Machjälten

.


MacWorld anordnade en omröstning. Vilken person har gjort mest för Mac i Sverige?

Jag vann. För att jag hade gjort mest för Mac i Kenya.

Jag blev ärligt talat mycket förvånad. Att jag kunde få en och annan röst kunde jag väl ha tänkt mig, men att jag ensam fick över 50%....

Själv röstade jag på Leif i Katrineholm och hans Mac-museum. Har ni varit där? Inte? Då har ni missat mycket nostalgi.

Jag var på Jysk när MacWorld ringde. Jag fick sätta mig ner på en snurrbar skrivbordsstol för 399:-. Driver Ni med mig?

Vi kom överens om att hon skulle ringa dagen efter för en riktig intervju. Kunde jag fixa några bilder? Dottern fick fotografera mig framför en iMac-affish. Det blev en rätt bra bild faktiskt.

Vi pratade i en timme. Hon var hemma med sjukt barn, så det blev en del avbrott i intervjun. Frånsett ett skrivfel och ett mindre sakfel fick hon väl med det mesta.

MacNytt slog också upp det stort. Corren var här. Dom bilderna blev också bra. Jag såg 10 år yngre ut än jag var. Det blev ett par uppslag i MacWorld. Gratulationerna strömmade in.

Men ärligt talat var jag trött. Det började bli motigt med ekonomin. Frakterna kostade mig själv mer och mer. Jag behövdes inte längre i Kenya. Gilbert och William klarade sig själva.Med bravur. Jag hade lyckats. Att media-skolan gick åt pipan var inte mitt fel.

Jag började ana att min tid snart var ute.

GURU Media-school

.


Allt flöt. Saker fungerade. Folk lärde sig. Landet utvecklades.

Då fick jag en idé.

I Kenya fanns det IT-utbildning på Nairobis universitet. Sedan fanns det tusentals bluffmakare som sålde Wirus-support. Kompetensen var ungefär på samma nivå, eftersom inte ens lärarna på IT-fakulteten hade någon kompetens.

Mac-kompetens var ytterst sällsynt. Det fanns dom på Elite Computers i Nairobi, och så fanns det dom jag hade lärt upp i Eldoret.

Det fanns heller inga web-designers i landet. Det hade börjat dyka upp fungerande sajter, och företag började inse behovet av att presentera sig på nätet. Så antingen fick man köpa designen utomlands, eller så fick man anlita någon lokal asiatisk affärsman. Bägge alternativen var lika dyra och oftast dåliga. Det var MS-standard som gällde. Fungerar bara med Explorer osv.

Om man skulle ta och starta en media-skola, baserad på Macar. Är det möjligt?

Allting är möjligt om man bara ger sig fasen på det. Det tar bara lite tid. Men jag hade redan konceptet i huvudet. Ett års utbildning. Mac-baserat. När året är slut får studenten behålla den Mac han använt under året. Då har han både kunskap och verktyg för att kunna starta eget och försörja sig.

Mengech hjälpte mig med lokala kontakter. Hur gör jag? Här hemma använde jag MacNytts community. Kan någon ställa upp som föreläsare i Kenya? Oavlönad. Jag söker kompetens inom foto, film och webdesign.

Halleluja.

No problem. Jag kan åka ner i två veckor. Säg bara till när. Sa 40 personer.

I Kenya manövrerade jag mig fram. Guvernören och utbildningsministern fixade fram pengar till lärarlöner och lokal. Innan jag ens hade kommit så långt började ansökningarna strömma in. En årskurs var tänkt att ha 12 - 15 elever, jag hade redan 100 sökande. Vi jobbade med upplägg och innehåll. En rektorstjänst tillsattes innan ens skolan var byggd. Vi satte ett datum för skolstart. Vi började så smått titta på ansökningarna. Detta skulle bli en stor grej för Rift Valley, presidentens hembygd. (Jag var inte dummare än att jag insåg att det var en av orsakerna till att det gick så lätt)

Jag hade börjat kontakta alla som erbjudit sig att åka ner som gästföreläsare. Dom skulle köra sitt ämne stenhårt i 1 - 2 veckor, sedan skulle dom åka hem. Därefter skulle dom lokala lärarna och eleverna träna på det avsnittet i ett par veckor, och sedan skulle nästa gästföreläsare komma ner och köra sin grej.

Alla var entusiastiska. Mitt namn borgade för att det var seriöst, samtidigt var det ett äventyr som hägrade. Ingen betalning som sagt. Kan Du vecka 16?

