Blåst

.


Väldigt många, både i Linköping och i Eldoret, var med i Rotary. På Sirikwa hölls kvällsmöten varje måndag, Ofta var där även missionärer av många nationaliteter. Det är säkert ett cool brödraskap, men ingenting som lockade mig.

I alla fall fick jag ett mail från Rumänien. En man som kallade sig Professor Constigt Namn, och sade sig känna både David Lewis och Simeon Mining, ville ha 200 Macar till ett skolprojekt för Rumänska gatubarn som Rotary i Rumänien låg bakom. Han kunde stå för frakten.

Eftersom jag hade svårt att hinna leverera i samma takt som det flöt in, så hade jag vid detta tillfälle ett ganska stort lager. Att bli av med 200 utan att behöva tänka på fraktkostnaden tilltalade mig. Ändamålet var behjärtansvärt och Rotary hade ju ett gott renome. Så jag sa ja.

Grejerna gjordes i ordning, och så kom det en Rumänsk långtradare och hämtade pallarna.

Det var det sista jag hörde av det projektet. Mailadressen upphörde att fungera följande dag. Efterforskningar med hjälp av Rotaryaner gav vid handen att det inte existerade någon Professor Constigt Namn i Rumänska Rotarys Rullor. Inte heller pågick det något projekt för gatubarn.

Jag undrar var dom hamnade. Kanske var det Securitate som behövde uppgradera.

Internationell subversiv verksamhet

hann jag också med.


Mitt i den här smeten hände något märkligt. Jag blev kontaktad av Kommunistisk Ungdom. Även dom hade hört talas om mig. Dom ville ha hjälp med 12 st bra Macar till ett tidningsprojekt för indianer i Peru.

Jag talar inte ett ord spanska. Jag visste ingenting om Peru. Klart att jag sa ja.

12 st Macar och 12 st 22"-skärmar packades ner. Enligt uppgift var det allt som behövdes. Installerat var också PageMaker. Ingenting annat. Skulle heller inte vara någonting annat.

KU betalade frakten och min biljett. På flygplatsen i Lima hämtades jag av en person som inte kunde ett ord engelska. Även här var det LandRover som gällde. Vi åkte hela natten, till inte ens LandRovern kunde ta sig fram längre. Sedan blev det åsna. Jag tyckte synd om kräket, för jag är ganska tung. Men den gnetade på, och efter ett par timmar kom vi fram till en liten by. Då hade jag inte sovit på 30 timmar. Det syntes nog, för jag fick en madrass att lägga mig på. Jag slocknade direkt.

Nästa morgon inledde jag och två män till, som inte heller dom kunde engelska, en promenad på cirka 2 timmar. Och så plötsligt var jag framme. Och där, inne i skogen, var mina Macar. Och det fanns också en engelsktalande person.

Tanken hade varit att jag skulle lära indianerna att använda Mac och PageMaker. Jag tror inte att KU hade riktigt koll på läget, för tidningsproduktionen var redan i gång. Ett dieseldrivet elverk försörjde Macarna och en tryckpress, stor som en Volvo 240. Hur dom hade fått dit den övergick mitt förstånd. Och så var det rullarna med papper. varje rulle vägde kanske 200 kilo. Det såg ut att vara minst 100 i lager.

Inga indianer behövde lära sig någonting om någonting, så efter en övernattning vände jag åter till byn. Det var kyligt där ute i skogen. Bättre då att sova i ett riktigt hus. Jag stannade kvar i byn ett par dagar utan att göra annat än att ströva runt. Andra dagen kom en polispatrull till byn, och jag blev petad med en bajonett mellan revbenen. Dom trodde jag var amerikan, men jag kunde visa mitt svenska pass. Då struntade dom i mig. Men först skrek dom en massa saker som jag inte fattade ett dyft av. Jag var ganska skakad.

