarnen och konferensdeltagarna begrep inte att man bara behövde dra ikonen till papperskorgen eller trycka på ett macro så åkte skivan ut. I stället körde man in knivar och skruvmejslar i springan för att få ut grejerna. För det fanns ju ingen knapp man kunde trycka på. Som det gjorde på Wirus-grejer.

Så till slut gav skolan upp och gick över till Wirus.

Det var ett rejält lass. På många av Macarna hade användarna med tushpenna eller kniv skrivt "Jävla CP-dator" eller "Värdelösa skit" Med sådan intellektuell skärpa hos arbetarklassens barn kommer Göran Person i en annan dager.

Det fanns också en radio-studio som skulle skrotas. Den tjingade jag. Jag tänkte mig att studenterna på Moi Universitys media-linje kunde ha glädje av den, och kanske starta en campus-radio. Men The vice Chanseller sade blankt nej. Det fria ordet är inte så fritt i Kenya. Att ge studenterna en kanal skulle kunna bli farligt för etablissemanget.

I donationen fanns också 20 st Color Classic. Näpna små maskiner, men tyvärr alldeles för gamla i sammanhanget. Jag hade ju kommit så långt att jag började få in "Blådårar" och färgade iMacar. Detta löste jag genom att helt enkelt sälja dom små sötnosarna. För pengarna kunde jag betala frakten för resten av donationen. Det kanske inte hade varit tanken från folkhögskolans sida, men till mitt försvar kan jag säga att jag inte tjänade en krona på affärerna.

Om man inte tycker att jag vid denna sändning SLAPP att lägga pengar ur egen ficka för att få iväg sändningen. I så fall tjänade jag minst 5.000:-

Konst & hantverk

.


Krister Nordstedt är nutidens Michelangelo. Han är ler-ekvilibrist och han är Macare. Han är också min vän sedan många år, och i det här sammanhanget är det en skam att han åtminstone inte är heders-doktor vid Moi University. För han har alltid ställt upp och krökt rygg när det gällt att få iväg Macar till Kenya.

När det var som allra hetsigast, och huset inte räckte till, så fick jag disponera hans konstnärs-verkstad för att lagra och packa datorer. Hur han själv fick plats var en gåta.

Men det var rationellt. Här fanns utrymme som jag inte var van vid. Jag kunde ställa upp 8 Macar i rad och installera på löpande band. Som mest hade jag säkert 24 pallar utställda på golvet. 2 pallar till varje skola. Längs väggarna var Macar travade, och i ett biutrymme stod bildskärmarna. Som mest var det 160 av varje. Dessutom tonvis med tunga laserskrivare. Men som sagt, det gick väldigt lätt att arbeta.

När 8 Macar var klara gick jag runt och stoppade en Mac i en av kartongerna som stod på pallarna. Så var det dags för nästa omgång. När 24 kartonger var packade innehöll varje pall-par en skolsats. 15 stationära och en bärbar, plus skrivare. 12 satser. Därefter var det inplastning av pallarna, och sedan var det dags att ringa speditören.

Eftersom stället hade en lastbrygga, det hade en gång i tiden varit ett slakteri, så behövdes inte en enda kartong lyftas efter den var packad. Det var bara att rulla ut dom direkt på flaket. Smiiidigt.

Jag höll väl till där i nästan 2 år om jag minns rätt. Sedan började jag lugna ner mig, och han fick tillbaka det utrymme han betalade för.

Jag hade aldrig klarat att leverera de volymer jag gjorde om jag inte hade fått denna förmån. Hemifrån källaren blev det sällan mer än 8 pallar i taget. Och dom måste dessutom bäras ut.




.

Nu hade jag

.


fler gäster på mina söndags-middagar på Sirikwa. Dels var det Gilbert med familj, men också Francis, hans hus-mamma och 3 av hans "syskon" från huset i SOS-byn. Dom fick turas om att vara med, och efter maten kunde dom bada i poolen och ha roligt. Det var trevliga luncher, jag var verkligen imponerad av SOS-mammans insats. Hon bodde i huset med 10 barn som hon ansvarade för. Det var matlagning, tvätt, läxläsning och omsorg 24/7/365, och lönen...fri mat och husrum.

Jag hade gjort många besök i deras hem i SOS-byn. En gång när jag var där så var det bad-dag. Ett träkar bars in i köket, och så började man värma vatten på vedspisen. 3 ungar fick bada i varje vatten, sedan bytte man. Att värma vatten och bada 10 ungar tog 8 timmar. Och hus-mamman skrubbade allihopa bakom öronen. Tvätten av kläder var också ett ständigt pågående arbete. Även det vattnet skulle värmas. Och så var det matlagningen.