Då hände det som jag förbisett. President Moi blev bortvald. President Kibaki blev invald.

Rift Valley var inte längre presidentens hembygd. Kibaki hade lovat fri skolgång till alla barn. Hela utbildningsbudgeten vändes upp och ner.

På en vecka var 2 års arbete förgäves. Media-rektorn fick sparken med omedelbar verkan. Ansökningshandlingarna slängdes. Skolan blev en prep-school.

NATURLIGTVIS ska man glädjas å de kenyanska barnens vägnar. Alla fick rätt och råd att gå i skolan. Att min Medie-skola aldrig blev av är klart synd, men hellre då denna reform.

Kibaki var kung i ett halvår. Sedan kröp korruptionen upp ur sina hålor igen. Den nya skolbudgeten innebar att skolorna inte längre hade några pengar för att köpa svenska Macar för 50 - 300:- stycket. Men det gjorde inte så mycket. Regeringen anslog 20.000.000:- SKR för att ALLA skolor skulle få datorer. Pengarna räckte till 1000 datorer. Och förmodligen 100 Mercedes. Dom flesta skolor såg inte röken av vare sig det ena eller det andrta.

Spik nummer 2.

Svensk-Colombianska föreningen

.


hade 200 medlemmar bara i Linköping. 4 av dom satt i mitt vardagsrum.

Man hade startat ett hjälp-projekt för gatubarn i Colombia. Samlat in pengar, startat skolor, delat ut mat. Nu behövde man datorer till skolorna. 200 stycken tyckte man lät lagom.

Kunde jag hjälpa till? Det var ju sååå behjärtansvärt, och nöden var ju såååå stor. Har ni varit i Kenya någon gång, undrade jag för mig själv.

Ja och nej. Datorer kunde jag fixa. Jag tackade ju redan nej till 90% av alla erbjudanden. Jag kunde också göra i ordning dom. Men jag kunde faan inte hämta dom.

Så vi gjorde en deal. Dom skulle hämta, jag skulle fixa, dom skulle få iväg dom.

Av dom 200 medlemmarna var det ingen som kunde ställa upp och åka till Stockholm. Efter 2 månader var det någon medlem som jobbade på en skyddad verkstad i Söderköping som fick Arbetsmarknadsverket att låna ut en lastbil och en chaufför för ändamålet.

Jag faxade över adresserna där Macarna kunde hämtas. Det var en reklambyrå och det var Spårvägsmuseet, min insamlingsplats för smådonationer.

Så väntade jag på bilen. Jag disponerade min svärmors utrymda lägenhet i Charlottenborg. Hon hade flyttat men lägenheten fanns kvar i ytterligare 2 månader. Det borde räcka för att få in och ut grejerna.

Bilen dröjde. Medan jag väntade fick jag först ett telefonsamtal, sedan ett annat. Det första var från reklambyrån. Dom var förbannade. Det var sista gången jag skulle få någonting från dom. Sedan ringde min vän på Spårvägsmuseet. Han var ännu mer förbannad. Aldrig mer han skulle ställa upp för mig. Och så ville han ha tillbaka sina Macar.

När bilen så kom så fick jag förklaringen. Chauffören man skickat hade hjärtfel, så han kunde inte bära. Han kunde inte ens bära in Macarna i lägenheten, det fick jag göra själv. Men han kunde stå och röka.

På reklambyrån hade han krävt att dom skulle bära ut allting till bilen. Själv hade han rökt. Sedan hade han åkt utan att ens säga tack. På spårvägsmuseet hade inte IT-chefen varit inne. Han hade rökt en stund, men sedan tappat tålamodet och lastat in själv. Han slutade ju vid 5 och måste vara hemma till dess. Så han hade tagit ALLT som fanns i rummet, Även de servrar som tillhörde spårvägsmuseet. Att en del var i gång och att det satt sladdar i dom brydde han sig inte om. Sedan körde han.

Han hade fått instruktioner från någon i föreningen om att först ta vägen om Linköping. Där skulle han lämna alla PowerBooks, eftersom några av medlemmarna skulle åka till Colombia nästa dag. Sedan var det då dags att ta en rökpaus i Motala. Skynda, jag måste vara hemma till 5.

- Är ni helt puckade i huvudet eller?

- Jo men vi tänkte att vi kunde ta med dom direkt eftersom vi skulle åka i morgon. Så att dom kommer igång och så sparar vi lite fraktpengar.