Jag blev hämtad nästa dag av samme man som hade följt mig dit. Omvänd resa till flygplatsen i Lima. Jag var glad att jag kom därifrån. Jag hade inte känt mig komfortabel en enda timma under min veckolånga vistelse. Inte heller hade jag kunnat duscha eller bruka toalettpapper. Här körde man med blad. Säkert miljövänligt av bara helvete, men dom sprack hela tiden.

Senare fick jag veta att 4 månader senare hade militären hittat redaktionen i skogen och slagit sönder allting. Macar, tryckpress, rubbet. Sedan tände dom eld på resterna. Dom indianska journalisterna hade kommit undan, och snart var tidningen ute igen, nu med annan utgivningsort.

Jag var glad att jag inte blev tillfrågad om att resa dit igen. Jag hade blånekat.

Finansieringen var ett problem

.


Sjukhuset behövde inte längre byta upp sig hela tiden, och skolorna hade begränsade resurser. SIDAs pengar användes numera till att avlöna svenska IT-tekniker, och det som blev över hade man bestämt skulle användas för inköp lokalt. Tanken var väl god i teorin, men datorer i Kenya var faktiskt dyrare än i Sverige på grund av en mycket taskig växelkurs. Dessutom översvämmades marknaden av noname Pcs som gick sönder efter en månad. Garanti var ett okänt begrepp i landet, och reservdelar var dyrare än en ny dator. Så i stället för 10 begagnade Macars frakt betalade SIDA för 1 Tulip PC som höll i en månad. Hans Rosling skulle nog inte varit så entusiastisk.

Resterande pengar försökte jag tigga ihop här hemma. Det gick knackigt. Så jag började att samla in mobiltelefoner och PDAs också. Kenya hade just fått ett fungerande mobilnät. Fungerande till skillnad från det fasta nätet. Suget efter telefoner var enormt, för i Kenya var operatörernas strategi omvänd. Svindyra telefoner och snorbilliga samtal.

Här fanns alltså en marknad. Mina mobiler såldes till vanliga kenyaner för en billig penning, och hundratals Palm Pilot såldes till välbeställda asiater och kenyaner för en lite mindre billig penning. Men det räckte inte riktigt ända fram. Inför varje frakt fattades det nästan alltid 5 - 8.000:-, och dom var det bara att hosta upp själv. Annars blev det Mac-stockning hemma i Henrikssons källare.

Mengech ställde ända till slutet sjukhusets lastbil, lokaler och personal till förfogande. Även om sändningen inte innehöll någonting som skulle dit. Han skötte tulldeklarationerna och han såg till att pallarna hämtades på Jomo Kenyatta Airport. Han lät sina tekniker och hjälpredor packa upp sändningarna på sjukhuset, och han såg till att dom kördes ut till skolorna. Där gjorde man halt tills jag kom, och så åkte jag ut med ett par gubbar och oftast Gilbert och satte upp installationen. Utan denna hjälp från Mengech hade projektet kollapsat i sin linda.

Kyrkor, Rotary och Lions hade jag fäst stort hopp vid när det gällde bidrag till frakterna. Det kunde jag glömma. Projekt som inte utfördes i deras namn var man inte intresserade av, hur ömmande dom än var. Jag försökte också få olika former av statligt bistånd. För det mesta föll det på att jag inte var en organisation, jag var bara EN människa. Eller så föll det på att den som satt på pengarna krävde att få inflytande över vad och vart det skulle skickas. En myndighet krävde också att jag skulle skicka Wirus-datorer för att följa "internationell standard på området". Om jag gjorde det kunde man bidra med 300.000:- SKR per år.

Ta er i brasan. Var la jag nu min plånbok...

Lesson learned

.


Det här gick inte. Mengech fick kalla till ett möte.

Rift Valley Polytechnic hade fått 20 Macar och ett par laserskrivare. Dom var uppkopplade till nätet, och eftersom det var en teknisk skola och Gilbert fanns så förväntade jag mig att det skulle fungera rätt bra.

