Världsbanken

.


hade alltså skänkt 30 datorer till Moi University. Dom kom i en container.

Vad Världsbanken inte hade tänkt på var att detta var Afrika.

En Professor utsågs att ansvara för datorena. Hans första åtgärd var att starta ett företag. Detta företag lade beslag på alla installationsskivor som medföljt. När sedan datorena placerats ut uppdagades det att ingen av dom fungerade. Det fanns inga system och inga program installerade.

Lyckligtvis kände professorn till ett företag som kunde hjälpa Universitetet med att fixa det problemet, fast det kostade ju en slant.

This was the kenyan way of doing things.

Lite knepigare var det dock med Macarna. Fastän det inte heller där fanns några installationsskivor bipackade, så fungerade dom. Det fanns både system och programvara. Problemet här var att ingen förstod sig på dom. Men fanns det inte en vit snubbe på fakulteten inne i stan som kunde hjälpa?

Det var så jäkla träligt. Allting på Main Campus var bara skit. Margaret Thatcher hade skickat pengar när universitetet byggdes. 2 byggnader skulle pengarna räcka till. Stora 4-våningshus med många salar. Byggandet lades ut på enteprenad. När pengarna tog slut så upphörde byggandet. Det var fyra år sedan. Så på var sida av huvudbyggnaden stod 2 hus-skelett och skämde hela området. Men det fanns en väldigt tjusig mässings-skylt att det var Thatcher som hade skänkt pengarna till byggandet.

This was the kenyan way of doing things.

Professorn stank. Inte bokstavligt, han var mycket proper, men han stank. Jag ville inte hjälpa till. Så jag kom med en ursäkt att jag tyvärr inte kunde koppla upp dom mot internet, det var något mjukvaruproblem, och så stack jag.

6 år senare stod dessa 10 Macar fortfarande oanvända i ett förråd på Main campus. Men jag hade i alla fall inte bidragit till professorns liv i lyx och överflöd.

ISDN

.


Moi Universitys huvudcampus utanför staden hade fått ISDN. Detta hade bekostats av Världsbanken, som också hade skänkt 30 datorer. 20 Wirus och 10 Macar.

ISDN via parabol var en enorm uppgradering, hastighetsmässigt, jämfört med net2000:s uppkoppling för hela staden. På sjukhuset hade man satt upp en mast som länkade till huvudcampus, så att man kunde dela på uppkopplingen. Man behöll dock abonnemanget på net2000 en bra tid framöver, för länken till huvudcampus fungerade bara när den ville, vilket i början inte var särskilt ofta. Men när den gjorde det, så gick det faktiskt att surfa. Om man inte hade bråttom vill säga.

Det här tarvade nya utbildnings-insatser. Hur man söker, vad man skriver, var man finner.

Direktionen satte upp ett anslag vid entrén,

"Mr Ulf Omar Henriksson from Linkoping Will give a lecture on the use of internet facility in the faculty at the faculty board room on monday at 4 PM"

The board room rymde kanske 30 pers. Vi fick snabbt flytta till aulan. Det kom kanske 400 personer, och vi kom inte igång förrän en timme senare. Många av dom som kom var inte ens från sjukhuset eller fakulteten. Det kom folk från hela staden, t.o.m. från net2000.

Det var tänkt att jag skulle visa på en uppkopplad Mac, men pga den hastiga flytten så gick inte det. Jag fick prata och använda svarta tavlan. Vi slutade vid 20:30.

Uppkopplingen var väldigt betydelsefull. Det innebar att läkarna kunde söka information på nätet. Det innebar också att det blev möjligt för Fabian Esamai att som förste man på fakulteten genomföra sin doktorsavhandling.

Bureau Veritas

.


Veritas kontor för Skandinavien låg i Köpenhamn. Jag skrev ett brev till dom och klagade på deras verksamhet i Kenya.

Då ringde en dansk och var otrevlig. Vem faan trodde jag att jag var som kunde anklaga Veritas för korruption och stöld. Jag trodde att jag var någon som kunde vara otrevlig tillbaka, så dansken slängde på luren i örat på mig.

Nästa sändning blev stående i tullen. Jag fick veta att man inte kunde släppa in den därför att man inte hade blivit förvarnad att den skulle komma. Jag måste skicka ett fax till Veritas kontor i Köpenhamn INNAN sändningen avgick, och få klartecken därifrån att jag kunde skicka. Sändningen måste därför returneras på min bekostnad. Vänligen skicka pengar för returfrakten.