-Tror ni att dom Colombianska gatubarnen kan svenska? Dom där PowerBooksen har svenska system och svenska program.

-Ähum... det tänkte jag inte på.

Nästa dag fick jag i alla fall åka upp till Stockholm och lämna tillbaka spårvägsmuseets servrar. Dom var fortfarande förbannade.

Sedan tog det två månader innan någon av Svensk-Colombianska föreningens 200 medlemmar i Linköping hade årende till Motala och kunde ta med sig PowerBooksen till mig. Då hade lägenheten utrymts och Macarna stod åter i min källare. Först hade dom haft spanskt system, men sedan fick dom engelskt.

Jag bad vänföreningen dra åt helvete. Då hotade dom att stämma mig. Men har man en sådan attityd ska man fanimej inte ha några Macar. Det fanns gatubarn i Kenya också.

Det här, kära LiU, var den första RIKTIGA spiken, skulle det visa sig.

Attack

.


Jag promenerade alltid till sjukhuset på mornarna, efter att ha ätit frukost på Sirikwa. Även om jag sedan skulle ut på någon skola. Chauffören och bilen väntade på parkeringsplatsen. Det var skönt och satte fart på blodomloppet.

Ibland insisterade man på att hämta mig på hotellet på grund av "säkerhetsläget" och då kunde jag låta mig bli hämtad några dagar, men sedan återgick jag till promenaderna. Jag var dock inte så dum att jag gick samma väg varje dag. Ibland gick jag närmsta vägen, den över marknadsplatsen. Där kryllade det av folk från arla morgonstund. Ibland gick jag en omväg genom ett bostadsområde där det var närmast folktomt. Ibland gick jag vägen genom centrum där det var hektiskt och mycket trafik. Alla vägar hade sin tjusning och mycket att titta på.

Den här morgonen gick jag genom bostadsområdet. Jag hörde honom komma, men det tog några sekunder innan jag anade oråd. Fotstegen närmade sig hastigt. Jag vände mig om. I handen hade han en stor kniv.

I min ungdom hade jag tränat judo och aikido. När första barnet ramlade ner hade jag nått brunt bälte i judo och orange i aikido. Sedan blev det bara blöjbyten, och jag satte aldrig mera foten i en DOJO. Men lite fanns kvar i bakhuvudet.

Jag fick tag på hans handled, den han hade kniven i. Sedan knäade jag honom på armbågen. Armbågsleden bröts av bakvänt. Ljudet var otäckt. Han skrek, tappade kniven och så sprang han iväg, fortfarande vrålande av smärta. Jag följde inte efter. Gatan var fortfarande folktom. Ingen hade sett det. Jag tog upp kniven och fortsatte promenaden till sjukhuset. I entrén träffade jag en administratör från mellanskiktet. Vi hälsade och jag berättade vad som hänt och visade kniven. Det blev full aktivitet.

Mengech kom springande. Polisen ryckte ut. Alla sjukhus och kliniker inom en radie på 5 mil larmades. Leta efter en man som kan böja sin arm på bägge hållen.

Sedan spelade det ingen roll vad jag sade eller ville. Bilen kom till Sirikwa varje morgon för att hämta mig. Den kom en halvtimme tidigare till och med, så att jag inte skulle kunna smita. Det var bara att acceptera. Det var slut på promenaderna.

Expressen & Aftonbladet

.


Aftonbladet hade länge varit en donator. Man hade en ständigt pågående uppgradering på gång, och var och varannan gång jag var på hämtresa i Stockholm så fanns det 6-8 Macar att hämta från redaktionens förråd. Dock aldrig några tangentbord. Det var förbrukningsvara. Totalt blev det nog runt 250 Macar, utspritt över 8-9 år som kom därifrån.

Expressen hade en annan strategi. Man körde till det helt enkelt inte gick längre. Då bytte man ut rubbet på ett bräde.

-Vi har 310 st G4:or här. Vill Du ha dom?

Visst ville jag det, men kan jag få ta det i omgångar. Jag hade nu en Renault Ma(c)ster, men inte ens den svalde mer än 65 MDD i taget. och skärmarna var alla 22-tummare, lika tunga som stora. Så det blev 8 resor på 2 månader till Mariebergs-skrapan innan deras källare var tömd. Och min fylld. Som vanligt.

20 e-Macs

.