När det gick upp för mig att jag hade innestående lön på sjukhuset, för min professors-tjänst, så visste jag inte vad jag skulle göra. Skita i att ta ut dom låg närmast till hands. Växelkursen var ju värdelös, pengarna var inte värda någonting utanför Kenya. Men så fick jag en idé.

Jag tog ut pengarna och köpte en varmvattenberedare till Francis hus. Den gick att köra på både el och gas. Så slapp mamman att i fortsättningen elda i spisen hela tiden. Bara 2 barn behövde i fortsättningen använda samma vatten, och hela badproceduren var klar på 4 timmar.

Från ingenting till någonting

Bilden visar skolan och sjukhusets 4-hjulsdrivna


Mengech var som sagt styrelseordförande på många skolor. En lägre chef i receptionen var styrelseordförande på en annan skola, den i hans hemby. Det fanns skolor och det fanns skolor.

Den här skolan låg 3 mil utanför staden. Den hade ingen väg som ledde dit. Det behövdes inte eftersom ingen på skolan hade bil. Eleverna sprang till skolan varje morgon.

Det fanns heller ingen elektricitet och ingen telefon. Behövde man ringa sprang man 6 km till byn som låg vid vägen. Där fanns 3 telefoner.

Nu var det dom som stod i tur på min lista. Jag måste säga att det var optimistiskt att ställa sig i kön för Macar, men jag gillade attityden. Frågan var bara hur i helvete jag skulle fixa det här. Här tarvades brain-storming.

Lösningen blev svenska donerade mobiltelefoner. Jag tog med mig och sålde en kartong dylika, men behöll en. För pengarna inköptes solceller och bilbatterier. Solceller är billiga i Kenya, med svenska mått.

Den tekniska biten, att få ström ur anläggningen, hjälpte mig sjukhusteknikern med. Strömmen räckte till att driva 3 Macar med pyttesmå skärmar, 2 timmar per dag. På eftermiddagen när batterierna var fulla.

När det gällde uppkopplingen hängde det på mig. Det mobila telefonnätet hade mycket bra täckning, så det måste bli lösningen. Jag hade aldrig gjort någonting sådant förut, men jag hade läst vad jag kommit över i ämnet. Jag visste att det skulle gå. Och till slut gick det. Med en massa adaptrar och sladdar och fibblande i inställningarna. Och längst ut, utanför fönstret, fäste vi en Nokia mobiltelefon. Med den fick vi kontakt med en modempool i Nairobi. Man, I must be a genius.

Naturligtvis gick det inte så bra att surfa. Det gick, men ack så trögt. Däremot gick det ju bra att maila.

Hemma i Motala ordnade jag så att en klass på Charlottenborgsskolan blev vän-klass till barnen på den väglösa skolan. Dom mailade till varandra och berättade om sina respektive liv i många år, tills klasserna splittrades.

Barnens ögon var min belöning. När jag visade första gruppen hur det fungerade, när det kom upp en startupbild på skärmen.... Jag saknar ord för att beskriva deras ansiktsuttryck och den glädje jag kände inombords.

Jag upprepade bedriften på ytterligare 3 skolor innan min mission gick i graven. Den delen är nog det jag är allra stoltast över. Dom fattigaste fattiga som knappt hade skolböcker eller pengar till skrivböcker, dom hade nu ett data-lab.

Vårdlärare

.


lärde jag mig tidigt i livet att förakta. Det fanns ett talesätt på sjuksköterskeskolan ; "Kan Du inte vårda kan du bli vårdlärare. Kan du inte undervisa heller kan du bli studierektor."

Jag kunde nu lägga till ännu ett steg till en vårldärares inkompetensnivå.

Är du totalt puckad och helt saknar hjärnceller kan du börja med internationellt bistånd.

Linköping / SIDA skickade ner två vårdlärare för att anpassa sjuksköterskeutbildningen i Eldoret till den nya tiden. Dom råkade komma ner när jag var på plats, och jag såg dom på Sirikwa, men jag gav mig inte till känna. Jag föraktade som sagt yrkeskåren generellt. Jag var ju f.ö. bortkopplad från Linköping nu, så det fanns ingen anledning till kontakt heller.

Mining var av en annan uppfattning. Han tyckte att det skulle vara kul o m jag fick träffa ett par andra svenskar, så han bjöd hem oss alla tre till hans hem en kväll. Att jag träffade svenskar i Sverige hörde liksom inte dit.

Så satt vi där i Minings vardagsrum. 2 lågwatts lampor lyste upp rummet, matade med ström från solcells-anläggningen.

- What a nice dim light this is. But can you turn on the lights now, I cant see your home.

Det var alla lampor som fanns. Det fanns också en lampa i matsalen och en i köket, men dom var avslagna för att inte suga ur batterierna.