Jasså ni jävlas med mig? OK.

Eftersom alla mina datorer var numrerade och förtecknade, visste jag exakt vilka som hade blivit uttagna för extensive testing. Så jag begärde in testresultaten. Med datum, datortyp och märkning. Skrivelsen skickade jag till Veritas i Nairobi, Köpenhamn och för säkerhets skull också till Amsterdam, som var någon slags Europa-kontor. Det rörde sig om sammanlagt 16 Macar.

Några dagar senare började det komma blanka fax till mig mitt i natten från ett hemligt nummer i Danmark. Jag började också få fax på min mobiltelefon ett par gånger om dagen, 5 dagar i veckan. Telefonen kunde inte ta emot fax, och jag kunde inte se att det var ett fax, men om jag svarade så debiterades min telefon. Snart lärde jag mig ungefär när det ringde, så jag slutade svara och lät det ringa ut. Om jag inte svarade gjorde faxen i Danmark två försök till i tät följd.

Till slut ringde jag till kontoret i Amsterdam och fick prata med någon. Den personen kanske var ärlig, men hans kenyanska medarbetare kom från en annan kultur. Visste egentligen Veritas vita platschef i Nairobi vad hans kenyanska medarbetare höll på med. Och vad i helvete hade man för sig på Veritas i Köpenhamn.

Jag fick återigen faxa över alla uppgifter med fraktdatum m.m. Så gick det några veckor. Jag fick veta att Mengech hade fått ett samtal från tullen på JKA. Kom och hämta era datorer.

Från den dagen försvann inte en enda dator. Hur många personer som försvann från Veritas vet jag inte, men jag antar att det var några stycken.

Millenium-buggen

.


spökade över hela världen. Så och i Kenya.

Nu backar jag lite i tiden, för det här är en sidohistoria,

I tidningarna kunde man läsa att flygplan skulle störta, databaser skulle krascha, hissar skulle stanna och samhället skulle upphöra att fungera. Det här var ju ingenting som oroade mig, jag var ju Macare, och det var ju Macar jag skeppade.

Vad milleniumbuggen egentligen var var det inte många som förstod i Eldoret. Jag minns att det var en asiat som pratade med mog på Sirikwa som hävdade att det var en fake. Han hade en kalender i sin Pc, och i den kalendern hade han fört in en post för år 2001, och datorn hade inte exploderat.

Jag å min sida brukade skämta om att det enda som var millenium-säkert var mina Macar och hissarna på Hotel Sirikwa.
-Det finns väl inga hissar på Sirikwa.
-Nä just det.

Även Kenyanska staten var oroad. Dels anade man kanske att man riskerade att bli avstjälpningsplats för all världens odugliga datorer, dels att man i möjligaste mån ville undvika att det skulle bli problem i samhället som så sakteliga höll på att bli datoriserat.

Lösningen var att man köpte en tjänst från världens största företag i kvalitetskontrolls-branchen, Veritas. Allt gods som kom in i landet måste ha ett certifikat att det var millenium-kompatibelt. Fanns inget certifikat vid införseln så måste det få ett sådant av Veritas.

Hur detta certifikat skulle vara utformat sades det ingenting om, det hade man inte tänkt på, så det var upp till godtycke.

Varje sändning från mig fr.o.m. 1998 åtföljdes därför av ett certifikat, utfärdat av CEO Omar Henriksson, GURU MacSupport, Motala, Sweden, där jag intygade att detta var Macintosh-datorer och att dom som sådana inte var påverkade av millenium-buggen. Man borde tycka att ett sådant stort företag skulle ha kompetensen att veta detta, men så var inte fallet. Alla kartonger öppnades av Veritas i tullen, vilket sinkade införseln med flera dagar. Dessutom lade man på en avgift utöver tullen (som var 5% på det värde jag hade angett i frakt-dokumenten) som mottagaren fick betala innan det kunde hämtas ut. Dels tog man en dator ur varje sändning för "extensive testing"

Detta var helt solklart ett korruptionsärende. Om man tog ett ex av allting som passerade tullen och inte lämnade tillbaka det, så hade man ganska snart ett ansenligt lager av allting liggande någonstans.

Detta var "The kenyan way". Kenyanerna själva reagerade inte. Så var det överallt. Om sjukhuset rekvirerade 100 ampuller morfin från centralapoteket i Nairobi så kom det 50. Men på fakturan och fraktsedeln stod det 100. Det var bara att betala. Bråkade man så fick man ingen morfin alls i fortsättningen.