Sjukhuset blomstrade. Hela ekonomin och administrationen låg nu på Macar. Man kunde upprätta en budget och man kunde när som helst se hur man höll den. Man fick in patient-avgifter, man tog betalt för konsultationer. Dom anställda klarade av att hantera datorerna, men man var inte så smart att man kunde manipulera kontona. Det gick helt enkelt på räls.

William Sang hade blivit duktig. Han och en ny kille skötte Macarna utan att behöva mitt stöd. Fakulteten hade svängt över mot Wirus under ledning av IT-teknikern från Linköping. Mr Bii var bas och han hade hjälp av 4 inkompetenser. Dom försökte hålla liv i datorena på fakulteten. En ganska ojämn kamp trots att dom var fler och datorerna färre. LiU hade fått som dom ville.

20 nya e-Macs köptes in av sjukhuset på ett bräde. Det var dom första nya datorer man hade, och dom var köpta för egna pengar, inte biståndspengar. Tidigare hade DAILY NATION i Nairobi varit Elite Computers största kund. Tidningen var landets näst största Mac-installation med 600 datorer, och dom var köpta av egen kraft. Tidningen hade en upplaga som svenska tidningar bara kunde drömma om.

Jag hade besökt Elite Computers några gånger. Dom var generalagent och samtidigt enda återförsäljare av Macar i Kenya. Jag tyckte att dom borde öppna en branch i Eldoret som varande landets Mac-tätaste stad. Det ville dom inte. Jag förstod långt senare varför dom inte ville. Först trodde jag det var för att dom inte hade sålt en enda av dom Macar som fanns där, och att dom var sura för det. Jag tyckte att det i alla fall borde finnas en service-marknad som dom kunde profitera på, men dom tyckte fortfarande inte det.

Apple lämnade ett års garanti. Det var en unik företeelse. det fanns ingen garanti-lagstiftning i landet så det fanns ingen garanti på någonting egentligen. Detta resulterade i att många producenter bara skeppade sekunda produkter till Kenya. Man satte ett lite lägre pris, och när grejerna gick sönder efter en månad så ryckte man på axlarna. Det gällde datorer, bilar, mobiltelefoner, brödrostar allt. Mercerdes kunde vara generösa och lämna 3 månaders garanti till den som köpte en 280 cs, medan andra kanske hade 1 vecka. Bilmodellerna var oftast snik-versioner för att hålla ner priset. Inget värme-paket, ingen radio, ingen ljud-isolering i motorrummet, inga fack i dörrarna osv.

HP och Dell lämnade 1 månads garanti. Nokia likaså. Tulip och NoName lämnade inte ens en timme.

Elite Computer var inte intresserade av rent ekonomiska skäl. Firmans tekniker servade alla Macar som såldes i hela Kenya, och man utgick från Nairobi. Man debiterade "svenskt", men man avlönade teknikerna kenyanskt. Att ställa en trasig Mac på verkstads-disken kostade lika mycket där som i Linköping. 1.000:- SKR. Om den trasiga Macen befann sig i Eldoret skickade man iväg en tekniker med "Eldoret Express"-bussen på morgonen. Biljetten kostade 20:- SKR. Resan tog hela dagen. Sedan övernattade han på ett sjabbigt hotel för 20:- SKR. Fixade, reste hem. 20:- SKR till . Lönen för 2 dagars arbete var 100:- SKR. Elite debiterade kunden 1.500:-. Så varför skulle man ha en verkstad i Eldoret?

Macarna man sålde var till fullpris. Samma som överallt i världen. Tack vare växelkursen innebar det flera årslöner, även för välavlönade kenyaner. Så Elite Computers hade också ett datalab där Arkitekter kunde hyra in sig per timme för att göra sina ritningar. Det blev billigare än att köpa en egen.

Inte konstigt kanske att jag behandlades med vördnad.

Eldoret International Airport

.


var som sagt byggt för att President Moi hade ett residens i närheten. Resten kom på köpet. Ett litet 20-sitsigt plan gick fram och tillbaka mellan Nairobi och Eldoret 2 gånger om dagen. Ett större fraktplan landade en gång om dagen och tog med blommor till Europa. Så fanns det en hel del små enmotoriga plan som trafikerade flygplatsen, vanligtvis ägda av rika asiater, men också en och annan rik amerikansk missionär som tyckte att det behövdes en ny kyrka någonstans i närheten.

Att märka mitt bagage med ELD på Arlanda avråddes jag ifrån. Bättre då att hämta ut det på JKA International och sedan själv bära väskorna till inrikesterminalen, och checka in dom där.

