Spridda minnen 5

.


I utkanten av Eldoret låg resterna av Kenyas en gång blomstrande textilindustri. För 30 år sedan hade 6.000 personer, mestadels kvinnor, haft sin försörjning där.

Så började amerikaner och europeer med dåligt samvete och gott hjärta skicka sina kasserade käder till Afrika, och på några år kollapsade hela textilindustrin. 37.000 människor bara i Kenya blev arbetslösa.

Tanken var väl att kläderna skulle skänkas till dom fattiga, men så skedde aldrig. Dom letade sig ut på marknaderna och såldes billigt. Billigare än vad den inhemska industrin kunde producera för. Men tack vare volymen så blev ändå några hundra kenyaner Mercedes-ägare.

Nu stod industrilokalerna tomma. Eller såg i alla fall ut att vara tomma. Men skenet bedrog.

Där inne sov dagtid dom gatubarn som hade kommit upp i tonåren. På nätterna kom dom ut och spred sig över staden. Rånade, väldtog och gjorde inbrott. Så strax före gryningen var dom tillbaka på fabriken och gick och lade sig.

Åkte man förbi kunde man, om man var uppmärksam, se deras vakter. Unga pojkar som höll koll på omgivningen. Om polisen närmade sig slog dom larm, och deras eldkraft kunde mycket väl mäta sig med polisens. Så polisen höll sig undan. Det var lönlöst att försöka. På nätterna, när dom var utspridda i mindre gäng, kunde man ta några stycken. men alla på en gång? Nej, det vågade man inte.

Sydde man in några kom det nya barn och anslöt sig. För vad hade dom för val egentligen?

Spridda minnen 4

.


När det regnade i Kenya så var det inte som här hemma. Det REGNADE.

Stuprör, takrännor och rännstenar var meterdjupa. Av nödvändighet. Ena stunden sken solen, nästa stund gick det hål på himlen. Vattendropparnas storlek och antal var det tiodubbla mot vad man som europe var van vid. Sirikwas gräsmatta förvandlades till en decimeterdjup sjö på 3 minuter. Vattnet hann inte sjunka undan och hade ingenstans att ta vägen, det var likadant åt alla håll. Vägar spolades bort, lerhyddor rasade av vattentrycket, och så slutade det. Lika abrupt som det börjat.

Befann man sig på balkongen på Sirikwa så var det en enorm upplevelse. Vilket kraft, vilket ursinne, vilken mängd, vilket skådespel.

Befann man sig i ett litet 20-sitsigt flygplan på väg till Nairobi, så var upplevelsen en annan.

Okej någån gång ska man dö. Kanske av ålder, kanske av sjukdom, kanske i en flygolycka. Men ska jag störta så vill jag göra det på Heathrow, Schippol, O´Hare eller Frankfurt. Så att det åtminstone blir lite rubriker.

Över djungeln i Kenya var inte lika lockande. Ena stunden var allt lugnt. Så började flygplanet bokstavligen kastas runt som en vante. Folk skrek, kaffevagnen i mittgången löpte amok. Det lilla fönstret vid min stol fick 10 st centimetertjocka rännilar och motorerna började gå ojämnt. Dörren till cockpit flög upp, och där inne kunde jag se 2 piloter som INTE satt och fikade.

Det varade kanske i 3 minuter. Så var det slut. Solen sken igen, motorena började låta som dom skulle och vattnet på rutan försvann.

I lived to tell. Jag gillar fortfarande häftiga regn. Det ger mig på något konstigt sätt ett inre lugn att titta på. Men det ska upplevas på marken.

Spridda minnen 3

.


Bondfångeri

En kenyan bosatt i Norge levde gott på att samla in pengar från godtrogna för att finansiera barnbyar och "summer-camps" till fattiga barn i Kenya. Hela grejen var en enda stor bluff, han behöll varenda krona.

När han fick reda på min mission så hörde han av sig och erbjöd sig att hjälpa till. Skicka mig 1.000 datorer så ska jag ge dom till barnen i Kenya, skrev han.

Varför ska jag skicka dom till Norge när dom ska till Kenya frågade jag.

För att jag är bättre än dig, svarade han, dock inte i klartext som här.

Han gav sig inte. Jag frågade honom om han visste någonting om datorer, om fraktkostnader, om tullavgifter, om någonting.

Jag har många medarbetare, jag känner många ministrar, svarade han.

Han hade en hemsida. Typ privatabonnemangs undersida på obskyr ISP i Norge. Där fanns dåliga bilder och fantastiska berättelser om vad han uträttade. Han var inte blyg heller. Skulle man tro honom så försörjde han fler barn än någon annan hjälporganisation i Kenya, och han hade "summer-camps" i varenda buske.

När jag hade lekt med en tid bad jag honom slutligen dra åt helvete.

Då skulle han be sin farbror ministern och kusin polischefen att arrestera mig om jag satte min fot i Kenya igen. Han gick in på kenyanska communities i både Europa och Kenya och varnade kenyanerna för mig. Ta inte emot några datorer från denna man.