Men jag kunde inte tåla det här. Så jag gick till attack mot Veritas.

Skolorna

.


skulle bli min nästa målgrupp. Mengech hade ju skickat dom första kompakt-Macarna till en skola där han var styrelseordförande, och det hade i sin tur triggat en mängd frågor från andra skolor i och omkring staden. Hittills hade jag avböjt eftersom jag i grunden jobbade med SIDA-pengar, men jag hade i alla fall antecknat de skolor som hade hört av sig. Det var en lista på 121 skolor, allt ifrån secondary-schools till high-schools.

Eftersom inflödet var stort skulle det inte bli några problem att få ihop tillräckligt med Macar, bara jag fick tid på mig och orkade. Men det skulle kunna bli problem med finansieringen. Frakterna skulle ju inte längre betalas med SIDA-pengar.

Mengech löste det problemet. I stället för att dom nya Macarna gick direkt till skolorna, så gick dom via sjukhuset. Han lade beslag på dom allra bästa, bytte ut dom mot dom näst bästa, och så distribuerades dom ut till skolorna. Det var fortfarande fullt kompetenta Macar, körande system 9.1. Kanske lite långsamma, men man har inte så bråttom i Kenya.

Kapsabet var en liten stad några mil från Eldoret. Det var milt sagt en skolstad. Hela samhället, och de flesta innevånarna, var knutna till olika boarding-schools. Det fanns över 30 st skolor på olika nivåer. En del var fina och dyra, en del var lite mindre fina och billigare. Alla som gick där var betalande elever, och alla kenyaner som hade råd skickade sina barn till Kapsabet. Till och med Mr Bii hade gått där när han var liten.

Men hur fina och dyra dom än var så var det ingen som hade några datorer. Förrän nu.

Upplägget blev också lite annorlunda för min del. När Macarna var på plats så samlade vi alla lärare på en av skolorna, och så körde jag en tredagarsutbildning för dom. Gilbert var också med och hjälpte till. När jag var färdig med en skola tog han över supporten och jag vände focus mot nästa skola.

Lärarna i sin tur undervisade sedan barnen med utgångspunkt från vad dom hade lärt sig av mig. Det gick väl lite knackigt i början, men efter en tid så rullade det i de flesta fall på rätt bra.

Mengech lät mig också disponera en lastbil från sjukhuset som såg till att kartongerna kom fram. Han skickade också med ett par gubbar som hjälpte till att packa upp och placera ut grejerna. Efter några uppdrag så blev dom också nästan självgående. Jag behövde inte förklara allting, som att tangentbordet skulle placera framför CPUn, och att sladden skulle in i det hålet.

Det här var nästan roligare än sjukhuset, och roligare skulle det bli. När alla skolor i Kapsabet hade fått datorer, så började den verkliga utmaningen.

Hur fixar man ett datalab med internetuppkoppling på en skola som varken har elektricitet, telefon, eller ens väg fram till skolan.

Det går. Om man bara ger sig fanken på det.

McDonalds

.


Vid den här tiden var mina barn fortfarande små. Deras favoritställe på stán var McDonalds, för där fick man en leksak.

Det hade blivit ganska många leksaker med tiden. Leksaker som var roliga i några minuter. Men så en dag fick jag en idé. Jag hade slut på frigulit-strössel, och av en händelse föll min blick på en mjuk Nalle Puh från McDonalds.

Jag hade gjort ett par besök "i tjänsten" på sjukhusets barnavdelning, och det var ingen rolig syn. 4 barn i varje säng, skitigt, dunkelt och i total avsaknad av allt som kunde peka på att här fanns sjuka barn. Förutom själva barnen då.

Idé. Varför inte använda Nalle Puh som pack-strössel i kartongerna. Varför inte lägga i alla andra avlagda leksaker som barnen hade i kartongerna. Varför inte tigga ihop mera leksaker av vänner och bekanta. Och varför inte sedan dela ut alla dessa leksaker till de sjuka barnen i Eldoret.

Sagt och gjort. Här skulle inte bara skeppas Macar, här skulle skeppas leksaker också.

När sändningen hade packats upp, strösslet var ihopsopat och dagen närmade sig sitt slut, hade jag en hel flyttkartong full med leksaker. I morgon skulle jag gå över till barnavdelningen och dela ut lite glädje till barnen.

Följande dag fanns inte en enda leksak kvar i kartongen. Den var tom. Vad ända in i helvete...