En gång gjorde jag inte det, så jag fick köpa kalsonger i Eldoret. Efter 5 dagar kom väskan fram.

En gång skickade jag en mindre sändning, bara en pall, till Eldoret International. Tänkte att det var onödigt att sjukhuset skickade en bil till Nairobi för bara en pall.

Den kom inte fram alls. Efter ett år fick jag ut 14.000:- SKR på transportförsäkringen. Efter två år hittade man pallen på Kitale Airport, 10 mil från Eldoret. Där hade den stått hela tiden utan att någon brytt sig. Att bry sig betydde merarbete.

Efter WTC skärptes säkerheten på Eldoret International. På avgångshallen fanns två dörrar. En märkt IN, en märkt UT. Vid dörren märkt in stod det beväpnade vakter och visiterade alla. Det gick långsamt, så det blev kö. I stället för att vänta i kön valde då folk att gå in genom dörren märkt UT. Då slapp dom vänta, för där fanns inga vakter.

Sedan fick man lägga väskan på ett band, och så kom den ut på andra sidan. Jag lade märke till att dom som satt bakom maskinen inte tittade på något särskilt. Och eftersom jag är över 2 meter lång kunde jag kolla över den avskärmning som fanns bakom maskinen. Anledningen till att dom inte tittade på någonting särskilt var att det bara var bandet som fungerade. Bildskärmen var inte på.

När planet från Nairobi landade skulle väskorna lastas i och ur och planet tankas. Vid ett tillfälle steg piloten av planet och uppsökte ankomsthallens toalett. När han skulle återvända till planet blev han stoppad av en beväpnad vakt. Vakten hade skarpa instruktioner att inte låta någon utan boardingpass äntra planet. Passagerarna släpptes på, men inte piloten. Jag skrattade så att jag höll på att dö.

Efter 5-6 minuter upptäckte flygvärdinnan att piloten saknades och började leta. Hon hittade honom i avgångshallen, och sedan tog det 10 minuter innan hon övertalat vakten att, mot reglerna, släppa ombord piloten. Hade hon inte lyckats hade jag väl suttit kvar där än idag.

Flygsäkerhet är ju allvarliga saker.

(F.ö. är det strängeligen förbjudet att fotografera innanför stängslet som löper 2 km utanför själva flygplatsen. Så jag fick ta bilden med dold kamera, med risk för att åka in på 8 år.)

Doktoranden

.


Fabian Esamai var barnläkare. Han hade en stor växt på ena kinden, så stor att få såg honom i ögonen. Jag skulle förstått barn som blivit rädda för honom.

Men han var också sjukhusets trevligaste person. Hans uppfattning om folket i Linköping var jämförbar med min. Hans analys av min uteslutning ur Eldoret-gruppen var också identisk med min.

- Dom var rädda för dig eftersom dom inte kunde styra dig, och när dom fick pengar för datastödet så såg dom en möjlighet till en växande administration i Linköping.

Fabian Esamai var också den förste som verkligen såg potentialen när fakulteten fick sin internet-uppkoppling och han fick en Mac på sitt bord. Omedelbart satte han igång att forska, med sikte på att doktorera. Han var den förste som lärde sig StatView och EndNote, och han lärde sig Excel till fulländning. Fast ibland strulade det förstås.

Eftersom han var den mest avancerade Mac-användaren på fakulteten fanns det ofta ingen hjälp att få. Inte ens av Gilbert. Så han fick vänta på mig.

Det första jag gjorde första dagen jag kom ner var att gå in till honom och se över hans utrustning. Det sista jag gjorde sista dagen var att jag slank in och hörde om det var någonting mer han behövde hjälp med innan jag åkte hem.

Så kom den stora dagen. Doktorsavhandlingen var klar.

CEREBRAL MALARIA IN CHILDREN IN THE HIGHLANDS OF KENYA

I slutet av boken en förteckning över alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat honom. Många säkert ditsatta av ren artighet. Men allra sist stod i alla fall mitt namn.

Det är mig veterligen den enda doktorsavhandling där jag står omnämnd, så den av Fabian signerade boken är en kär ägodel. Jag har i alla fall haft en liten del i att Moi University, Faculty of Health Sciences fick sin första Doctor of medicine.

Jag var naturligtvis inte inbjuden till spektaklet i Linköping, Det var däremot den IT-tekniker från Linköping som inte hade med saken att göra. Men å andra sidan fick han inget signerat exemplar.