Resultatet blev att jag fick ännu fler förfrågningar. Som inte heller dom var seriösa.

Han fick hållas. Han skickade ett tiotal mail med hot och uppdateringar om var och vilka han hade varnat för min verksamhet. Till slut upphörde det. Han hade väl hittat någon annan som krävde full uppmärksamhet.

(Bilden visar, utan koppling till texten, ett vägrestaurangkök på Kenyas motsvarighet till Route66)

Spridda minnen 2

.


Förutom Minings terass hade jag ett favoritställe till som jag återvände till så ofta jag kunde.

Trädrestaurangen.

Den drevs av en asiatisk familj som tillhörde en kufisk indisk sekt. En av sektens huvudteser var att när man dog så fick man inte lämna några spår efter sig på jorden. Då skulle själen inte kunna gå vidare utan fastna i det förflutna.

Så inte nog med att restaurangens bord var placerade uppe i trädkronorna, hela anläggningen var byggd så att den kunde rivas på 24 timmar. Genom baren löpte en bäck. Stolar och bord var stenar som fanns där från början. "Byggnaderna" bestod till stor del av blad och träd som redan växte på platsen. Och för att komma till borden var man tvungen att klättra upp på grenarna.

När man beställt tog det två timmar innan maten kom. Först var man tvungen att slå ihjäl ett lamm, sedan grillade man det på spett. Att det tog så lång tid gjorde absolut ingenting. Utsikten, lukterna och ljuden trollband mig. Och så fick man ju tid att samtala.

När lammet kom, balanserat på huvudet på en klättrande servitör, så var det i ett stycke. Sedan fick man samsas och slita ut köttet med fingrarna. Bestick fanns inte. Första gången vi var där hade Mining tagit med kviv och gaffel hemifrån för min räkning, men jag avböjde. Jag hade ingenting emot att äta med händerna.

Till skillnad från byggnader och liknande så tillät sektens tro att man hade en bil. Tur var väl det, för restaurangen låg väldigt avsides, även med kenyanska mått.

I baren fanns öl och sprit. Ölen lagrades i bäcken för att inte bli för varm. Överallt hade backpackers karvat in sina meddelanden. "Lucy and Mike was here 23.4.1973" Det sades att restaurangen var omnämnd i "Bacckpackers guide to the universe", någon slags bibel. Men jag vet inte, det kanske bara var en myt.

Häftigt ställe var det i alla fall.

(Bilden visar fegisbordet, det lägsta som hade brygga upp. Dom andra var svåra att fånga på bild. Dom var i högre träd och allt man såg nerifrån var löv och grenar.)

Spridda minnen 1

.


Ibbe var med mig en gång till. Inte för att det var absolut nödvändigt, utan för att det hade gått så bra första gången.

Men nu höll det på att gå riktigt illa.

Vägsträckan mellan JK Airport och Nairobbbery är beryktad för alla rån, våldtäkter och carjackings. Vi landade vid 8 på kvällen och det var mörkt. Nästa dag skulle vi fortsätta med flyget till Eldoret, men först måste vi övernatta på Hotel Millimani. Taxi alltså.

På vägen fick taxin motorstopp. Mitt ute i nowhere. Chauffören gick för att hämta hjälp. Så där satt jag i mörkret på Kenyas farligaste vägsträcka med min 6-årige son. Oroligt minst sagt. Men efter en halvtimme kom chauffören i en annan taxi, och vi överlevde. Sedan ville både den första och den andra taxichauffören ha betalt. Jag var så lättad att dom fick det.

I Eldoret hade vi kul. Jag hade med mig en trave Kalle Anka-tidningar som Ibbe kunde titta i. Han kunde bokstäverna innan. Under veckan lärde han sig själv att läsa genom att ljuda Kalle Anka.

Vi var hemma hos Francis, och Francis var hos oss. Ibbe visade honom hur man spelade Prince of Persia, och dom badade och hade kul tillsammans, fast dom fortfarande inte kunde prata med varandra. Fast Ibbe kunde ju lite swahili förstås. Hakuna matata.

När vi skulle åka hem var flygplanet överbokat. Så vi fick tillbringa en natt till på Hotel Millimani. Lördag kväll var det musik i trädgården, så det blev inte mycket sömn. På morgonen fick vi lämna rummet och sedan satt vi vid poolen hela dagen. Planet skulle inte gå förrän klockan 22, så det blev många timmar.

På dom timmarna lärde sig Ibbe att simma. Alldeles själv.

Sedan hade han bara två saker kvar att lära sig i livet. Cykla och åka rullskridskor. Men det fick han göra hemma.

Han var lätt att ha med sig, men jag hade insett att det kanske var lite för osäkert.

Sista frakten

.


4:e december 2007.

Kartongerna hade stått färdigpackade i min källare i 4 månader. Jag fick inte fram några pengar. Inte i Sverige, inte i Kenya.

Jag visste att det fanns skolor som ville ha, men med den nya ordningen hade dom inga stålar.

Vad skulle jag göra? Där kunde det ju inte stå och bli obsolet.