Efter några dagar hade jag bilden klar för mig. Ryktet om leksakerna och kartongen hade under dagen spridit sig i administrationsbyggnaden. När jag hade gått, så kom i stället sekreterare, doktorer och professorer och plockade med sig 2 - 3 leksaker till SINA barn. 2 - 3 var väl inte så farligt, men när 50 pers fick samma idé...

När jag som vanligt var hemma hos Mining på hans terass, dagen före hemresan, lade jag märke till att hans barn hade märkligt bekanta leksaker. Jag sa ingenting, men jag tänkte; Även Du min Brutus...

I fortsättningen packade jag leksakerna i en särskild kartong och satte jäkligt mycket packtejp runt den. Dom sjuka barnen fick till slut leksaker, men det dröjde ett par månader.

Professor of Health Information Technology

.


Jag bad om råd i Eldoret-gruppen i Linköping. Måste man ha frack eller räckte det med kostym. Vad skulle talet innehålla? Vad måste jag i övrigt tänka på?

Man, dom var ju professorer nästan allihopa. Vilka kunde vara lämpligare att fråga än dom?

Under senaste vistelsen i Eldoret hade The Chanseler låtit meddela att han tänkte utnämna mig till professor vid Moi University, Faculty of Health Sciences. Detta som ett bevis på den uppskattning och respekt dom hade för det jag hade uträttat.

Först trodde jag att det bara var snack, men Dr Minig fick mig att fatta att det var allvar. Hedersdoktorer visste jag ju att det fanns på de flesta universitet, men här klippte man till rejält. Professor direkt.

Reaktionen i Eldoret-gruppen kom först när mötet var slut och jag hade åkt hem. Telefonerna gick antagligen varma, och tårna, kinderna och nästippen ömmade rejält. Vilken fräckhet. Vilken blasfemi. Vilken skandal. Herregud, han är ju inte ens akademiker. Han är ju inte ens en av oss. Han ska inte komma här och komma...

Så föll det sig att jag, Ulf Omar Henriksson, blev Professor of Health Information Technology vid Moi University i Kenya. Så föll det sig att jag också kom in i rullorna som löntagare vid fakulteten, vilket jag dock inte förstod förrän 2 år senare. Varje gång jag var på plats, och det var ganska ofta numera, så hade jag en lön på 3.200:- per månad.

Jag hade bara kostym. Jag höll ett ganska bra tal. Jag drack champagne. Jag minglade. Partyt slutade vid 21.

Nästa dag fixade jag en skrivare som hade hängt sig.

Så föll det sig också att jag aldrig mer blev kallad till Eldoret-gruppens möten i Linköping.

Sista spiken. Trodde dom. Men det var bara början på en ännu större uppgift.

Det kom ett telefonsamtal

.


Det var informationschefen på ATG. Man hade bestämt sig att gå över till Wirus efter att ha kört Mac i flera år. Han hade läst ett reportage i LAND, och undrade ifall jag fortfarande höll på?

-Jodå visst gjorde jag det. Jag kan hämta nästa vecka om det går bra?

-Det är lite mycket.

-Inga problem, jag kan koppla på en släpvagn.

-Ah Du, jag kommer ner med dom i stället.

Det var något nytt. Donatorn levererar själv. Hoppas det är början på en trend.

För säkerhets skull hade jag bett Krister att komma hem, så att jag kunde få bärhjälp. Och så kom dom då, Macarna från ATG. Med en långtadare, körd av informationschefen själv.

Herregud. Dom stod på pallar. Det gick in 22 st pallar i garaget. Sedan fick vi lasta av pallarna och börja bära ner i källaren. Vi fyllde gillestugan också. Vi bar och bar till solen gick ner, Krister och jag.

Och det var inte vad skit som helst heller. Beslutet att gå över till Wirus hade tydligen kommit plötsligt på ATG, för en del av maskinerna var inte ens ett år. Och det var laserskrivare, 50 toners, hubbar, kameror, brännare, externa hårddiskar, servrar, ja i princip allt.

När jag några dagar senare hade räknat igenom allt kom jag fram till 320 Macar. Ingen äldre än 4 år och en del faktiskt nyare än vad jag hade själv. DET kallar jag en donation.

Jag kunde inte köra in bilen i garaget på ett halvår. Så lång tid tog det innan jag hade fått iväg alltihopa, trots att jag jobbade nästan dygnet runt i flera månader med att gå igenom allting och installera mina kenya-program.

Och jag som aldrig i hela mitt liv har spelat på hästar.