Tre veckor senare fick jag ett e-mail; Skrivarpappret slut. Skicka mer.

Allt som var gratis hade inget värde. Gick saker sönder väntade man till jag kom. Under tiden stod det stilla.

92 rektorer kallades till sjukhuset. Nu skulle det bli andra bullar. Mitt budskap var:

1: Upprätta en budget för datorerna. Liten eller stor efter förmåga. Den skulle täcka förbrukningsmaterial och Gilberts konsultarvoden om så erfodrades.

2: I fortsättningen ska alla skolor efter förmåga betala för frakten. 5 - 30%, beroende på vad man hade råd med. Frakten för en dator låg på cirka 1.000:- SKR stycket, inklusive bildskärm och en skrivare på var 8:e Mac. Dom fattigaste skolorna skulle alltså betala 50:- SKR per Mac, dom rikaste 300:-

3: Alla skolor skulle skriva ett avtal om att ingenting fick avyttras de första 24 månaderna.

4: Jag å min sida bestämde hur många Macar varje skola skulle få. Grundat på erfarenhet hade jag bestämt att det skulle bli 16 st och 3-4 skrivare. 1 Mac skulle disponeras av rektorn. Det var en eftergift mot status-kulturen. 4 Macar skulle disponeras av lärarna gemensamt, och 10 Macar skulle disponeras av eleverna. Dessutom skulle varje skola få en PowerBook som disponerades av alla, även elever, för t.ex. fältarbete. Ingen skulle få mer, men det var fritt att välja mindre ifall man inte hade råd.

När detta infördes var det som att vända på en hand. Allt fick ett värde och vårdades ömt. Det som inte vårdades kostade pengar att fixa. Gilberts inkomster sjönk.

Jag har pratat med många andra biståndsarbetare om detta fenomen. Alla har varit samstämmiga. Ge inte bort någonting. Sen må det vara datorer eller hela hus. Allt som är gratis har inget värde. Det man betalat för har stort värde.

Hororna

.


fanns överallt. Hotel Sirikwa var arbetsplats för många. En del var heltidsproffs, en del kände man igen som sjuksköterskor och sekreterare från sjukhuset.

Jag nämnde det för Mining, och han svarade lakoniskt att lönen sjukhuset betalde inte var speciellt stor. Barnaskaran där hemma var det dock ofta.

Vit man rik man och kåt man. Satte man sig vid ett bord i restaurangen för att i enskildhet inta ett kvällsmål tog det inte många minuter innan man hade en dam som sällskap. Jag var alltid avvisande och körde bort dom, även om jag hade träffat dom på sjukhuset och visste vad dom hette. Ibland blev det till och med så irriterande att jag sade till kyparna att hålla dom borta från mig. Förmodligen hade kyparna procent på intäkterna för att dom tillät tjejerna att arbeta vid borden, men sade man ifrån så höll dom rent runt mitt bord. I alla fall den kvällen.

En söndag tog jag med mig min PowerBook och satte mig vid ett bord i skuggan vid poolen. Det tog inte lång tid innan jag hade sällskap.

-Cant you see Im busy? I have work to do.

Hon bad om ursäkt och avlägsnade sig. Två timmar senare reste jag mig upp för att gå upp på rummet. Då hörde jag bakom mig;

-Are you finished now darling?

Jag måste säga att jag beundrade hennes tålamod och uthållighet. Hon hade suttit bakom mig hela tiden och väntat på att jag skulle bli tillgänglig för bizniz. Jag kunde inte låta bli att skratta.

En kväll flög fan i mig, och jag svarde ja på frågan om stolen var ledig. Men jag blev besviken. Ingen finess alls.

-And so, what is your story?