Min sajt macs-to-africa.info hade jag tagit ner ett halvår tidigare. På MacNytt hade jag meddelat mitt beslut att lägga av, och erbjudit min kunskap och mina kontakter ifall det fanns någon annan som ville ta upp manteln. Ett litet intresse fanns, men när jag började beskriva vad som krävdes i form av tid och utrymme så backade alla ur. Då hade jag inte ens hunnit börja berätta om det här med pengar.

Det fortsatte att komma erbjudanden av bara farten, men jag tackade nej till 98%. Men några hade jag i alla fall hämtat. MDD dubbelproppar t.ex.

Man ska sluta när man står på topp. Jag hade passerat toppen. Jag var trött, det var motigt och musiken hade börjat locka mer och mer. Jag hade inte varit i Kenya på över ett år.

Till slut, bara för att bli av med det, skickade jag iväg sändningen. Tömde bankkontot. 35.000:-. Meddelade William att grejerna var på väg, och att det var sista lasset. Drog en djup suck. Nu var det slut.

2.182 stycken

Tack och hej, leverpastej.

Sista resan

.



Det här skulle bli sista gången. Det förstod jag när jag kom fram.

Det fanns ingenting att göra. Allting fungerade. Ingen behövde fråga mig om någonting.

Man skjutsade runt mig lite grand. Jag gjorde återbesök på några skolor för att se hur det funkade. Barnen tittade inte ens upp från skärmarna när jag kom in. Man var helt koncentrerad på ett stapeldiagram i Excel eller på ett fontval i PageMaker.

Jag var naturligtvis glad, men också lite sentimental.

Nå, ska det här vara sista gången så ska jag i alla fall göra något minnesvärt av det.

Jag hade 40.000:- KSH i innestående lön. Det tog jag ut. Sedan satte jag igång planeringen.

Med vice hotelchefens hjälp hyrde jag en cirkus-trupp från Nairobi. Clowner och akrobaterr. Sedan gick jag till den nyöppnade stormarknaden USHUMI och köpte pappershattar, ballonger, godispåsar, leksaker, konfetti, bordsfyrverkerier och en massa annat.

Så bokade jag Sirikwas konferenssal. Beställde mat och förfriskningar för 25 personer. Alla som bodde i hus nr 9 i SOS-byn, dvs Francis och hans syskon och husmamma. Minings fru med barn. Gilbert med barn. T.o.m. George med barn.

Sicket tabberas det blev.

Utanför fönstren och i dörröppningarna stod människor och skrattade åt clownerna. Jag fattade ingenting, dom var roliga på swahili. Akrobaterna rev ner applåder som hördes ut till gatan. Jag streamade live hem till min familj i Motala i 4 minuter när Francis och hans syskon sjöng och dansade till Ibbes ära. Bara det kostade 800:- SKR. Snorbilligt eller svindyrt, beroende på vilken nationalitet man har.

Det var ansiktsmålning och lekar. Mat och dricka överflöd. Utdelning av godispåsar och presenter. Jag satte sprätt på varenda Shilling.

Det sista jag såg av Francis var när han satt baklänges på ett lastbilsflak som sakta gled iväg från Sirikwa. Jag såg i hans ögon att han förstod att detta var sista gången.

När han fyllde 16 fick han flytta till ett gruppboende utanför SOS-byn. När han fyller 18 så får han klara sig själv, och min sponsring av honom upphör.

Machjälten

.


MacWorld anordnade en omröstning. Vilken person har gjort mest för Mac i Sverige?

Jag vann. För att jag hade gjort mest för Mac i Kenya.

Jag blev ärligt talat mycket förvånad. Att jag kunde få en och annan röst kunde jag väl ha tänkt mig, men att jag ensam fick över 50%....

Själv röstade jag på Leif i Katrineholm och hans Mac-museum. Har ni varit där? Inte? Då har ni missat mycket nostalgi.

Jag var på Jysk när MacWorld ringde. Jag fick sätta mig ner på en snurrbar skrivbordsstol för 399:-. Driver Ni med mig?

Vi kom överens om att hon skulle ringa dagen efter för en riktig intervju. Kunde jag fixa några bilder? Dottern fick fotografera mig framför en iMac-affish. Det blev en rätt bra bild faktiskt.

Vi pratade i en timme. Hon var hemma med sjukt barn, så det blev en del avbrott i intervjun. Frånsett ett skrivfel och ett mindre sakfel fick hon väl med det mesta.

MacNytt slog också upp det stort. Corren var här. Dom bilderna blev också bra. Jag såg 10 år yngre ut än jag var. Det blev ett par uppslag i MacWorld. Gratulationerna strömmade in.

Men ärligt talat var jag trött. Det började bli motigt med ekonomin. Frakterna kostade mig själv mer och mer. Jag behövdes inte längre i Kenya. Gilbert och William klarade sig själva.Med bravur. Jag hade lyckats. Att media-skolan gick åt pipan var inte mitt fel.

Jag började ana att min tid snart var ute.