- Can I have a glass of cold milk please.

Nej men vi kan gå ut och mjölka en get om du vill ha mjölk.

- You dont have a fridge? But how do you store the food? Meat must be stored cold you know.

När vi ska äta kött så går vi ut och slår ihjäl en get.

- But how does Mrs Mining go to work if you only have one car?

Hon åker matatu.

-You cant be serious. That is not safe.

Mining hade med åren lärt sig svenska rätt bra. Han pratade inte, men han förstod.

En av vårdlärarna vände sig mot mig för att konversera.

- I morgon ska vi åka ut och titta på en RIKTIG NEGERBY. Det ska bli spännande.

Minings ansikte reagerade, men han sade ingenting.

Dagen efter bad jag Mining om ursäkt å deras vägnar. Han sa det var OK, det var inte första gången. Han log inte när han sa det.

Gilbert med familj

.


bodde i en nedlagd poliskasern. Den låg vid en vägkorsning 2 mil utanför stan. Vad tanken en gång i tiden varit att placera kasernen där begriper jag inte. men förmodligen var tanken så dålig att poliserna flyttade ut.

Poliser fanns annars överallt. Det var vägspärrar varje mil på alla större vägar, och där stod dom och samlade in pengar från dom som ville passera. Poliserna var på ohotad förstaplats när det gällde korruption.

Men här hade dom som sagt dragit, och 50 familjer hade flyttat in. Gilbert bodde i befälets bostad, för han hade 2 rum. Bägge lika stora som mitt badrum. Köket låg utomhus, liksom toaletten. Toan var faktiskt en vattenklosett, det var bara det att den saknade vatten. Den varan fick hämtas med hinkar ur en brunn mitt i kasernen, och sedan fick man fylla på en behållare som satt på väggen. Därefter kunde man spola.

Alla andra lägenheter hade bara ett rum och ingen vattenklosett.

Här bodde alltså 50 familjer. Här bodde alltså >300 barn. Och nu kommer det obegripliga. Kasernen var så ute i nowhere att inget av barnen, förutom Gilberts, någonsin hade sett en vit man.

Gilbert hade förklarat för George var han bodde, och jag hade fått skjuts dit. När jag sedan klev in i kasernen blev det panik. Dom riktigt små barnen blev rädda och började gråta. Andra blev stumma och stela. Några började springa i cirklar runt mig. Dom vuxna försvann in i husen. Varför vet jag inte. Gilbert räddade mig in i hans bostad.

Fru Simiyu hade ansträngt sig och lyxat till det. En stackars undernärd höna hade stekts, och på tallriken fanns också Ugali, majsgröten som var basvara. Ugalin var god, hönan vill jag helst glömma.

Hem fick jag åka matatu. Bilarna som mutat in en linje och åker när dom är fulla. Gilbert följde mig ut till vägen och vinkade in rätt bil. Jag var en förlustaffär. Jag fick sitta fram hos chauffören. Varje gång han stannade för att plocka upp någon så skakade dom på huvudet när dom såg att det satt en vit man i framsätet. När vi kom fram till Eldoret hade inte en enda passagerare stigit på.

Jag åkte med andra matatus på andra linjer, och där var man mer världsvan. En gång fick jag ha 3 småbarn i mitt knä. Det var enda sittplatsen som fanns. Dom stirrade förskräckta på mig under hela resan, men dom grät i alla fall inte.

Missnöje med varan

.


Jag hade en fosterson som gick på Zederslundsskolan i Motala. Skolan hade en vän-skola i Estland, och vart annat år turades skolorna om att ordna en skolresa till varandra. Barnen inkvarterades hos sina klasskamrater i det andra landet.

Så föll det sig att en estnisk yngling övernattade hos oss. Han blev naturligtvis total-impad av alla datorer som fanns i huset. På engelska förklarade jag vad jag höll på med, och snart hade jag även besök av skolans rektor.

Kunde jag inte dela med mig även till dom? Man hade inte en enda dator på sin skola. Jag ville ju inte verka ogin, så jag sa ja.

120 Macar gjordes i ordning och skickades iväg.

I Estland väntade en nyanställd IT-tekniker på sändningen.Han packade upp, startade den första, och utbrast, på estniska antar jag:

- Vad i helvete är detta. Jag trodde det skulle vara datorer. Det här går ju inte att använda.

Sista meningen, fritt översatt, betyder väl egentligen, det här är alldeles för avancerat för mig. Jag kan bara Wirus, fast min inkompetens vill jag helst inte erkänna.

Så 120 Macar åkte ner i skolans källare och IT-teknikern tog ett annat jobb.

Och om ingenting har hänt så står dom väl där än i dag.