Här skulle jag väl svarat att min fru inte förstod mig, att hon jämt hade huvudvärk när jag ville, eller någonting annat. Men jag hade ingen story. Då ville hon bli bjuden på en drink. Jag nekade. Då frågade hon om jag inte tyckte att hon var söt. Jovars. Till slut, när hon insåg att kvällen inte var i hamn, så visade han lite solidaritet mot sina systrar.

-Would you rather have one of them, sade hon och pekade mot ett bord där det satt tre andra fruntimmer.

-Please leave sa jag och vinkade till mig servitören.

En stund senare kom en ung man fram till bordet och frågade om jag kunde bjuda honom på en Tuskar.

Varje gång

.


jag var på sjukhuset så ägnade jag en hel dag åt att kontrollräkna Macarna. Detta hade ett syfte, nämligen att ingenting skulle försvinna. Om det gjorde det hade jag gjort klart för alla att mitt arbete och mina besök skulle upphöra med omedelbar verkan.

Ty så var den krassa verkligheten. Nästan alla var tjuvar på ett eller annat sätt.

Vägen mellan staden och den by där SOS-byn låg skulle asfalteras. Det behövdes verkligen, för potthålen kunde gömma elefanter. Arbetet lades ut på enteprenad. När det var klart kom en inspektör från kommunen och godkände jobbet och pengarna betalades ut. Det var bara det att asfalten sträckte sig precis över det första backkrönet, alltså så långt man kunde se om man stod vid vägens början. Efter backkrönet var potthålen lika stora som förut. Enteprenören tjänade en hacka, inspektören som kontrollerat jobbet likaså. Alla kände till fusket, men det var lönlöst att anmäla. This was the kenyan way.

Mengech kunde ge Mr Bii en rekvisition för att kunna bjuda mig på lunch på stan på fakultetens bekostnad. När jag satt mig vid bordet så var jag plötsligt omgiven av 20 personer som jag aldrig hade sett förut. Alla åt och drack och var trevliga, och sedan signerade Bii notan och överlämnade rekvisitionen. This was the kenyan way.

Jag blev hämtad av George på flygplatsen i Nairobi. På vägen stannade vi vid en vägrestaurang, och jag talade om för George att jag skulle stå för notan. Beställ in vad du vill ha. Kocken slog ihjäl ett lamm, och så blev ytterligare 7 man proppmätta. Jag tror inte ens att George kände dom, för det här var fortfarande 10 mil från Eldoret, men har man en omåttligt rik vit man med sig som står för notan så varför inte låta några medmänniskor få äta sig mätta. This was the kenyan way.

Bli personlig med en kypare, portier eller chaufför, och han ber dig skamlöst att ta med dig någonting nice, en kamera t.ex, nästa gång du kommer till Eldoret. This was the kenyan way.

Utan kontrollräkning hade nog hela installationen fått fötter. But that was the way of the Swede.

Nobody wants to buy this crap

.


Nästa gång jag blev visiterad i tullen hade jag med mig 20 st Mac-möss i resväskan. Det hade kommit till min känndeom att det fattades möss lite här och där, så jag slängde i sista stund ner ett par nävar i väskan innan jag gav mig av.

Aha! En smugglare av datamöss. Vilket kap.

Jag blev tagen åt sidan och satt i ett låst rum. Nu gällde det att värdera mitt smugglingsförsök så att man kunde bestämma införselavgiften. För att kunna göra detta så rekvirerade man tullverkets dataexpert, och efter ett par timmar så anlände han.

Är man en höjdare i tullverket så bär man en stav med försilvrat huvud. Staven håller man på brittiskt officersvis inklämd i höger armhåla så att den pekar rakt upp. En försilvrad fallos-symbol m.a.o.

"Experten" synade kapet. Petade lite på mössen med staven. Så avgav han sitt yttrande.

Hah. You are a fool. These mices have only one button. They are useless. Nobody want to buy this crap here in Kenya. Do you think we are stupid?

Så släpptes jag utan att behöva betala någonting, och mössen fick jag ta med mig.

No I dont think you are stupid. I KNOW it.

Här hemma

.


började jag bli en kändis i datakretsar. Det dök upp artiklar även i Pc-tidningar och i Dagens Nyheter skrev någon en krönika om min mission. Svenska Dagbladet förärade mig med en "Dagens teckning" med anledning av att jag hade blivit professor av dataskrot.

Alla försök att få Apple Sverige att stötta mig misslyckades dock totalt. Man var inte intresserad av annat än att sälja nya Macar. Att detta på sikt kunde innebära ökad försäljning av Macar i Afrika brydde man sig inte om. Inte heller att jag dränerade begagnat-marknaden i Sverige, vilket i sin tur borde stimulera ny-inköp här, insåg man. Det var m.a.o. helt kört på den fronten.

SOS barnby hade ett fotbollslag som spelade mot andra skolor i staden. Barnbyns lag, där Francis spelade med, var det enda laget som spelade barfota. Man hade inte råd att köpa fotbollsskor. Men eftersom jag själv hade en son i samma ålder som spelade för LSW, så visste jag att jag och alla andra föräldrar med barn i den åldern måste köpa nys fotbolls-skor varje år pga växande fötter. Det måste således finnas en massa urvuxna fotbolls.skor i Motala.

Ett antagande som visade sig rätt. Så snart hade jag bipackat 60 par skor i barnstorlek plus en massa dräkter i LSWs färger som skickades till Francis och hans vänner.

En reklambyrå i Stockholm köptes upp av en större byrå. Man var inte intresserade av varken personal eller utrustning, bara kunderna, så Krister och jag åkte upp med varsin hyrd skåpbil med släp som vi fyllde. Det var faxar, skrivare, kopiatorer, servrar, kablar, toners, ritplattor, overheads, mikrovågsugnar, mobiltelefoner, PDAs, skrivarpapper, eldosor, Gud vet allt. Det var naturligtvis också en hel del Macar, portabla och desktops, till och med några Wirus-datorer. Vi bar i princip iväg en hel reklambyrå.

Varje år åkte 12 läkar- och sjuksköterskestuderande ner till Eldoret för att studera situationen under en månad. Kenyanska studenter kom till Linköping i lika stor omfattning. Dessa studenter blev mina "carriers" för att slippa tullen. Alla fick ta med sig en PowerBook i bagaget som personlig tillhörighet, och när dom var framme i Eldoret så fick dom lämna ifrån sig datorerna för vidare distribution.

Vid en av dessa resor var jag med samtidigt. Då hade flygförbindelsen mellan Nairobi och Eldoret kommit igång så man slapp åka LandRover. När vi kom in i ankomsthallen kom flygplatschefen framrusande.

- Welcome back Professor Henriksson. Nice to see you again. Hope you will have a nice visit. Bla bla bla...

Studenterna spärrade upp ögonen. Vem är han egentligen den där drasuten. Sa han inte att han var en avdankad IVA-syrra? Efter en dag i Eldoret så hade dom bilden klar för sig.

Vid ett annat tillfälle hade jag 4 PowerBooks i bagaget. Mina väskor hade aldrig öppnats tidigare, men denna dag fick man ett infall.

-Vafalls? Försöker ni smuggla datorer. Dom här måste vi ta i beslag.

Nu hör det till saken att dom här PowerBooksen var personifierade. På undersidan hade jag med tushpenna märkt dom med namnet på de professorer som de var ämnade för. Den nedersta PBn var märkt Prof Haroun arap Mengech.

Nu hör det till saken att presidenten hette Daniel arap Moi. "arap" var ett tilläggsord i namnet som bara brukades av dom allra förnämsta av kalenjin.

Jag har sett en kenyan rodna. Naturligtvis skulle jag få ta in datorena. Ursäkta, det blev ett litet missförstånd. Have a nice visit.

Dont mess with an "arap".